Det var förstås bara en tidsfråga innan den senaste diskussionen om välfärdsarbetarnas löner, utlöst av den pågående vårdstrejken, skulle förvandlas till rop på enkla ideologiskt renläriga lösningar. Det måste vara väldigt skönt att vara höger och leva i en värld där inget problem är för komplext för att inte kunna skyllas på sossarna och lösas med privatiseringar.

Att Sveriges kvinnor är felavlönade beror enligt högern inte på tusentals år av nedvärdering av kvinnors arbete samt en ekonomi som bygger på detsamma, utan på den offentliga sektorn. Att kvinnodominerade sektorer även i det privata har lägre lön och sämre villkor, stämmer inte med den borgerliga kartan så det blundar man för. Hursomhelst är den enda lösningen att privatisera vården.

Tanken är förstås inte galen då det naturligtvis är så att en mångfald av arbetsgivare driver lönerna uppåt om de i ett läge med arbetskraftsbrist tvingas konkurrera om arbetskraft. Samma sak sker förstås när olika offentliga verksamheter konkurrerar om personal. Men det innebär inte att privatiseringar och mångfald är samma sak och det blir inte mer samma sak bara för att Per Schlingmann har skickat ut ett PM som beordrar alla nymoderater att: ”Inte säga privatisering. Säga mångfald”.

Med sina stordriftsfördelar och lägre personaltäthet vinner de riktigt stora företagen upphandlingsstriderna. Personaldrivna privata företag och mindre kooperativ konkurreras ut även om de erbjuder högre kvalitet. Mångfald leder ofta till högre löner men privatiseringar i sig leder inte till högre löner och låt oss inte blanda ihop begreppen bara för att det passar in i moderaternas senaste imagebyte.

En ny undersökning från Kommunal visar på hur de privata bolagen inom äldreomsorgen tvärtom betalar sämre och frågan är hur lång tid det kommer att ta för borgarna att inse att det inte räcker med att döpa om privatiseringsparagrafen till ”mångfald” om man vill bli tagen på allvar som ett nytt seriöst politiskt alternativ. Den offentliga sektorns organisation i framtiden är en fundamental fråga för hela samhället.

Så länge vi har en gemensamt finansierad sjukvård (oavsett vem som utför den) kommer lönerna vara beroende av hur mycket vi är beredda att investera i verksamheten. Lönerna måste öka och utbildningsnivån höjas för att vi ska kunna rekrytera de välfärdsarbetare vi behöver och det kommer att kosta.

Utöver detta kommer kraven på de skattefinansierade tjänsterna att öka ytterligare. Det beror på den växande andelen äldre, de ökande utbildningskraven och den medicinska utvecklingen. Det går att klara detta inom ramen för dagens skatteuttag, men inte med de skattenivåer som moderaterna tänker sig att komma ner till.