Klas Lundström: Almedalsveckan – den nya drogen?

Föreställ dig att hela Sveriges brandkår skulle sättas på en färja och färdas till Gotland. Vem skulle då släcka bränderna i övriga delar av landet? De skulle inte släckas, och än värre skulle få någonsin höra talas om att de ens ägt rum. Det skriver Klas Lundström, journalist och författare.

Den liknelsen stämmer väl in på den årliga politikerveckan i Almedalen, Visby. Inrikesfärjor och -flyg skeppar hela Sveriges maktgrädda till en och samma sommarstad, förtöjd längs med den döende Östersjön och plötsligt skyhöga priser på leverne som slår mot somliga lokalbor hårt. Riksdagspartier, landets mest inflytelserika mediearbetare och journalister turas om charmeras av olika intressegrupper ur näringslivet, så kallade lobbygrupper.

Det som började med ett årligt sommartal av Olof Palme för länge sedan har i dag förvandlats till ett smärre mästerskap i utspel, åsikter och tv-inslag. För den som inte befinner sig på plats blir det mest ett surr, ett stigande brus av röster som till slut bara talar i munnen på varandra. Vad sade den och den? Ingen aning, svarar någon. Intrycket i slutändan är att pratet mynnar ut i ett tomrum. Vad blir kontentan förutom kvittrande på Twitter och slarvigt redigerade inslag i de stora medieutbuden?

Inte mycket. För den som inte kastat loss och begett sig till Gotland, vill säga. Men svensk maktelit har under de senaste åren haft svårt att förstå den kritiken, eller se grundproblemet i detta happening. Almedalsvecka eller inte, svensk medieelit har svårt att tänka och se på andra sidan om ramarna – och inse att rapporteringen från Gotland inte förmedlar annat än en bild där gapet mellan eterjournalistik och mediekonsumenter växer sig större för varje sommar.

Vilken funktion fyller Almedalen? Som fenomen fyller den ett syfte som bara kan spåras till en numera autonom och helt självförsörjande samhällsgrupp: opinionsbildare. Dit kvalar såväl politiker som mediefolk och lobbygrupper in. Annat är det med allmänheten, de som sällan får någon mer insyn i Almedalen än vad informationskanalerna delar med sig, vad dessa olika informationssystem väljer att utbasunera.

I takt med ett bredare mediautbud minskar behovet av en koncentrerad Almedalsvecka. Vilken tisdag som helst har numera blivit en “Almedag”: i Rosenbad, på partihögkvarter, via lobbygruppers insmusslade åsiktspaket, reklam och vinklingar via nyhetsförmedlingen. Inflationen i nyhetsrapporteringen har tillhandahållit mediakonsumenterna en uppsjö av drev, skandaler och pseudohändelser de senaste åren. Insatserna har höjts, tempot har skruvats upp och i den processen har journalistik och politik vuxit samman, blivit beroende av varandra.

Mycket, inte allt, inom svensk journalistiks allt smalare utbud kan spåras till fenomen som Almedalen och det sug som sommarveckan i Visby skapar hos deltagarna. Ja, för somliga förefaller Almedalsveckan till och med ha blivit den nya drogen. Och i dess kärna finns behovet av inflytande – en abstinens som förenar journalister, politiker och lobbyister. Så medan svensk medieelit lapar evenemang, sol och intervjutillfällen på Gotland i veckan bör större fokus riktas mot ortspressen och regioner som politiker i Almedalsveckan på allvar sällan talar om, och som journalister sällan rapporterar ifrån.

Almedalsveckan är det tydligaste exemplet på ett rådande demokratiskt underskott i svensk journalistik; vissa historier berättas inte, allas versioner förmedlas inte, i stället överskuggar närheten till makten allt. Vad som händer utanför Visbys kullerstensgator är sekundärt, av mindre värde. Det är en utveckling som numera har blivit det naturliga tillståndet, ett tillstånd få vinner på – förutom de makthavare som dikterar slåss om att diktera dagordningen innanför Visbys ringmur.

Klas Lundström, journalist och författare, just nu aktuell med “Krokodilernas land: Ett reportage om Östtimor”