Semanur Taskin
Semanur Taskin

Det är talande att jämföra samhällets hantering av de 1500 självmorden i Sverige per år, med de 300 som dör i trafikolyckor. Självmord borde behandlas radikalt annorlunda både av vården, politikerna och oss som individer skriver samhällsdebattören Semanur Taskin, apropå den aktuella dokumentärserien 30 liv i veckan.

I går, torsdag 27 april sändes andra  avsnittet av dokumentärserien 30 liv i veckan om självmord på SVT. En ytterst angelägen satsning.

Namnet på dokumentärserien baseras på hur många människor som tar sina liv i Sverige under en vecka.

En hel skolklass. Det är 1500 liv om året, ett genomfört självmord var sjätte timme. Siffrorna är makabra och skrämmande. Ändå är tystnadsnormen runt frågan stark.

Majoriteten av självmorden sker i samband med psykiska sjukdomar som exempelvis depression och ångest. Psykisk ohälsa är en universell folksjukdom. Det är tillståndet som leder till flest långtidssjukskrivningar i Sverige, men långt ifrån den sjukdom som leder till flest insamlingsgalor, upplysningskampanjer eller debatter.

Psykisk ohälsa är en dödlig sjukdom. Men långt ifrån den som leder till flest insamlingsgalor.

Och något som alltså glöms, och som dokumentärserien lyfter: Psykisk ohälsa är en dödlig sjukdom. Självmordsstatistiken är egentligen bara toppen på isberget.

Det är talande att jämföra de 1500 självmorden i Sverige per år, med de 300 som dör i trafikolyckor varje år.

Jämför även kunskaps- och informationsspridningen, de förebyggande insatserna och systemtänket. Det är uppenbart att självmord borde behandlas på ett radikalt annorlunda vis både av vården, politikerna och oss som individer.

De (uppenbara) förebyggande insatserna, resursbristen och paradigmskiftet som bör ske i frågan om psykisk ohälsa som helhet i all ära. Låt oss ta tillfället i akt att i samband med dokumentärserien sätta ljus på just självmordsfrågan.

Ett stort problem är att vi har en vårdapparat som för ofta använder självmordstankar och -planer (suicidalitet) som en konkret måttstock på vårdbehov, och hur den drabbade mår psykiskt.

Människor nekas vård för att de inte är ”tillräckligt” sjuka eller självmordsbenägna – samma människor som råkar vara de som sedan erbjuds vård när de blivit självmordsbenägna (eller sjukare). Jag var själv en av dem som erbjöds vård först när sjukdomsförloppet var allt för långt gånget och det nästan var för sent.

Det florerar oerhört oproportionellt mycket okunskap, fördomar och myter kring självmord.

Nej, du kommer exempelvis inte vara ”triggern” för att du pratar om något som personen framför dig tänker på konstant, ändå.

Ingen dör i cancer för att vi pratar om cancer.

Att fråga hur någon mår, våga vara lyhörd och icke-dömande eller hjälpa någon att söka vård är snarare preventivt – vilket forskning understryker. Ingen dör i cancer för att vi pratar om cancer.

Nej, att vara självmordsbenägen är inte automatiskt detsamma som att söka bekräftelse, och myten om att den som pratar om det är den som inte kommer ta sitt liv är rakt igenom en myt.

Och du som är drabbad: Minns att stigmatiseringen, oförståelsen och fördomarna som du tampas med inte är på grund av dig – utan på grund av samhället.

Det är viktigt att bortom de politiska insatserna, och vårdens utformning, som är essentiella, även prata om det mellanmänskliga bemötandet av självmord. Saker du och jag kan göra redan i dag.

Två öron. Två ögon. Det är allt som kan behövas ibland. Och en mun – eller en dokumentärserie – för att våga lyfta problematiken, krossa tystnaden och sluta stoppa huvudet i sanden. 1500 liv varje år i kontrast till hur lite vi bryr oss om – och sätter ljus på – problematiken är inhumant, fegt och ovärdigt ett så kallat välfärdssamhälle.

Semanur Taskin,

Samhällsdebattör