Fi:s strategi för att stävja fascistiska rörelser är att förbjuda nazism. Vi tror att ett förbud mot högerextrema organisationer är kontraproduktivt.

Feministiskt initiativ kritiserar i ett debattinlägg Skolverket för att tillåta nazister att propagera på svenska skolor, och menar att anmälningar mot polisen bör utredas av en oberoende myndighet. Det är bra och viktiga poänger.

Huvudargumentet i deras artikel är dock att nazism bör förbjudas i Sverige, vilket vi vill bemöta här.

Vi delar självfallet artikelförfattarnas oro inför en växande fascistisk rörelse, men menar att mycket tyder på att ett förbud mot högerextrema organisationer vore kontraproduktivt. Här kan det vara värt att titta närmare på utvecklingen i Tyskland, där nazistiska grupper har förbjudits under lång tid. Har detta varit effektivt sätt för att bekämpa nazismen?

Akademiska artiklar i ämnet ger oss en samstämmig bild: När organisationer har förbjudits har nazisterna helt enkelt återskapat sig under nytt namn, men med samma medlemmar, samma ideologiska inriktning och samma praktik. Eller så har man valt att organisera sig i platta nätverk istället för traditionella, hierarkiska partier, vilket har varit framgångsrikt.

Rörelsen har växt, blivit bredare, mer kreativ och samtidigt mer våldsam. Man har satsat lokalt och underjordiskt, på sport, musik och subkulturer, på aktiviteter för barn, ungdomar och pensionärer. I Tysklands miljonprogram har man upprättat så kallade “no-go zones”, som invandrare och vänsteraktivister tvingas flytta ifrån. Hatbrott ligger på en fortsatt hög nivå i Tyskland, och de ökar. Öppet nazistiska NPD har fått över 9 procent av rösterna i regionala val, och är sedan 2014 representerade i Europaparlamentet.

Om man kan utläsa något från forskningen så är det att förbud har varit verkningslösa, eller sporrat naziströrelsen att utvecklas och växa. Det är svårt att finna argument för att det skulle fungera annorlunda i Sverige. Visst ger ett förbud samhället möjlighet att agera mot nazism, men på ett sätt som har visat sig vara uddlöst – i bästa fall.

Man bör även tänka igenom exakt vad det är man efterfrågar, och ha i åtanke hur slapphänt och ointresserat den svenska polisen har agerat de senaste åren i Husby, Kärrtorp, Malmö, Uppsala, Ludvika och nu senast i Åkersberga. Nedlagda utredningar, tillbakadragna anmälningar, misstänkta knivnazister som släpps på brottsplatsen och hotbilder mot demonstrationer som ignoreras, är bara några exempel.

Det är svårt att föreställa sig att denna myndighet kommer kunna sätta stopp för ett växande nazistiskt hot.

Visst vore det önskvärt att polisen skötte sitt jobb och faktiskt utredde nazisters våld, och att SÄPO prioriterade högerextremt våld högre, men det är i slutändan inte främst regelverk som saknas. På samma sätt finns det redan regelverk att stödja sig på för skolledningar som vill stänga ute nazister från sina skolor. Det var något annat som fattades.

I stället har vi sett hur gräsrotsinitiativ klivit fram och stoppat fascisters närvaro på skolor och arbetsplatser. Vi minns rakryggat agerande från brandmän, sjuksköterskor och gymnasieelever. Förändringarna har inte kommit från nya lagar, utan tvingas fram av sociala rörelser som lyckas sätta agendan underifrån.

Det går att argumentera för att ett förbud mot nazism är symboliskt viktigt. Visst är det så, men kanske främst på ett negativt sätt, då det definierar nazism som ett polisiärt problem som kan lösas genom att bura in buset. Fascism är snarare ett socialt och politiskt problem, och ansvaret för att mota tillbaks fascisttendenser i vårt samhälle, hur de nu än gestaltar sig, ligger hos oss alla.

Här finns inga genvägar. Bara breda och offensiva sociala rörelser kan stoppa fascismen. Det är även så vi utmanar de strukturer och den samhällsutveckling som en växande fascistisk rörelse får luft från.

Kampen mot fascism och kampen för en framtid värd att tro på är inget vi kan överlåta till vare sig poliser eller politiker.

Matilda Renkvist Quisbert, Allt åt alla Malmö
Lars Flysjö, Allt åt alla Malmö