jesper bengtsson mattias abf

Vad som driver människors engagemang i ett modernt samhälle är en av frågorna vi måste finna svar på om vi ska hitta en bred strategi för att stävja högerextremismen, skriver Mattias Vepsä och Jesper Bengtsson.

Högerextremismens framgångar visar att samhället blivit mera kluvet. Något har gått sönder, och det krävs en bred strategi för att göra det helt igen.

En av de viktigaste komponenterna i det arbetet är att blåsa liv i folkrörelserna, gamla som nya.

Siffrorna är glasklara: klassklyftorna har ökat sedan början av 1980-talet, skillnaderna mellan storstad och landsbygd är större och samhället har blivit mer etniskt segregerat.

Utan detta skulle Sverigedemokraternas framgångar inte varit möjliga.

Extremismen göds av människors känsla av utanförskap och rädsla för andra delar av samhället.

Erfarenheten från Sverige under 1930-talet och från ett otal framgångsexempel på senare år visar att ett aktivt folkrörelsearbete är en av de viktigaste komponenterna i arbetet både mot intolerans och ökade klyftor.

Så har den svenska folkrörelsemodellen alltid fungerat. Starka rörelser ute i samhället, fackliga organisationer, idrottsföreningar, religiösa samfund, studieförbund och andra folkrörelser har erbjudit en plattform för engagemang, samtal och debatt och de frågor människor upplevt i sin vardag.

Dessutom har de politiska partierna i sig själva varit folkrörelser och erbjudit en kanal mellan den politiska makten och rörelserna ute samhället. I dag har de gamla kanalerna slammat igen.

De politiska partierna tappar medlemmar. Under 00-talet lämnade över 100 000 medlemmar partierna, som halverats två gånger om under de senaste 30 åren. Om utvecklingen fortsätter kommer det om tio år inte finnas tillräckligt många medlemmar för att tillsätta alla politiska förtroendeposter.

Samma tendens syns i de flesta av de gamla folkrörelserna. Facket har svårare att engagera. Kyrkan tappar medlemmar. Idrottsrörelsen rapporterar att det blivit svårare att besätta styrelseposter. Rörelsernas själva infrastruktur är hotad när allt fler väljer att avstå från ett mer kontinuerligt åtagande.

Samtidigt har människors engagemang inte minskat. Enligt Lars Svedberg, Johan von Essen och Magnus Jegermalm vid Ersta Sköndal högskola är andelen av befolkningen är ideellt engagerad lika stor i dag som den var 1992. Detta är viktigt. Engagemanget är konstant, men tar sig nya former.

För det första har det skett en överflyttning av engagemanget från klassiska folkrörelser till mindre och i många fall nystartade organisationer. För det andra är engagemanget mindre beständigt. Många vill aktivera sig i ett projekt eller en kampanj, för att sedan gå vidare till nästa intresse eller aktivitet när målet är uppnått. Människor är vad sociologen Alberto Melucci kallat ”nomader i nuet”.

För det tredje finns det inte längre ett likhetstecken mellan engagemang och medlemskap. Ibland är det tvärtom. Många drar sig för att engagera sig om det krävs att man blir medlem, eftersom medlemskap antyder att man förbinder sig för en längre tid.

För det fjärde har en stor del av engagemanget flyttat över till internet. Där blir frågan inte hur människor ska blir mer aktiva, för de nya sociala medierna är fulla av nätverk, gilla-kampanjer, politiska samtal och debatter. Frågan är snarare hur detta ska få ett tydligare avtryck även utanför internet.

För det femte har flera undersökningar, bland annat Demokratiutredningen för ett tiotal år sådan, visat att klass, utbildning och inkomst tydligare än tidigare påverkar graden av engagemang.

De som verkligen skulle behöva den kraft en folkrörelse kan erbjuda står med andra ord i hög grad utanför.

Detta är den stora utmaningen för vår tids folkrörelser.

Under 2015 kommer Tankesmedjan Tiden och ABF därför att initiera ett antal rapporter och seminarier som undersöker förutsättningarna för människors engagemang i ett mångkulturellt samhälle med växande klyftor. Vilka faktorer driver människors engagemang i ett modernt samhälle? Hur kan folkrörelserna bli mer inkluderande och engagera de grupper som i dag står utanför de etablerade organisationerna? Vad spelar internet för roll, och hur kan engagemanget där kanaliseras vidare till de politiska systemen?

Vi inbillar oss inte att det går att ge några absoluta svar, men vi är övertygade om att en djupare diskussion kring dessa frågor är helt avgörande för demokratins framtid och vår möjlighet att mobilisera mot intoleransen och högerextremismen.

Mattias Vepsä, strategisk rådgivare till ABFs förbundsledning
Jesper Bengtsson, Tankesmedjan Tiden