IF Metall-ordförande Stefan Löfven har nu nominerats av VU till partiledare för Socialdemokraterna. Dagens Arena reder ut Stefan Löfvens ställningstagande i några centrala politiska stridsfrågor.
Stefan Löfven, ordförande för IF Metall, har nominerats av Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) till ny partiledare för S. Vid en presskonferens på Socialdemokraternas partihögkvarter i dag tillkännagav partisekreterare Carin Jämtin nomineringen.
En till synes mycket nöjd Stefan Löfven kommenterade beslutet med att uttrycka sin förhoppning om att partistyrelsen i morgon ska godkänna honom som ny S-ledare.
– När jag tittar ut över Sverige ser jag att vi behöver en stark socialdemokrati. Som partiordförande tänker jag lägga stor vikt vid hur politiken ska kunna frigöra människors kraft. Jag är övertygad om att vi måste koppla ihop människors frihet med solidaritet, sa han under en kort presskonferens.
Stefan Löfven är fackförbundet IF Metalls första och hittills ende ordförande. Ordförande för förbundet blev han 2006 i samband med sammanslagningen av Svenska metallindustriarbetareförbundet och Industrifacket. Samma år valdes Löfven in i Socialdemokraternas VU. I morgon väntas han bli utsedd till S partiledare av partistyrelsen.
Så här tycker han, på några centrala politikerområden:
Arbetsmarknad och jobbpolitik
Som ordförande för ett av de tyngsta LO-förbunden har Stefan Löfven föga förvånande hårt attackerat regeringens jobbpolitik. Han är djupt kritisk till försämringarna av a-kassan och har kallat Fas 3 för ”förvaring”. Under hans ledning har IF Metall länge krävt att taket i a-kassan ska höjas.
Som facklig företrädare har han som väntat försvarat las, lagen om anställningsskydd.
I sitt första maj-tal förra året efterlyste Stefan Löfven en ”verklig och aktiv jobbpolitik”.
– Jag besöker många företag runt om i Sverige. Överallt säger man att det är svårt att få tag i folk, sa han, och uppmanade regeringen att ”för sjutton sätta igång och utbilda”.
I andra arbetsmarknadsfrågor har dock IF Metall gått emot den mer givna LO-linjen:
Mitt under den djupaste ekonomiska krisen tecknade förbundet under Stefan Löfvens ledning ett krisavtal med arbetsgivarna inom industrin. Anställda gick ned i arbetstid – och fick lägre lön. Avtalet kritiserades hårt, både inom IF Metall och i den övriga LO-familjen, för att bryta med den fackliga grundidén ”att aldrig arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än man lovat varandra”.
Stefan Löfven menade å sin sida att avtalet räddat mellan 12 000 och 15 000 jobb.
Ett annat exempel är de lärlingsavtal som IF Metall var med och slöt för ett år sedan. Avtalet innebär att unga kan få en förlängd visstidsanställning med en lön som ligger under minimilönen, mot att anställningen kombineras med utbildning och handledning. Också detta avtal fick intern facklig kritik som gick ut på att man medverkar till att ”dumpa lönerna” för ungdomar.
Jämställdhetspotter
I september förra året bidrog IF Metall till att LO:s samordning i avtalsrörelsen sprack. Bakgrunden var att IF Metall, tillsammans med GS och Livs, inte accepterade LO:s ”jämställdhetspott”.
Tanken var att potten skulle fördela extra pengar till avtalsområden med låga genomsnittslöner – vilket framför allt är områden där kvinnor dominerar.
Stefan Löfven försvarade sig med att pottens konstruktion skulle slå orättvist. Även IF Metall har många lågavlönade kvinnor som inte skulle få ta del av potten eftersom snittlönerna på de avtalsområdena ligger ”för högt”.
Men IF Metalls ovilja att stötta jämställdhetspotterna har väckt ont blod inom LO. Exempelvis reagerade Kommunals ordförande Annelie Nordström – det förbund som organiserat allra flest lågavlönade kvinnor i Sverige – mycket starkt på industrifackens agerande.
– Jag är jättebesviken och jättearg. Det är märkligt att de [IF Metall, GS, Livs] tycker att det ska ta 90 år att jämna ut mäns och kvinnors löner, sa hon till Svenska Dagbladet.
Kärnkraft
I likhet med den borgerliga regeringen kan Stefan Löfven tänka sig nya kärnkraftverk i Sverige. Han är därmed på tvärs med den officiella S-linjen.
– Att tro att kärnkraften kan försvinna utan att det får konsekvenser för utsläppen av koldioxid eller att vi får elbrist är enligt vårt sätt att se det lite blåögt, sa Löfven till SVT:s Rapport i höstas.
Miljöpolitik
Den tillväxt- och industrikritik som finns inom en del av miljörörelsen är främmande för IF Metalls ordförande. I stället menar Stefan Löfven – föga förvånande – att industrijobben inte förutsätter en försämrad miljö. Sverige bör ”gå före” på miljöområdet, vilket tänks gynna svensk sysselsättning och tillväxt.
Däremot har Löfven uttryckt sig försiktigt skeptiskt till idén att Sverige bör ”gå före” med hårdare miljökrav än i omvärlden.
– Svenska företag ska inte missgynnas i konkurrensförutsättningar mot andra länders industri. En sådan strategi leder snarare till att produktionen hamna i andra länder med sämre miljöteknik och det tjänar varken vi eller klimatet på, sa han när IF Metall presenterade en rapport om industrin och miljöfrågorna för ett par år sedan.
Det rödgröna samarbetet
I en intervju med LO-tidningen 2010 menade Stefan Löfven att det rödgröna samarbetet var en nödvändighet i den senaste valrörelsen.
– Det vore omöjligt att gå in i valrörelsen utan att ha ett trovärdigt regeringsalternativ, nu när de fyra borgerliga partierna bevisligen håller ihop, sa han då.
Samtidigt hävdade han att den rödgröna koalitionen kan ha påverkat S negativt.
– Visst har samarbetet skapat osäkerhet kring partiet. Det finns kritik bland våra medlemmar mot Miljöpartiets syn på tillväxt och energipolitik. Den kan ha stört många.
Vinster och bonusar
Precis som när det gäller arbetsrätten är det ingen som blir förvånad över att Stefan Löfven som fackordförande riktat skarp kritik mot näringslivets bonus- och vinstexcesser.
– Vinsterna måste komma våra medlemmar till del. Det kan handla om vinstdelningssystem, om att nyanställa, om utbildning. Om vinsterna i stället går till höga aktieutdelningar och till direktörsbonusar blir det väldigt tufft framöver, har han exempelvis sagt i en intervju med LO-tidningen.
Han har också pratat om att ”girigheten” bland näringslivets toppar hotar att förstöra klimatet på svensk arbetsmarknad.

Vad anser han om ökade klyftor, barnfattigdom, misslyckade avregleringar och privatisering av vård, skola och omsorg, rut?
Det gick väldigt snabbt att säga ja till europakten… Man tar sig för pannan. Min röst står fast. Jag vill inte ha något som helst närmande till EMU!
Undrar som Anna-Lena ovan!
För efter att ha läst denna artikel så känns det som om familjerna Reinfeldt och Löfven kan bjuda hem varandra på middag och samspråka om sin likartade syn på svensk politik.
A kassan och fas 3 hinner de nog lösa innan efterrätten.
Tja, nu verkar det som om regeringen och SAP snart är överens om det mesta. Det som nu skiljer dem åt efter att Löfven blivit partiledare för SAP är A-kassan bidragstak. Det borde vara enkelt att lösa dem emellan. Så vad återstår då av skillnaderna? Juholt förstod aldrig hur nära regeringens politik stod SAP egentligen.
Om den kloke Löfven skulle välja att inför nästa riksdagsval framföra ett med kommunisterna gemensamt valmanifest för att få samregera med kommunisterna så går det rätt åt h-e en gång till! Socialdemokratin kan och får ALDRIG samarbeta med kommunisterna! Läs er historia från Sveriges 30- och 40tal. Där finns sanningen!
Jag förstår inte vart Lars Rudström vill komma med sina inlägg. Ironin går fram, men vad är han för? Dessutom har han en politisk karta från 30-40-talen.
Anna-Lena:
Självklart är de frågor du nämner centrala för varje politiker – listan ovan är en snabb genomgång av vad Löfven sagt och tyckt i officiella sammanhang som fackordförande. Har du, eller någon annan i kommentatorsfältet exempel på citat från Löfven där han talar konkret om barnfattigdom, regleringar etc? Hör gärna av er!
Allt gott
/Magnus Åsblad
Till G.l ovan! Håller med om att mina inlägg ovan blev svårförståeliga. Försöker igen.
I den praktiska politikens grundläggande frågor står dagens SAP under Löfvens ledning betydligt närmare Alliansens grundvärderingar är kommunisternas. Nu säger de flesta: ”V är inget kommunistiskt parti”! Nej, inte enligt sovjetiskt/bolschevistiskt anslag. Men partiet är marxistiskt med all sin retorik om att föredra statligt/offentligt ägande av produktionsmedlen, finansinstitutionerna och våra naturtillgångar. Därom råder inger tvekan! I viket fall bör de andra partierna – och då framför allt SAP – ställa dem frågan om deras socialiseringsmål. Kan det vara så svårt!
Hoppas att jag nu klargjort något av mitt dravel ovan.
Mer till G.l ovan: Min, som du kallar, ”politiska karta” vad gäller Sverige sträcker sig historiskt ända från början av 1900-talet, genom bägge världskrigen och tiderna där emellan. På 50-talet var jag både fackligt och politiskt starkt engagerad. Mycket fick man lära sig då av de äldre. Därav mitt intresse.
Och samtidigt sträcker sig mitt politiska intresse fram till dagens inrikespolitiska problem. Från slutet av 1940-talet och framöver har jag praktiskt noggrant följt den svenska politikens påverkan på samhället. Att kunna sitt hemlands politiska historia är väl inte negativt. De svenska kommunisternas agerande i Sverige har sin historia. SAP, alla SSU-organisationer och fackliga (LO) lokala klubbar och föreningar fick slåss med både näbbar och klor för att bromsa Komminterns agerande genom SKP, även långt in på 50-talet genom Hagbergs ledarskap. Nu har alla ledare inom dagens V ( även Ohly, sic!) tagit avstånd från något som helst berör som andas kommunism. Då får man ställa samma fråga som dåvarande partisekreteraren i SAP, Sven Andersson, gjorde: ”Behövs det 2 arbetarepartier ?” Mycket relevant fråga idag!
Att vi idag tydligen har ett ”arbetarparti”, inte ”arbetareparti”, i regeringsställning är väl enbart av semantisk betydelse.