Bild: Flickr/Patrick Peccatte

50 dagar kvar. I vänster ringhörna utmanaren: François Gérard Georges Hollande, 57 år, 170 cm, en produkt av elitskolor. Aldrig minister. Hårdbantad. Leende, med stora ambitioner. I högra ringhörnan, titelinnehavaren: Nicolas Paul Stéphane Sarközy de Nagy-Bocsa, Sarkozy kallad, 57 år, 168 cm, advokat. Född outsider, president. En stridsvan fighter.

Femtio dagar kvar, och mer än en tredjedel av väljarna har inte bestämt sig.

Valet av president strukturerar Frankrike. En statschef med fruktad makt. Landet är en republikansk monarki, vars konstitution skapats av de Gaulle, för att det svårstyrda franska folket skulle ges starkt ledarskap.

Presidentens politik är viktig. Men också hans karaktär och viljestyrka. Frankrike har två valomgångar. I den första röstar man på den man stöder, eller snarare mot de man inte tycker om. Ingen politiker får mer än 25 procent av rösterna.

I första omgången gäller att ensam är stark, i den andra behövs allianser. Hollande måste då samtidigt fånga ultravänsterns och den liberala mittens väljare. Sarkozy ska spegelvänt vinna extremhögerns och mittens stöd. Detta gynnar tvetydiga manövrer. I den omgången beräknas Hollande vinna.

Sarkozy är illa omtyckt. Skattelättnader för burgna. Hyperaktiva reformer utan koherens. Bling-bling och exhibitionistiskt privatliv. Detta har upprört både det revolutionära och det bondekonservativa Frankrike. Samtidigt finns en motvillig beundran för presidentens fighting spirit. I Europa har Sarkozy visat ledarskap. Angela Merkel har öppet tagit hans parti. Det finns en känsla av att Hollande saknar internationell dimension.

François Hollande är en snabbtänkt, kvick person utan utmejslad politisk profil. Han kallar sig ”den normale kandidaten”. Bra i Sverige, men inte i det hetlevrade Frankrike.

Det franska socialistpartiet är inte svenskt socialdemokratiskt. Mitterrand paketerade revolutionsromantiker och konservativa socialister i sitt parti, som aldrig varit ett arbetarparti. Flammande retorik utåt, men bakom scenen cynisk realpolitik. För att undvika splittring, blev man aldrig ett deklarerat reformistiskt parti. De som stod för socialdemokrati marginaliserades.

Hollandes retorik som mitterrandsk folktribun känns påklistrad och otidsenlig. Han ser enbart en fiende: Finansvärlden. Vill ha 75 procent marginalskatt på landets 5 000 högsta löner. 60 000 nya statsanställda lärare. Prisstopp på bensin. Återtåg till 60 års pensionsålder.

Mer statlig styrning och en större offentlig sektor kan inte fylla Frankrikes akuta behov. Att påskina att inga kollektiva uppoffringar krävs, ger ett brutalt uppvaknande när IMF och ECB, strax efter presidentvalet, lär tvångsföreskriva ekonomisk hårdbantning. Det ackumulerade trettioåriga budgetunderskottet känns dock perifert för väljarna. Färre än 20 procent anser det vara prioriterat. Valkampanjen förs i ett tonläge där förnuftets röst har tystnat.

Även om Sarkozy talar om ett Frankrike som har halkat efter den tyske grannen, skapar det snarare förlamande ångest än en vilja att kavla upp de kollektiva skjortärmarna.

Väljarna ser boxarna i ringen så här:

En impulsiv, nyrik Sarkozy till höger, som lovar runt, men genomför tunt. Hans fördel: Att vara en outtröttlig maskin, som inte skyr impopulär konfrontation.

Å andra sidan en vettig, men vek och vag Hollande. Har han kurage nog att genomföra nödvändiga och obehagliga reformer, som även måste drabba hans egna väljare?

Grundtips: En seger för Hollande i andra omgången, men med mindre än prognostiserade 65 procent. Med hopp om att en entydig seger ger Hollande mandat för att rivstarta en genomgripande reformpolitik, kopplad med social rättvisa.

Men, jag garderar med att den politiska ringräven Sarkozy – med slag både över och under bältet – kan klara knockout på en alltför lättviktig utmanare. Med hopp om att Sarkozy då visar sig ha funderat ut vilka grundläggande strukturreformer som Frankrike behöver under de kommande fem avgörande åren.

Anders Fogelström

Anders Fogelström bor i Maraiskvarteret mitt i Paris. Han är utbildad som ekonom i Lund och vid INSEAD i Fontainebleau och har arbetat i Sverige, Nederländerna och Frankrike som industriell företagsledare och strategisk konsult. Specialiteten är hur man lyckas få kulturskillnader att ge positiva synergier och hur ödesdigra missförstånd kan undvikas vid internationellt samarbete. Detta i företag, offentliga institutioner, som gästprofessor på handelsskolor, samt även i fackliga partnerskap.