Attac_bild Olav F Unsgaard

Jag är i Tunis för att försöka hitta svar på frågan: Vad hände med Attac? Läs ett utdrag ur Olav Fumarola Unsgaards reportage i Magasinet Arena. 

På Tunis paradgata Avenue Bourguiba samlas internationella Attac-delegater för lunch. De är där för 2013 års upplaga av World Social Forum. Medelåldern är hög, det franska inslaget stort. Känslan av att man är på pensionärsutflykt hos Club Med bryts bara av några yngre norrmän, någon spanjor och tunisierna. Jämfört med det övriga forumet känns Attac gammalt och trött. Mer som en social sammankomst än ett politiskt möte.

Ändå avvärjdes det sista hindret för införandet av en Tobinskatt inom Europa tisdagen den 22 januari 2013. Inte exakt i den form eller konstruktion som Attac-rörelsen en gång ville, men ändå. Frågan om gemensam välfärd och privatiseringar ligger högst upp på den politiska dagordningen våren 2013. I den debatten har även skattefusk via placeringar i skatteparadis dykt upp igen. Kort sagt, det går bra nu.

Och resten av World Social Forum vibrerar. Tunisien i mars 2013, ett drygt år efter revolutionen. Landet står och vajar mellan begynnande demokrati och en återgång till diktaturens mörker. De globala rörelserna vill påverka detta skeende. Få vågskålen att tippa över mot yttrandefrihet, demonstrationsrätt och allt som hör ett begynnande civilsamhälle till. Ibland går diskussionerna mycket heta och på den stora demonstrationen uppstår tumult mellan Assad-anhängare och syriska revolutionärer. Men det sker också direkta framsteg som en av de första debatterna mellan landets sekulära partier och det styrande religiösa Ennahda-partiet.

Ena dagen eufori över den begynnande demokratins framsteg, andra dagen besvikelse över den massiva svårigheten. Så beskriver Mohammed, Aladin och de andra knappt tjugoåriga aktivisterna i tunisiska Attac det politiska klimatet. Det finns nämligen unga och aktiva förgreningar av Attac, trots allt. För något år sedan var de en del av rörelsen för den tunisiska revolutionen. Nu är Attac en tillåten organisation och de tar emot sina tillresta gäster med stor glädje.

Trots att år 2000 känns som helt nyligen är det mediala avståndet enormt. Det sociala internet var i sin barndom då. Eftersom Attac befolkades av personer med hög datorvana (samt var en organisation utan pengar) blev internet det självklara stället att agera på. På många sätt bidrog det till hajpen. Attac var nytt, coolt, snabbt, gränsöverskidande.

Detta är något som i flera fall återkommer i de intervjuer jag har gjort. Av demokratiska skäl ville man experimentera med både politikens innehåll och form, samtidigt. Liksom Miljöpartiet ville man visa på att man var ett alternativ inte bara i fråga om vilka politiska frågor som drevs, utan också hur. Med rätta uppfattades folkrörelserna, politiken och dess företrädare som ”male, pale and stale” (manliga, bleka och förstelnade). För mycket politik sköttes (och sköts fortfarande) av äldre män i slutna rum. Som organisation gick man ut med massiv kritik av hur de internationella handelsförhandlingarna fördes. De rika länderna dikterade villkoren. Allt i ett sammanhang utan insyn och deltagande. I konsekvensens namn var därmed Attac tvungna att bli denna politiks totala motsats, i ord och i handling.

Demokratin var tvungen att återuppfinnas på nytt. Ett annat, mer jordnära svar, som framkommer i mina samtal med de som var med, är att man inte hann med. Man fick helt enkelt ta bollen på uppstuds och hantera det som föll över en. Önskan om att driva politik och förändra världen var viktigare än att bygga organisation. Det hade öppnats ett möjlighetsfönster. Helt plötsligt befann man sig i politikens mitt. Aldrig i den svenska politikens historia har en organisation gått från noll till att bli insläppta i de finaste politiska salongerna på kortare tid.

Vi som var medlemmar minns tydligt när Karen Austin från den gemensamma arbetsgruppen tittade in i tv-kameran med en bister blick. Hon och några andra hade träffat Göran Persson en aprildag 2001. Mötet på hans kansli hade handlat om våra politiska krav. Både de om politikens innehåll och hur dialogen kring Europeiska rådets möte i Göteborg skulle organiseras. De politiska kraven bemöttes med en vänlig klapp på huvudet och att ”vi”, minsann, var världsbäst på global solidaritet. Men när det gällde toppmötet var tonen en annan. Sverige skulle bli först i världen med att genomföra ett toppmöte där samtalet, inte våldet, stod i fokus. Det var ett högt spel från både regeringens och Attacs sida.

Sedan kom toppmötet i Göteborg. Det är Attac Sveriges stora trauma. Inte ens tolv år senare har det släppt. Att föra ett samtal om vad som hände är som att peta i ett öppet sår. Organisationen var uttalat för icke-våldsprinciper, men kom att stå i händelsernas centrum eftersom man varit mycket drivande i de dialogprojekt som förekom mellan polis och demonstranter. Det blev våldsamma junidagar, som kulminerade med polisens skott mot Hannes Westberg.

Från och med torsdagens polisinsats mot Hvitfeldtska gymnasiet brakade dialogen samman och Attac hamnade i en korseld. Berättelserna går isär, men det finns i alla fall ett embryo till gemensam förståelse. Den handlar om ett ofrivilligt, men inte påtvingat, ansvarstagande. Man råkade befinna sig på en plats vid ett tillfälle. Eftersom Attac var så pass politiskt brett fanns det möjligheter att prata med alla. Polis och aktivister, Göran Persson och Anders Svensson från Socialistiska partiet. En oerhörd tilltro till samtalet och dialogen. Sedan går tolkningarna isär. Gick man in i det hela med öppna ögon eller var man naiv? Var man realister, men blev lurade? Fanns det ett val?

En förening och en folkrörelse vet vi vad det är. Men om man inte väljer att vara en sådan, vad är man då? Vad detta nya skulle vara är oklart, men inte outforskat. En väg är att man överger den klassiska folkrörelsen för ett mer lobbyist-liknande arbete. Det engelska ordet think-tank har blivit tankesmedja på svenska.

Från början handlade det om ett politiskt påverkansarbete utanför partipolitiken. Den tydliga sinnebilden är Timbro på högerkanten och Arenagruppen på vänsterkanten. Enligt denna tankemodell borde aldrig Attac ha lagt så mycket krut på att bygga lokalorganisationer utan fokuserat på att påverka Stockholms makthavare och beslutsfattare. Enligt denna logik kommunicerar man via rapporter, utspel på DN Debatt. Mingel i Almedalen är viktigare än studiecirklar i Robertsfors. Organisationens styrka beror inte på mängden medlemmar utan på vem som säger vad. Gärna kändisar eller vetenskapliga auktoriteter.

Våren 2013 hölls som sagt World Social Forum i Tunis. Samtalen handlade om Nordafrika och den arabiska våren. De stora frågorna var övergången från diktatur till demokrati och hur den regionen ska klara av att förena utveckling och mänskliga rättigheter. Bredare, större och på vissa sätt viktigare än Attac. För mig spelar det inte så stor roll att just organisationen Attac är ganska marginaliserad och åldersstigen på själva forumet. Är jag möjligen en av denna den nya tidens människor, som tycker att politikens innehåll är viktigare än kärleken till en specifik organisation?

I dag släpps nya numret av Magasinet Arena. Läs hela historien om Attac-rörelsen, om pyspunkan och revanschen, i nya numret. Håll utkik i din butik. Prenumerera här »

Olav Fumarola Unsgaard