Nej, vi i medelklassen har inga mörka hemligheter under ”den lyckade ytan”. Tvärtom, ju bättre folks liv ser ut desto bättre är de i regel. Dags att pensionera en kliché, skriver medelklassaren och psykologen Viktor Flygare.

Ruben Östlunds film Turist har hyllats av en nära nog enig kritikerkår. Den har beskrivits inte bara som en stunds fartfylld underhållning utan också som ett viktigt dokument över mansrollen, kärnfamiljen, medelklassen och samtiden. Eftersom jag är en kärnfamiljsman från medelklassen som därtill är intresserad av samtiden förväntade jag mig således att lämna biografen rik på nya uppfriskande insikter. Man kan väl säga att jag blev lite besviken.

För den som missat det är filmens intrig att Tomas sviker sin fru och sina barn genom att fly då de tycks hotade av en lavin under en alpsemester. Då Tomas och hustrun diskuterar det inträffade försöker han inledningsvis förneka sin flykt. När detta inte längre fungerar spelar han ångerfull bland annat genom att låtsasgråta. Slutligen bekänner han under okontrollerade snyftningar inte bara sitt tillkortakommande då familjen verkade hotas av en lavin utan förklarar också att detta hänger samman med att han tidigare ljugit, varit otrogen och fuskat i spel med barnen.

Tomas sammanfattar med att han liksom övriga familjen är ”ett offer för sina instinkter”. Efter detta påbörjas en försoningsprocess där Tomas dels får och tar en ny chans att rädda sin hustru från fara, dels börjar visa en sannare bild av sig själv bland annat genom att ta en cigarett inför barnen.

Således bygger filmen på och bidrar till en myt om att medelklassen till stor del präglas av olika mörka hemligheter ”under den perfekta ytan”. Hemligheterna, som alltid av någon anledning beskrivs som viktigare än livet i övrigt, blottas typiskt då ”ytan” och självbilden av ett eller annat skäl krackelerar.

Johan Hiltons text om Turist (DN 27/8) ställer saken på sin spets. Texten är intressantare än filmen eftersom den tar sin utgångspunkt i Hiltons egna erfarenheter av panikattacker snarare än i filmens schablonbild av en skidåkande medelklassman, men anknyter ändå till samma slitna berättelse: att det finns en fördold sanning som säger mycket mer om oss än resten av våra liv. Hilton beskriver att medelklassen i vår skenbart välfungerande vardag ”inte har en jävla aning om vilka vi är” och att Tomas ”vilsegång bland föreställningar och spegelbilder av sig själv” är en företeelse typisk för samtiden.

Kan vi inte pensionera denna berättelse? Det stämmer inte att vi medelklassare egentligen skulle vara så olyckliga, neurotiska, falska eller vilsna i våra fina lägenheter, på våra segelbåtar och på våra skidsemestrar. Tvärtom, ju bättre folks liv ser ut att vara desto bättre är det som regel. Den socioekonomiska status som krävs för att skapa ”ytan” hänger statistiskt ihop med flertalet friskhetfaktorer vad gäller såväl fysisk som psykisk hälsa. Varken privat eller som psykolog har jag träffat på någon som i likhet med Tomas och hans många likar i kulturen upprätthållit en lyckad fasad av skidsemestrar och Marbodalkök men i hemlighet ridits av våndor som sedan plötsligt tar över livsscenen.

Jag vill förstås inte säga att medelklassens kärnfamiljsmän är helt problemfria människor – även om storyn om familjen som åker på skidsemester, har det bra och åker hem igen sannolikt skulle vara mer representativ, mer nyskapande och mer intressant än historien om familjen som åker på skidsemester där ytterligare ett bergmanskt eller norénskt inferno sedan utspelar sig.

Däremot är våra problem, i likhet med andra människors problem, ofta synliga i vardagen snarare än djupt förborgade i våra psyken väntande på att få dyka fram och sluka vår skenbara lycka. Det lyckade livet och svårigheterna existerar sida vid sida, inte som skikt i en arkeologisk utgrävning.

Idén om att ”det ytligt sett perfekta livet” är något slags chimär tycks mig föraktfull mot dem som i likhet med filmens Tomas strävar mot att bygga upp ett sådant liv. Det verkar väl kort sagt orimligt att en så stor del av våra medelklassiga strävanden skulle vara så förfelade? Vad värre är tycks mig idén föraktfull mot alla dem som inte ens har möjlighet att sträva mot att skapa det perfekta Instagramflödet med bilder från skidsemestrar.

På varje person som problematiserar bilden av det lyckade medelklasslivet går det oändligt många som gärna skulle vilja leva i denna bild även till priset av en och annan mörk inre hemlighet.

Det stör mig också att de som torgför idén om det lyckliga medelklasslivet som en chimär i en bemärkelse ägnar sig åt en uppgraderad version av det sociala positionerande som man kritiserar hos andra. Man visar att man inte tillhör de enkla och förledda stackare som tror att lyckan ligger i ett bra liv fyllt av härliga skidsemestrar utan att man gläntat på porten till något djupare och viktigare.

Kopplad till tankefiguren att det lyckliga medelklasslivet är sken och yta är idén att de mörka hemligheter som göms därunder skulle avslöja sig i vissa typer av extrema situationer. Ruben Östlund själv har i diskussioner om filmen gärna hänvisat till statistik om att skilsmässofrekvensen är förhöjd hos par som genomgått gisslandramer, flygkatastrofer eller liknande trauman. Han har tolkat detta just som att dessa par ”fått se sidor av sin partner som man inte kan förlåta”.

Vad sambandet mellan trauma och skilsmässofrekvens beror på är mig veterligen inte känt i forskningen, men en rimligare hypotes än att något som tidigare legat gömt avslöjas av traumat är att något förändras av det, exempelvis att traumarelaterade psykiatriska symtom som komplicerar samlivet uppkommer.

Bilden av att en mans sanna karaktär avslöjas först då han med döden grinande i ansiktet behöver rädda sin familj i ett katastrofläge kan visserligen tyckas spännade – men är den inte aningen sliten? Vore det inte mer intressant om andra bilder fick större plats – exempelvis av att en mans sanna karaktär avslöjas när han ska byta den 5000:e blöjan?

Filmens beskrivning av Tomas och hans problem slår mig således som tämligen klichéartad och trist: Solsidan med Bergmankomplex. Dessvärre antyds i Turist även något om hur man kan gå till väga för att hantera sådana problem. Efter att Tomas försökt hantera konflikten med hustrun genom att låtsas gråta och vara ångerfull, vilket naturligtvis är det slutgiltiga tecknet på hur falsk han är, kommer som nämnts scenen då han under okontrollerad gråt bekänner hur nedrigt han betett sig inte bara då familjen tycktes hotad av en lavin utan också i en rad tidigare situationer. Tomas civiliserade yta rämnar och han kommer i kontakt med det elände hans ”instinkter” ställt till med och de förmodat äkta känslor som är förknippade med detta.

Jag missunnar varken Tomas eller någon faktiskt existerande person att komma i kontakt med sina äkta känslor, även om själva idén att vissa känslor är mer äkta än andra är problematisk bland annat på grund av att vi saknar tillförlitliga metoder att avgöra känslors äkthet. Jag skulle dock önska mig en kultur där sådan katharsisk känsloutlevelse som Tomas ger prov på inte gång på gång på gång framställdes som en kungsväg till förändring.

Det blir närmast parodiskt när ”turist”-familjens problem antyds vara på god väg att lösas i och med att Tomas gråtit på riktigt över sin egen lögnaktighet och varit sig själv inför barnen genom att ta en cigg.
Den typ av känsloutlevelse som Tomas ger prov på är en självklar lösning om problemet beskrivs som att män inte har kontakt med sina känslor och heller inte ”får” uttrycka dessa. Denna beskrivning är dock en grav förenkling då mäns känslor i många sfärer, inte minst kulturens, ständigt beskådas och därtill tillskrivs stor vikt. Filmens gestaltning av hur en man gör bot för sitt eget sunkiga beteende genom att själv börja gråta över detta beteende blir en upprepning av ännu en sliten kliché.

Förutom att jag inte känner igen att män skulle ha så dålig kontakt med sina känslor och vara så inkapabla att uttrycka dessa tänker jag ofta på något som den feministiska bloggaren Fanny Åström uppmärksammat mig på, nämligen att medan kontakt med känslorna och förmågan att uttrycka dem är fina grejer är det också viktigt att ta ansvar för känslorna och göra något vettigt av dem. ■

Viktor Flygare, psykolog

Texten är publicerad i #5 av tidskriften Arena, oktober 2014