K_Janwikifoto
Bild: K_Janwikifoto

 

Jan Björklunds viktigaste uppgift i regeringen har varit att få folk att glömma att skolan har med samhället att göra. Sverker Sörlin tar avsked av en major som styrts av det vilda tänkandet och stötvisa konservativa impulser.

Läs Sverker Sörlins artikel från Arena nr 3 2014 i sin helhet.

Sverige har haft många utbildnings- och skolministrar. De har alla gjort sina olika insatser, större eller mindre, och de har gått in i hävderna, var och en med sitt särskilda eftermäle.

Palme, kortvarig men lyskraftig. Beatrice Ask, som skulle ge oss ”världens bästa skola”. Göran Persson, krislösaren, som fullbordade kommunaliseringen (det ingick i hanteringen av större frågor än ungdomens lärande). Britt Mogård, som förkroppsligade något tidlöst, vad man än tyckte om detta tidlösa. JanErik Wikström, på samma gång ettrig, vidsynt och from.citat b1

Några minns vi kanske inte lika tydligt. Vad gjorde Birgit Rodhe (FP) – mer än att hon var med om att avskaffa betygen i slutet av 1970-talet? Ingegerd Wärnersson (S), vid rodret när det på allvar började osa katt om skolan kring 2000, vilka grepp tog hon när allt kommer omkring? Och Bengt Göransson, jo, denne klurige tänkare var i tre år också utbildningsminister, en som inte föll i farstun. Deras minne skymtar, ibland litet bleknat, men alltid med någon heder.

En skolminister kommer vi sent att glömma: Jan Björklund. Ingen skolminister har suttit så länge som han, när höstens val stundar har han haft jobbet i åtta år.

En geologisk epok i politiken. Den som efter åtta år hävdar att man inte hunnit åstadkomma den förändring som var avsedd kanske inte går till val på att begära fyra år till. Men med Björklund kan man inte vara säker. Själv tycks han tro att han skall få fortsätta.

Vad uträttade han? Hur kunde han bli modern svensk skolhistorias mest högljudda och trosvissa reformator? Vad ville han och hur kommer det sig att han ville det?

Man kan förstås undra: vad finns att tillägga? Ligger inte allt redan i öppen dag? Ungliberalen från Skene som blev major på Svea livgarde och utmärkte sig för sitt flitiga bruk av könsordsjargong i myndighetsutövningen på regementet (för detta har han bett om ursäkt) och som sedan steg snabbt som en torr halmhatt på den våg av intresse för svensk skola som växte under nittiotalet. Reformraseriet, ryckigheten, rusningar framåt omväxlade av hastiga och oordnade reträtter. Tillrättalägganden, bortförklaringar.

Även facit ligger i öppen dag. Det har inte gått så bra. Även den som intar en väldigt förstående och tålmodig inställning till Björklunds politik måste innerst inne tvivla. Kommer detta att någonsin fungera? Var det inte något av Bagdad Bob över Björklund? Vi såg svensk skola störta samman i bakgrunden, men vid mikrofonen denne ropande entusiast.

Förväntades vi tro på det? Var det ens på riktigt?

Vi kunde göra tankeexperimentet att vi lyssnade till en vd för ett stort företag och vi utgjorde styrelsen. Vi tillsatte vd 2006 och nu är det 2014, hans åttonde styrelseinternat. Hela världen har förstått att svensk skola är ett upprivet fält. Även vi i styrelsen har insett det. Vad gör vi? Förutom att ångra oss.

Åtminstone jag skulle fundera över hur vi kunde låta det pågå så länge. Svensk skolhistoria sedan 1990 ungefär är en enda jättestor gåta. Vi måste lösa den, framtidens samhällsforskare och historiker måste skapa reda i detta. Sverige är inte längre bäst i världen i allting, och det är knappast något att förvånas över. Men det som hänt det senaste kvartsseklet med svensk skola är mer än en berättigad justering av vår roll i världen. Det är ett trauma.

Och dess huvudrollsinnehavare heter Jan Björklund. Han har gjort ned alla föregångare och konkurrenter till förmån för sin egen enda väg. Jan Björklund är traumats Macbeth, eller kanske hellre Rikard III.

Jag är inte Shakespeare, jag har inte de mått som Björklund egentligen kräver. Så jag tänker gå enkelt till väga. Jag har läst hans egna ord. Etthundraåttiosex artiklar från 1992 till 2014. Nästan ett kvartssekel Björklund.

Hur tänkte han? Hur trodde han, i sin bästa förståelse av vad som var möjligt, att detta skulle vara möjligt? Ja, inte bara möjligt – helt säkert vägen till framgång?citat b12

Det är en enkel metod. Fullkomligt genomskinlig också. Vem som helst kan upprepa mitt lilla experiment. Man behöver inte ens intervjua Björklund. Det ville jag, men det hade han inte tid med, hälsade pressekreteraren – månader i sträck.

Ju längre hans geologiska skolmaktsepok pågår desto mer börjar man befara att svaret inte alls har med Björklund att göra. Utan att det ligger någon annanstans. I något som, precis som redan hos Göran Persson, är viktigare än vad det uppväxande släktet lär sig. Och att Björklund bara är bra att ha just där han är, av det skälet. För annars hade man ju varit tvungen att ta bort honom för länge sedan.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Först måste vi gå till källorna.

Vi börjar i september 2006. Valseger. Björklund, sedan tiden som skolborgarråd i Stockholm kallad ”faxkungen” på grund av sin iver att meddela pressen, talar genast om hur det ligger till:

”Den nya regeringen har fått sitt folkliga stöd bland annat på löften att höja kvaliteten i skolan. Det är dags att nu sätta i gång det arbetet.”

Vad är det för arbete han syftar på? Mest var det ordning och reda och läsa-skriva-räkna. Det lät bra, nästan som förr i världen. Så bra att Ebba WittBrattström, litteraturprofessor, veckan före valet 2006 skrev under en artikel med Björklund om hur bra det vore med mer ordning för då skulle eleverna kunna lära sig något så att Sveriges framtida konkurrenskraft gentemot Kina och Indien skulle kunna upprätthållas (Expressen 2006-09-15).

Vi får se hur många professorer som Björklund kan få med sig inför valet 2014.

I Almedalen samma år lanserade Björklund och Lars Leijonborg rapporten ”Leve pluggskolan”. På nytt anfördes framtidens konkurrenskraft som ett huvudskäl: företagen behöver kunniga medarbetare som inte bara kan zappa, surfa och messa. Även humaniora behövs, det visade den danska krisen kring Muhammedkarikatyrerna. Men redan då: argumenten för kunskap ger kanske ändå ett litet snopet intryck. Ska vi plugga bara för det där? Man vände på bladet och undrade om det stod något på baksidan, men det var tomt.

De sedan så välbekanta, och numera ofta genomförda, förslagen smattrade fram på DN Debatt: lärarauktorisation, läxplikt, läxhjälp, mer undervisningstid, bort med håltimmar och, alltid, ordning, ordning, ordning. (DN 2006-07-07).

centerbilderVäljarna gillade det. Det lät som om någon ville något och ville det intensivt. Redan vintern 2006 hade Alliansen lagt fram ett program i inte mindre än 143 punkter om en ändrad skolpolitik (fast 30 berörde högskolan). Den lanserades förstås som något som skulle göra skolan bättre. Men beläggen för att det verkligen skulle kunna bli bättre efterfrågades inte så livligt. Det lät helt enkelt så bra. Kanske för att det var igenkännligt för väljarna – det lät som en beskrivning av den skola som de själva gått i en gång, eller trodde att de hade gått i.

Men på en annan nivå i denna och tjogtals andra artiklar av Björklund under de föregående och de kommande åren var det också ett annat budskap som följde med. Det gick att se det, om man tänkte på det, vilket få gjorde. Det var: vi detaljstyr. Lärarna kan inte ta ansvar, och framför allt inte kommunerna, det kan bara regeringen. Regeringen ska bestämma om allting. Mobbning, mobiler, håltimmar, läxor.

Man får inte ihop 143 förslag om skolan och tjogtals debattartiklar om man inte lägger sig i många detaljer. En del var verkligen väsentligt och nytt, krav på kompetens och planer mot mobbning till exempel. Annat var gammalt men ändå bra: att ämneskunskaper var viktigt och att det behövdes forskarutbildade lektorer i gymnasierna. Men väldigt mycket var borgerlig tro, som att svensk skola skulle bli bättre för att friskolorna skulle få sätta betyg på sjuåringar.

Det fanns emellertid en grupp som redan nu skruvade sig på stolarna: forskarna. De som hade fördjupat sig grundligt i skolans komplicerade värld. De undrade hur de kunde ha missat allt som nu stod uppenbarat.

Många forskare visste redan att det inte fanns några entydiga belägg för att tidigare betyg gav bättre studieresultat, för att hårdare disciplin främjade inlärning eller ens för att mer läxor gjorde det. Någon forskning om håltimmar fanns givetvis inte. Björklund ville en massa, men kunskap som kunde backa upp förslagen brydde han sig sällan om att söka reda på.

Det var kanske det märkligaste: han visste allt. Också komplicerade frågor hade hos Björklund enkla svar. Generande enkla.

1En sak som skolforskningen emellertid sedan länge hade kommit fram till (en kunskap som sedan dess förstärkts) var att A och O för effektivt lärande var en självständig profession med skickliga, hängivna lärare som gavs stor frihet att under eget ansvar utforma inlärningen och dess former. Den som visste det och läste Björklunds inlägg hade goda skäl att bli nervös. Här var alltså en man som visste mer än alla lärare tillsammans och som inte drog sig för att göra jobbet åt dem. Han visste allt om stök, läxor och håltimmar. Han hade ställt in siktet på vardagsfrågorna.

Själva ramarna, skolpolitiken, den överordnade tanken om hur ett lands unga människor under en hel generation skall lära sig mer och bättre och utvecklas till fria, kunskapsrika och bidragande medborgare – det talade han sällan om. Kanske aldrig. Lärarnas professionalitet, hur de skulle kunna vara med och formulera framtiden för en bättre skola – om det talade han inte heller så ofta.

Infraljudet från hans smattrande artiklar och tal – präglade inte av tankegångar utan av uppräkningar – kunde inte missförstås. Faxkungen visste hur man gör ett berg av en mullvadshög och stöket till svensk utbildningspolitik. Man talar länge om varje enskild sak, ungefär som man gör till rekryter på en kaserngård. Så att de till slut börjar glömma att det finns ett sammanhang.

Det som såg ut att vara noggrannhet och omsorg och ett stort nytt program för svensk skola var i själva verket en massa enskilda punkter, utan stöd i kunskap och utan en klar idé om vad som egentligen skulle komma att hända med alltsammans när de enskilda sakerna var beslutade.

Det som står fram när man läser etthundraåttiosex artiklar av Jan Björklund är hur få tankar de innehåller och hur enkla tankarna är – och hur de kännetecknas av tro, inte av vetande. Eller rättare, av en kolartro, som är formelartad: ”Folkpartiet … skola med höga kunskapskrav, tidigare betyg, läxor, studiedisciplin och hög lärarstatus” (DN 2006-06-03). Men hur kunde han 2006 vara så övertygad om att just denna medicin skulle göra skolan till en effektivare samhällsinstitution?

De flesta av oss tror något om detta. Ingen kan veta allt. Det är också svårt att veta. Därför är de flesta av oss ödmjuka när vi yttrar oss, vi besinnar svårighetsgraden. Inte Björklund. Han är alltid säker. Kanske var han så säker just därför att han aldrig tog reda på vilken kunskapsbas hans kolartro hade.

Just denna artikel i juni 2006 handlar om varför friskolor är populära. Björklund verkar övertygad om att det beror på att det är i friskolorna som kunskapskraven är stora medan kunskapsambitionerna i kommunala skolor är lägre. Det är främst de senare han vill frälsa med sin förkunnelse. Artikeln är en polemik mot DN:s ledarskribent Johannes Åman som ganska försynt påpekade ett inslag i Björklunds retorik som gjorde även hans anhängare bekymrade: att det fanns ”en reell målkonflikt mellan omfattande valfrihet och nationella ambitioner”, som Åman skrev. Större mångfald kan göra att fler skolor faller igenom och att de högpresterande skiljs från de övriga så att den s.k. kamrateffekten minskar.

Åmans kommentar på ledarsidan gällde en större principiell artikel om skolan som jag skrivit på DN Kultur den 31 maj. Där konstaterade jag en mängd inbyggda målkonflikter i skolpolitiken. Johannes Åman höll delvis med mig. Just poängen om att valfriheten (friskolor) leder till allt större skillnader i prestationerna mellan skolor som i sin tur försvårar de breda nationella ambitionerna fanns i min artikel. Detta besvarade alltså Björklund, som i sina artiklar ofta har en hög goddag yxskaft-faktor, med att friskolorna är populära.

enfaldig_valaffischVi fortsätter utgrävningen. I december 2005 aviserade Alliansen en ny skolpolitisk ”reformagenda” under valåret, den som skulle komma i februari 2006. Den undertecknades förutom av Björklund även av ledande representanter för de andra partierna, Inger Davidson (KD), Sten Tolgfors (M) och Sofia Larsen (C), alla utom Larsen skulle bli statsråd.

Artikeln beskriver framför allt differentieringen av gymnasiekolan. De då ganska klara tendenserna till en särdragning av skolan – med fler från studiesvag bakgrund som inte kunde gå till gymnasiet och fler avhopp och färre examina i gymnasieskolan – tolkades av Björklund och Alliansen som ett utslag av att eleverna läste utbildningar och kurser som de inte var lämpade för. Tolkningen låg till grund för den nya differentierade gymnasieskolan med yrkesintriktade program och lärlingsutbildning och högre trösklar för intagning till de teoretiska programmen.

Det var bara det att detta var just en tolkning. Alla andra möjliga förklaringar till de sjunkande studieresultaten, och till att de följde ett bestämt socialt mönster, lämnades utan beaktande. Den som föreslår så omfattande förändringar av politiken skulle behöva skaffa sig bättre kunskap om dessa samband, men så skedde inte.

Misstanken uppstår onekligen att man följde en ideologisk reflex. Och den var konservativ. Den grundläggande tanken i detta inlägg är att människor är olika. Några har en mer teoretisk läggning, och besitter ”kunskapstörst”, som man kallar det. Andra vill bara få ett jobb och vill inte lära sig så mycket. Skillnader är naturligt givna. Det är en grundläggande konservativ tankefigur som kan följas i utbildningspolitiska frågor sedan 1700-talet. Verkligheten har gång på gång visat att den inte fungerar så bra, men den återkommer ständigt i nya skepnader.

Moderaterna och Kristdemokraterna brukar befinna sig i denna utbildningskonservativa position. Centern har också befunnit sig där ofta, men inte lika entydigt. Den som inte hör hemma i denna tradition är folkpartisten, som brukar vara för en breddning, som gillar kunskap och upplysning till alla och tror på den enskilda människans möjlighet att bryta sig ut ur sina traditionsgivna fållor – sin ”självpåtagna omyndighet” som Kant sade – att avancera socialt, att nå frihet, ett bättre liv.

Men Björklund är inte en folkpartist så som vi varit vana vid att uppfatta bildningsivrande och kunskapsförsvarande folkpartister. Han är något annat.

”Grundproblemet ligger i den konformism som präglar socialdemokratisk jämlikhetssyn. De menar att jämlikhet i skolan uppnås genom att alla utbildningar är så lika varandra som möjligt. (…) För oss är jämlikhet något annat. Jämlikhet måste innebära att varje elev ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån just hennes eller hans förutsättningar och förmåga.” (DN 2005-12-28)

Detta är en djupt ideologisk deklaration. Inte särskilt liberal.

Någon enstaka gång, när det passar hans argumentering, åberopar Björklund forskning. Till exempel när han skriver en engagerad plädering i september 2005 för behöriga lärare i skolan. ”Forskning visar att skolresultaten blir bättre om lärarna är välutbildade.” (DN 2005-09-16) Det hade visserligen varit märkligt om forskning visat något annat, men han åberopar i alla fall forskning ibland, när det passar honom.

Nu kan man visserligen säga att skolan är en komplicerad materia. Det går inte att med forskning avgöra allt. Blir det bättre resultat om man tillåter eller inte tillåter mobiltelefoner? Mycket tyder på att den svenska befolkningens extremt höga medievana, grundlagd i barn- och ungdomsåren, är en stor fördel för svenskarna och för svenska företags konkurrenskraft. En del av denna framgång förklaras säkerligen av att barnens uppväxt- och skolmiljöer präglas starkt av modern IT, mobiler och medier. Det hindrar inte att medialiseringen av ungdomsvardagen har negativa sidor. På senare år har bokläsandet gått ner, särskilt bland unga. Tiden är inte oändlig. Undanträngningseffekter förekommer.

Detta är ett dilemma. Men för Björklund existerar inte dilemman. Han bestämmer sig snabbt och kategoriskt. Stopp för läsplattor! Det som avgör hur han bestämmer sig, vad han förordar, kan man kanske kalla en konservativ impuls. Det vore för mycket sagt att kalla det för en konservativ ideologi, eller ett konservativt tänkande, för Björklund har inget sammanhängande ideologiskt tänkande. Han ägnar sig åt enskilda saker, han har åsikter styckevis och delt, och han är intensivt engagerad i varje sak för sig.

Den konservativa impulsen gör honom obetänksam och rastlös. Han är inte eftertänksam och begrundande. Han erkänner inte gärna att andra än han själv kan ha sagt något klokt. Motståndaren har sällan nyanser, försonande drag, motsägelsefulla egenskaper. Hans livsluft är polemik, inte nyfiket resonerande. Motståndaren, alltså socialdemokratisk skolpolitik, har inte uppnått något under sitt halvsekel vid makten, den svenska skolan har inga egenskaper som är värda att slå vakt om. Jag bygger här på etthundraåttiosex artiklar, Björklund kanske någon gång har skrivit något någon annanstans som ändrar denna bild, jag medger det, det kan inte uteslutas.

Men i sina artiklar under tjugotre år skriver han bara en enda sak om svensk skola fram till mitten av 2000-talet: den är flum. (Jag ordsökte på ”flum” i hans samlade artiklar, ordet förekommer hos Björklund så ofta att inte ens summan av orden ”nyfikenhet”, ”förståelse”, ”insikt”, ”upplysning” kan mäta sig.) Den är vänstervriden. Den övertogs någon gång efter 1969 men före 1980 (han klarar inte av att ge ett precist svar på när) av ett ”vänsteretablissemang” (DN 2001-08-10). ”Vänster” är för övrigt ett av hans mest använda ord, det får täcka det mesta han ogillar och han verkar inte veta mycket om det. (Björklund är rent allmänt ganska slarvig med begreppen, men jag tänker inte uppehålla mig mycket vid det, det är hans åsikter som intresserar mig.) Han säger sällan vad eller vilka som ingår i detta vänsteretablissemang. Inte heller berättar han om de borgerliga regeringarna 1976–82 ingick bland vänstern. Folkpartikollegan Birgit Rohde till exempel som drev igenom avskaffandet av betygen. Men han tycks ändå faktiskt på något sätt mena det. Den 2 juli 2004 meddelar han på DN Debatt att en ”skolpolitisk förflumning” pågått i 35 års tid. Och att det var vänstern som låg bakom och bland annat tyckte att Mao var viktigare än Axel Oxenstierna (ja, det kanske han var?).

Förfallet började alltså 1969. För att det var det året de första gymnasisterna gick ut utan studentexamen?

Nej, trots allt inte. I ett av hans första skolinlägg, på DN Debatt den 12 april 1996, finner man i stället följande ledtråd, i en av Björklunds hastiga och djupt personliga skolhistoriska översikter:
”Men så hände något avgörande. I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.”

En skribent som ville bli trovärdig skulle lägga sig vinn om att stödja detta omdöme med några belägg från texten. Mycket kunde väl Palme tänka och säga, men att han skulle anse att skolan först och främst var till för jämlikhet och att dess roll som kunskapsinstitution var av lägre prioritet, det kan inte vara sant. Och det är det inte heller. Lgr 69:s inledande ”Mål och riktlinjer” är en klok och välavvägd text, direkt vacker i sin tro på kunskap som ett medel i människornas och samhällets växt och rikedom. Palme hoppades på jämlikhet, respekterade kunskap och ägde den i rikt mått själv. Han visste till exempel vad ”vänster” betydde.

Men Björklund fortsätter utan att blinka (kanske utan att ha läst Lgr 69 så noga):
”Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.”

Sedan lever flumskolan kvar genom läroplansrevisionerna Lgr 80 (Britt Mogård) och Lpo 94 (Beatrice Ask). Borgerligt styre av gammalt slag räckte inte. ”Det är … trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta [alltså trots att borgerliga ministrar getts flera chanser att ändra på saker och ting] lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.”

Björklund visar ibland en tilltalande humanitär sida när han talar om dem som inte lär sig så mycket i skolan: ”Hur klarar sig en person som aldrig lärt sig läsa? De 20–30 procent som aldrig ens lär sig förstå texterna i tidningen Metro är naturligtvis de som oftast drar det kortaste strået även senare i livet. Ingen social reform kan vara viktigare än att se till att alla lär sig läsa och skriva.”

Det är en av hans patentteser som han lärde sig av en läsforskare redan 1996 (DN 1996-04-12) och sedan ofta upprepar. Men är det inte något märkligt med formuleringen? Sverige är läskunnighetens stamort på jorden. Behövs en ”social reform” för att lära människor att läsa och skriva? Hans retorik, inser man till slut, handlar till sin kärna alltid om samma enda sak: att människor är olika och att en skola som vill utjämna sociala skillnader är en omöjlighet.

2Tar det nio år att lära sig läsa Metro? Hur kan man ha så låga ambitioner? Och om tiden är den avgörande inlärningsfaktorn – vad skall vi då säga om lärarna?
Här är en formel som skall återkomma. I själva verket grundbulten i hans skolförståelse:

”Jämför med en körkortselev. Vissa klarar uppkörningen efter 8 lektioner. Andra kan behöva 25. Men när körkortet är taget uppfyller alla en godtagbar nivå. Om körkortsutbildningen skulle fungera som grundskolan skulle alla elever ta exakt lika många lektioner och därefter få körkort, oberoende av körskicklighet.”

Inte heller för sin historieskrivning – som han utportionerar i enskilda påståenden, utan stödjande bevisning eller fakta – har Björklund, som vi märker, någon nytta av forskning. Till exempel av moderna historiker, trots att han är så förtjust i historia att han låtit det återfå sin roll av kärnämne, numera kallat gymnasiegemensamt ämne.

Huvudregeln är alltså den att Björklund inte åberopar forskning. Han avstår också där det hade gått att göra det: läxläsning, betyg, klasstorlek, skolans utveckling. Han föredrar att följa sin konservativa impuls.

Björklund vill mycket. Det är också lättare att vilja än att kunna. Vissa idéer har han inte mäktat med eller insett att han borde avstå från. Även sådana säger något om honom. När han var skolborgarråd i Stockholm 2002 framförde han exempelvis detta (den 17 januari på DN Debatt, som på den tiden stod till hans förfogande för nästan vilka hugskott som helst):

”I dag presenteras skissen till en helt ny utveckling för skolväsendet. Den nioåriga grundskolan kommer att avskaffas i Stockholm. I stället införs en kunskapsrätt. Eleven har rätt att gå åtta–elva år i grundskolan. Kunskapsmålen skall nås och det tar olika tid för olika elever. Den ideologiska myten om ‘den gemensamma studiegången’ förpassas till historien. Den ersätts av tanken om de gemensamma kunskapsmålen som var och en uppnår i sin takt.”
Denna artikel tillhör de märkligaste Björklund har presterat. Kanske därför att den mest ogenerat ger uttryck åt vad som verkar vara hans samhälls- och människosyn. Låt oss lyssna (det har gått sex år efter den skolpolitiska debuten 1996):

”När artonåringar skall ta körkort behöver vissa 30 körlektioner medan andra klarar körkortet på 15. Ingen skulle komma på tanken att föreslå att alla skall få körkort efter 20 körlektioner, oavsett elevens kunskapsnivå.
Varierad tid för olika elever har inte tillåtits i grundskolan därför att det har stridit mot den heliga myten om den ‘Gemensamma studiegången’, denna tro att jämlikhet skapas om alla elever läser samma stoff i samma takt under lika lång tid i samma klassrum. (…) I den socialdemokratiska skolpolitikens jantelag har det varit tabu att erkänna att vissa elever är teoretiskt studiebegåvade.”

Det märkligaste med denna tanke är inte ”rätten” för Stockholms stad att kvarhålla elever som går en nioårig skola i elva år – uttalat av den som ville korta det individuella programmets treåriga utbildningar till två år för att skydda eleverna från för mycket kunskaper. Den verkliga tragedin är den låga tilltron till skolan som institution. Elevernas utvecklingstakt verkar vara given av Gud eller kanske av generna, eller möjligen av elevernas sociala bakgrund. Oavsett orsak tycks skolan inte vara en institution som kan utjämna förutsättningar eller ens kunna förmedla sitt egentligen mycket grundläggande innehåll på nio år. Det kan få ta elva, eller bara åtta. Om det tar elva år är det inget att knota över eftersom ”extra undervisningstid … är en förmån”. Ordet skolplikt får plötsligt en ny innebörd.

År 2013 har han en annan uppfattning: ”Vi tvingar inte elever kvar i skolan. Vi vill att fler ska prestera bättre i grundskolan och därför av egen fri vilja fortsätta till gymnasieskolan och lära sig mer.” (SvD 2013-02-19) Fri vilja? Som om ungdomarna förut drevs som boskap till humanistiska eller naturvetenskapliga studier? Alla vet att vad han egentligen menar är att de mindre ägnade bör slippa teori. Och att de teoretiskt lagda skall vara så långt från ”yrkesskolan” som möjligt. Som på femtiotalet. En liberal som försvårar social rörlighet. Man trodde inte att det var möjligt.

Björklund har värjt sig mot att hans motståndare kallat hans skola för en ”sorteringsskola”. Läser man hans egna ord är det emellertid svårt att ta hans protester mot sorteringsordet på allvar. Han vill verkligen ha en sorteringsskola. Han vill inte ha en skola som har allas rätt till likvärdig kunskap som ambition. Han utgår från att skolan skall ha det svårt med många av eleverna. Han kallar det bara för något fint: ”sin egen takt”, ”tiden som inlärningsfaktor”. Den som vet något om forskning om lärande ställer sig frågan: Varför utgår han från att eleverna skall behöva så lång tid? Regel 1a är ju att en positiv attityd till elevens förmåga, oavsett social bakgrund och tidigare prestationer, är helt grundläggande för framgång. Varenda lärare vet att man inte kan betrakta de elever man arbetar med som potentiella elvaårsfall. Som man suckar för att man måste ta hand om.

Det är förstås inte förbjudet att ha en konservativ människosyn eller att vara pessimist. Det är förmodligen en vanlig inställning. Men den förekommer inte överallt. Den var förut sällsynt i svensk skolpolitik. Eller rättare sagt, den var vanlig före andra världskriget, men när socialdemokrater och folkpartister gick samman för att modernisera utbildningspolitiken efter kriget byttes inställningen att social klass skall vara styrande för din framtid ut mot ett slags principiell optimism.

Okej, en och annan behövde särskild undervisning av speciallärare (kunniga, kloka, kärleksfulla människor som i tysthet uträttade mirakel, min egen mor var en sådan som lärde dem som kom från samhällets skuggigare vrår att förstå ordens och tankens snåriga värld och framför allt gav dem självkänsla, värdighet). Det var en politik som skänkte hopp, som trodde på människors förmåga att växa och göra det tillsammans i socialt blandade klasser där man lärde av varandra. Det var en politik som gjorde svensk skola till en av de bästa i världen – ganska precis fram till den tidpunkt då Jan Björklund gjorde entré i svensk skoldebatt.

Varför överger man en sådan skola? ”Never change a winning team”, heter det ju. Brittiska fotbollstränare är ett luttrat släkte. De skulle bli hängda av hemmapubliken om de ändrade ett vinnande lag – och förlorade. Björklund ändrar glatt, eftersom hans logik är en helt annan:
”Föräldrar med akademisk bakgrund kommer att ställa höga krav på sina barn att nå goda studieresultat. De som inte har höga krav på sig hemifrån blir förlorare med en skolpolitik där även skolan är kravlös.” (DN 2014-05-08)

Detta är alltså skrivet så sent som för några veckor sedan. Samma grundläggande tanke som 1996.

På ett visst sätt låter det ju bra. Alla ska också ha läst de ”stora svenska författarna”, Strindberg och Selma Lagerlöf (DN 1996-04-12).

Varför blir man ändå så beklämd? Jo, när man hör fortsättningen. Efter Strindberg och Selma är det nog (och redan det är väl ganska spinkigt). Efter grundskolan behöver vissa människor inget mer. Deras roll i samhället är en annan. Vi kortar deras gymnasieprogram och avskaffar teorin. Inga fler stora svenska författare och definitivt inga latinamerikaner, ingen konst, ingen filosofi, inget om hur världen ser ut och fungerar.

Palme ville avskaffa klassamhället. Det kan man göra med kunskap. Kunskap är makt. Så ville liberaler också en gång göra. Kanske inte avskaffa klasserna, men göra dem maximalt rörliga. Ge människor kunskap för att nå frihet.
Den tanken verkar okänd för Björklund. Läskunnighet till massorna är till för att kunna läsa Metro. Efter elva år. Och, ja, Strindberg.

Varför då detta ord: ”kravlös”? När hans egna krav är så måttliga? Den skola Björklund vill komma bort från är mycket riktigt den integrerade skolan där elever med olika egenskaper blandades. För honom är det viktigare att skilja grupper i samhället åt. Men det är ett svårt argument att framföra.

Här ligger skoldebattens springande punkt. Ingen kan säga öppet att man driver en skolpolitik för att vidmakthålla klassamhället. Man måste i stället hävda att den integrerade skolan presterar sämre resultat. Därför är det viktigt att kalla den för något nedsättande, som flumskola.

Det stora slaget om skolan är egentligen politiskt och handlar om skolans sociala sammansättning och organisation. Men debatten utförs som om det handlade om resultat och effektivitet. Den är skenbart avpolitiserad.
Därför handlar skoldebatten just nu också om vems fel det är att resultaten i skolan sjunker. Beror det på att man övergav den integrerade skolans idé i början av 1990-talet? Eller beror det tvärtom på att Björklunds kravskola inte fått tillräcklig tid på sig att verka? Resultaten i de internationella kunskapsproven framstår mer och mer som examensprovet i den stora ideologiska striden om vilka ideal och värderingar som ska vägleda skolan.

Det är ingen bra situation. Och att skolministern står i ena ringhörnan med tandskydden istoppade är inte heller bra. En skolminister skulle kunna arbeta helt annorlunda. Bygga allianser. Tänka på lång sikt. Inte försöka se utbildningspolitiken som en boxningsmatch som han måste vinna. Och tänk om han förlorar? Tänk om hans kravskola visar sig vara ännu flummigare?

Det är en tragedi. Och Björklund själv är verkligen dramats och traumats huvudperson.

Kanske har Björklund fått in en del träffar, med att fokusera på kunskap och höja lärarnas status. Jag delar dessa ambitioner även om jag kan diskutera vägen dit. Kanske har de som hänvisar till den integrerade skolan som Sveriges guldålder i grunden rätt om strukturen: valfrihetsskolan är för anarkistisk, blir för ojämlik, för orättvis och för chansartad. Helhetsresultatet blir för dåligt för att valfriheten skall vara värd priset.

Vi vet inte riktigt. Men jag är övertygad om att det går att formulera en politik som leder bort från den katastrofala motsättning skolpolitiken hamnat i. Där vi gett gonggongen till Pisa. Det är Sveriges elever som ska vinna den här matchen. Nu är det de som förlorar, varenda dag. Och vem som har ansvaret för dem nu och sedan åtta år, det råder det ingen tvekan om.

Men åter till källorna. Det finns mycket i Björklunds logik som man undrar över. Han skrev nyligen (Expressen 2014-01-24) om svensk förskola: ”Till skillnad från skolan är den svenska förskolan i världsklass. Studiebesök kommer från hela världen för att se hur leken framgångsrikt kombineras med lärandet.”

Hans impuls är då inte att glädja sig åt detta – och lämna den i fred. Likt serieförbrytaren vill han även här ingripa, låta den ledas av grundskollärare, fortbilda förskollärarna så att de också kan bli grundskollärare, och se till att förskolan blir årskurs 1 i en tioårig grundskola.

Paradnumret i logiska krumbukter var Björklunds svar på Pisa-undersökningen. Det var fullkomligt omöjligt för honom att tänka att den politik som han själv bär ansvaret för sedan åtta år skulle kunna ligga bakom nedgången. Han skyller nu på att hans egen politik kunnat sättas i verket först 2011 (!) och att de niondeklassare som undersöktes i Pisa således nästan helt och hållet har formats av ”flumskolan”. Kan man svära sig fri från demokratiskt ansvar så lättvindigt? De testade niondeklassarna har trots allt gått mer än halva sin skoltid under Björklunds regim. Han har således själv lett en flumskola i fem år. Vad hade han sagt om resultaten stabiliserats – att flumskolan lett till goda resultat?

En så långsam vd för ett krisföretag hade fått sparken tidigt. Varför Reinfeldt haft ett så änglalikt tålamod med Björklund skall jag återkomma till.

Det viktigaste är emellertid inte att uppmärksamma Björklunds svårigheter med logik och konsekvens och inte heller att se det tunna forskningsstödet för hans spekulationer om orsakerna till svensk skolutveckling. Det finns en annan och viktigare iakttagelse att göra.

Varje gång man skyller på flumskolan och talar om stök, kepsar och bristande kunskapskrav så drar man uppmärksamheten bort från skolans djupa förankring i samhället. Svensk skolas prestationer under perioden 1945 till 1995 – det gyllene halvseklet – var inte bara en frukt av bra lärare, kloka skolreformer och genomtänkta läroplaner. Den som på ett sammanhållet sätt vill försöka förstå denna utveckling måste se skolan som en samhällsinstitution som också speglar samhällets förändring i stort. Ingen verksamhet som omfattar en miljon människor i tusentals skolor i 290 kommuner kan förstås på något annat sätt.

Ingen verksamhet som är så stor kan heller reformeras eller utvecklas utan att själva utgångspunkten är att den är en samhällsinstitution.

Björklunds kusliga och primitiva genialitet som skolpolitiker ligger i att han förnekat detta fullständigt. Det är det viktigaste i hans etthundraåttiosex artiklar: det står inte ett ord om hur samhällsförändringarna påverkar skolan och hur skolan påverkar samhället. Det är som om man skulle undersöka hjärtat utan att tänka på att hjärtat bor i en kropp. Han söker skolans prestationer i skolan själv eller, i bästa fall, i skolpolitiken i snäv mening. Därför blir hans förslag till åtgärder också helt och hållet skolinterna.

33Tidigare betyg, fler speciallärare, ”bonusar” till natur- och mattelärare om de avlägger en lärarexamen (men bara 75 000 kronor; att profanera läraryrket med spottstyvrar är inget Björklund drar sig för). Som vanligt är det mellan raderna det viktiga budskapet finns: lärarna har inte gjort sitt jobb, regeringen måste tala om för dem hur det skall göras.

Det tabu som till varje pris måste undvikas är att förknippa skolans utveckling med samhällets utveckling och med marknadiseringen.

Den som tänker en smula mer allsidigt om svensk samhällsutveckling under det senaste kvartsseklet måste få många tankar av betydelse för skolan. Klyftorna har ökat. Vi hade en svår ekonomisk kris under 90-talet.

Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Den strukturella omvandlingen av arbetslivet har varit genomgripande. Den offentliga sektorn har krympt. Flickor är alltmer framgångsrika i skolan, men släpar efter i lön och många svagpresterande pojkar får bättre livsinkomst trots sin svagare förmåga att lyckas bra i vad Björklund vil göra till livets första men allt betydelselösare tävlingsgren: höga betyg. Kanske avspeglar detta nya relationer mellan utbildningsnivå och inkomster i ett samhälle där kapitalinkomster och ägande blir allt viktigare. Vi har en omfattande och inte alltid så lyckad integration av nya svenskar som på några årtionden blivit en femtedel av befolkningen.

Boendesegregationen har ökat, troligen i ett komplicerat samspel där skolan ingår i en statusekvation tillsammans med fastighetspriser, social sammansättning, nätverk och andra egenskaper som ger vad Pierre Bourdieu kallade distinction. Samhällets värderingsmönster har förskjutits. Läraryrket har blivit ett avhopparyrke, eftersom privat sektor är lönsammare.

Att jobba åt ett riskkapitalbolag och köpa och sälja skolor ger skyhögt högre lön än att undervisa i de skolor som köps och säljs (eller kursar). Och det har blivit möjligt att välja allt: pensionsförvaltare, elleverantör, doktor. Vi sitter på nätterna vid våra skärmar och förvaltar de futtigare delarna av våra liv. ”Makten”, heter det, har förflyttats till medborgarna – men intäkterna har flyttats till finansbolagen. Även skolans dyra skärv ingår nu i vinsten för de sistnämnda.

Den som funderar över varför svensk skola är en helt annan samhällsinstitution än förr har ganska mycket att hålla i huvudet. Men Jan Björklund tar gärna risken och gamblar med att han kunde ha fått högre resultat på Pisa 2013 och fått lov att säga att förbättringarna berodde på flumskolan (eller hur han nu skulle ha räddat sig ur den situationen …) – för det är ännu viktigare för honom att absolut inte koppla skolans prestation, eller ens skolans nuvarande utformning, till samhällsförändringarna som han politiskt medverkar till varenda dag. Det är den farligaste av alla frågor, för den är i djupaste mening politisk och knyter an till hela frågan om vilket slags samhälle vi vill ha.

Därför älskar han att tala om vilken klass som är lämpligast att börja sätta betyg i, och allra mest älskar han att bli motsagd, för det betyder att debatten befinner sig där den skall befinna sig, inom skolans egna väggar. Antalet speciallärare, klassernas storlek – inga oväsentliga frågor, det är inte det jag menar (fler speciallärare är en idé värd att pröva oavsett regering), men frågor som passar perfekt för att absorbera så mycket energi att ingen orkar tänka på den verkligt stora samhällsomvandlingen, som under det senaste årtiondet flyttat ännu mer av kulturellt och finansiellt kapital, och kunskapskapital i form av skolor med höga betyg (visserligen uppdrivna av en förut omöjlig betygsinflation), från de resurssvagaste områdena till de resursstarkaste. Från de fattiga till de rika.

Ojämlikheten har ökat och skolan är på samma gång ett symptom och en bidragande orsak.

Så låt oss därför tala extra länge om stök, mobiler, om betyg skall ges i tvåan, trean, fyran eller femman. Och låt för allt i världen inte forskarna tala om vad vi vet om detta, för då tar diskussionen slut genast. Låt oss behålla diskussionen på ”jag vet för jag har själv gått i skolan”-stadiet och låt oss för säkerhets skull i stället hävda att forskarna är en del av ”det pedagogiska etablissemanget” – den term Björklund använder än i dag (DN 2014-03-02) som pejorativt slagträ om personalen i den högskola han också är huvudansvarig för – så att vi kan säga att allas åsikt är lika mycket värd. Då kan Björklund fortsätta säga att kravlöshet är det som skapar orättvisor i samhället (utan att undersöka saken), att arbetarklassens barn möter för få krav i skolan, och att det är av detta ömmande jämlikhetsskäl som vi måste sätta betyg redan i årskurs 3.

Jag vet inte hur medvetet detta är. Hur bakslugt och beräknande, menar jag. Han tror nog på det själv, han måste i alla fall låta som om han tror på det. Hemstöpt är det i alla händelser. Och att han är så trosviss tror jag går att förklara. Ett av de stora hatobjekten i borgerligt tänkande under deras långa tid i opposition var föreställningen att de som stod till vänster alltid skyllde på samhället. Det var en vanföreställning, de som stod till vänster skyllde inte alltid på samhället, detta var en politisk halmgubbe. Men vänstern gjorde så ibland, eftersom det ibland fanns skäl (kanske gjorde man det för ofta, men det är en annan debatt).

När de borgerliga därför själva får makten måste man göra demonstrativt annorlunda. Man får inte på några villkor koppla prestationerna i en samhällsinstitution till egenskaper i samhället. Man måste frikoppla allt i samhället från allting annat. Skolans problem finns i skolan. Man har avskytt att skolan skyllt ifrån sig, därför skall man inte göra det själva.

Med ett undantag: kommunaliseringen. Den skyller Björklund på (inte utan visst fog). Det passar hans dagordning. Han skyller inte på elevpengen, det fria skolvalet, kvasi-marknadiseringen av skolan, den ökande segregationen. Han skyller inte på någonting i den omfattande samhällsförändring där skolan flyter med som i en väldig lavaström och som han nu som vice statsminister är fullständigt ansvarig för. Han tar loss samhällets hjärta ur kroppen och lägger det på sin kateder och börjar prata. Om stök och mängden läxor och betyg.

I framtiden kommer den som undrar vem Jan Björklund var att få höra att det var en skolpolitiker som inte trodde att skolan hade med samhället att göra. Utan bara med skolan. Det var egendomligt, kommer man att säga. Ja, det var det. Det var därför det inte gick särskilt bra? Mmm, men det var populärt ett tag.

Jan Björklund verkar vara en uppriktig politiker, enkel och uppriktig. Han ger inget intryck av att göra subtila utspel och i rockärmen ha hemliga kort som han tänker spela ut senare. Han öppnar munnen och talar från hjärtat. Det är på sätt och vis befriande. Men är det så får han också finna sig i att tolkningsarbetet blir ganska enkelt. Det är inga mångskiktade texter han lämnar efter sig. Man får ta honom ganska bokstavligt. Och då måste man säga som det är, att det är litet konstigt att han är ledare för Folkpartiet. Han borde vara moderat, kanske moderat försvarsminister. Han brinner för försvaret, han tar varje tillfälle att tala om skyddet av Gotland, där är han på mammas gata.

I skolpolitiken har hans konservativa impulser inte på samma sätt filtrerats genom någon professionell skolning. De får därigenom en otyglad framtoning, blir en variant på vad Claude LéviStrauss kallade la pensée sauvage, det vilda tänkandet. Men också det vilda tänkandet är i princip begripligt, det måste bara förstås inom ramen för sin egen speciella världsbild. Det överensstämmer bara i ringa grad med det tänkande som sker mer systematiskt och som är inriktat på saklig prövning eller som slipas mot fakta och beprövad erfarenhet.

Det vilda tänkandet kan vara uppslagsrikt men är också begränsat till de föreställningsramar som man råkar ha tillgång till, exempelvis myter. De senare är särskilt vanskliga.

Myter är föreställningar som ofta är djupt nedärvda och som därför är svåra att urskilja för den som hyser dem och ännu svårare att göra sig av med. Att hävda att Sverige just precis sedan 1969 hade en flumskola som upphörde 1998 i Stockholm och 2006 på riksplanet i och med att en major från Skene fick makten över skolan är en sådan myt, närmast av messianskt slag. Den som framkastar sådana tankar utan att bry sig om att ge några argument eller belägg för dem utsätter sig för risken att själv framstå som offer för en myt.

För att eliminera risken krävs att han vederlägger myten med just en så framgångsrik skolpolitik att myten förvandlas till upphöjd insikt. Björklunds 2006 var Napoleons 1806. Hur blev det 1814?

Få är beredda att spela roulette med sitt eftermäle på ett så långtgående sätt, men till dessa få hör onekligen Jan Björklund. Han är alltså också orädd.

Ett mönster börjar framträda. Gåtan i svensk skolpolitik är inte Björklund själv. Många politiker bevarar omkring sig en aura av oklarhet, av mystik, en dunkel och ibland intressant förmåga att kunna blixtra till med ett oväntat infall, eller ett litet snedsteg. Björklund tillhör inte denna kategori. Hans konservatism är tillförlitlig och humorlös.

På ett rent individuellt plan är han rätt så genomskinlig. Delvis är det hans personliga egenskaper som lett till denna utveckling. Han är trots allt ingen lärare och han är ingen, för att använda ett ord han själv ofta nyttjar, ”akademiker”. Han är militär. Han har fostrats i en mer auktoritär tradition än den som präglat frisinnet och Folkpartiet.

Flera som försökt sig på att uttolka Björklunds litet motsägelsefulla politik faller gärna tillbaka på denna paradox: militären (auktoritärt) som pratar skola (tankens fria rymd), då blir det just så här. Det kastar visst ljus över att hans politiska stil präglas mer av bullet points än av lyssnande och begrundan. Men det förklarar knappast att Folkpartiet som parti under nästan tjugo år valt att ha honom som sin ledande skolpolitiker.

I en artikel i september 2005, en av hans mest offensiva under karriären, talar han om läraryrkets status. Han uttalar sin besvikelse över att lärarlönerna inte höjts, han lovar att skapa en lärarlegitimation. ”Utbildningspolitiken är ett av de områden som kommer att förändras allra mest om Sverige får en ny regering. Det framstår som en strategisk uppgift av största vikt att höja läraryrkets status.”

Det var naturligt för honom att tänka, och att få läsaren att tänka, att dessa två meningar hade ett naturligt samband, att det senare följde på det förra. Man får inte bortse från denna enkla sak när man ser tillbaka på Jan Björklund. Han var också en idealist. Han hade ett antal idéer, man kan säga fixa idéer. Han hade dem oavsett om de hade stöd i forskning eller sakkunskap. Han har inte skytt några medel för att driva igenom dem. De har inte fört oss närmare målet.

Det är det som är gåtan. Att han ännu är kvar.

Hur kunde han få försöka så länge?

Jag tror att det finns tre stora, delvis sammanhängande, förklaringar. En strukturell (koalitionsregerandet), en partitaktisk (väljaroptimering), en ideologisk (valfriheten).

FP fick hand om skolan och forskningen i alliansregeringen 2006. Det vilade på tradition, förväntningar, men också på att Björklund lyckats bilda en i stora delar positiv opinion kring sin skolpolitiska vision. Björklund var idealisk för rollen just på grund av sina konservativa impulser. Samtidigt var hans förkunnelse ett slags försäkran, låt vara litet trubbig och fundamentalistisk, till hans egna partivänner att man kunde lita på att FP var sin tradition troget och förblev ett kunskapsparti. I en koalitionsregering finns, ungefär som i en familj, ömsesidiga förväntningar på vad familjemedlemmarna kan och bör göra.

Med den kurs Björklund stakat ut var det inte mycket han kunde göra även om empiriska omständigheter började peka på att det var något i hans metod som inte fungerade. I en alliansregering hoppar du inte över skaklarna så lätt. Många folkpartister måste ha blivit förfärade över vad som skett med skolan det senaste årtiondet. Alldeles särskilt måste de ha blivit sorgsna över att se de stora lärarfacken tappa förtroendet för skolministern, som på senare år fått ettor och tvåor på en femgradig skala när deras medlemmar satte betyg.

allians5Folkpartiet har inte haft någon enkel politisk resa under de senaste årtiondena. Den klassiska välfärdsliberalismen av Bertil Ohlins och Gunnar Heléns typ blev alltmer trängd när Socialdemokraterna blev också ett medelklassparti och av ett populärt centerparti under 1970- och 1980-talen. Om marknadsliberalismen har de inte kunnat tävla med Moderaterna. Med undantag för kortvariga Westerbergeffekter och Leijonkungseffekter har FP haft få framgångar. Ytterst har den långvariga strukturella nedgången haft att göra med att partiet inte kunnat formulera några stora, bärande politiska idéer med anklang i samtiden.

Björklunds skolpolitiska korståg såg ut att kunna bli en sådan partitaktiskt bärande idé. Den framstod visserligen som en kuriös vidareutveckling på det nybrutalistiska svärmeri med opinionen som Leijonborg vann en tillfällig popularitet för när han krävde nya regler för medborgarskap med språktest och goda geografikunskaper (notera att Björklund uttalat sin djupa tro på blindkartor). Men man hade inget annat och det politiska tomrummet gapade hotande och mörkt framför det trängda partiet.

Skolfrågan blev samtidigt populär. Björklund drog uppmärksamheten till sig. Skulle man över huvud taget få några väljare framöver kunde man inte släppa denna fråga ifrån sig. Den blev ett flöte, inte ett sänke. Att Björklund övergav mycket som var heligt i partiets stolta skolhistoria gjorde mindre, det handlade om att över huvud taget ha något att säga. För vad har Folkpartiet annars sagt de senaste femton åren?

Men det allra viktigaste är kanske den djupa ideologiska frågan: valfriheten. Det var en sak som M och FP delade, den som förenade liberala grundtendenser i bägge partier. Det var också den överordnade frågan. Det var Moderaterna som drev den först och ihärdigast, redan tidigt på 1980-talet började trummandet för den gamla paradfrågan om statsbidrag till fristående skolor.

Att denna tanke vann gehör berodde inte främst på politisk skicklighet utan på de ekonomiska synsätt som vann insteg på bred front under 1980-talet. Dessutom djupnade Sveriges ekonomiska kris och allt som kunde göra offentlig sektor effektivare blev genast intressant.

Vid slutet av 1980-talet hade både FP och S strömmat över till valfrihetslägret och när elevpengen infördes och friskolereformen kom under den borgerliga regeringen 1992 rådde fortfarande en ganska aningslös syn på vad dessa förändringar skulle kunna medföra. Tidigare friskolor hade fått statligt stöd genom att vara alternativ till de kommunala skolorna, nu skulle de utföra samma uppdrag och således vara konkurrenter.

Det dröjde ganska många år, men när kvaliteten började svikta i svensk skola i slutet av 90-talet blev friskolereformen en av de möjliga förklaringarna. Till en början inte en av de mer sannolika, men i takt med att friskolorna växte och den negativa informationen om dem växte ännu mer så blev de en stark faktor i diskussionen. Skolor i fritt fall sedan andra halvan av 90-talet – den som inte tänker på det tidiga 90-talets reformer borde åtminstone förklara varför.

WEB_INRIKES

De senaste åren har en omfattande politisk energi gått ut på att försöka minska friskolornas svängrum och, måste man nog säga, skadeverkningar. Ett alternativ måste för varje ansvarstagande människa vara att fråga sig om det kan vara rimligt att låta riskkapitalister agera i svensk skola och att bygga in en vinst- och kostnadsjagande hasard som ett grundläggande element i det vi erbjuder våra unga. Kanske kan det rentav vara så att svikten i skolans resultat kan knytas, i alla fall till någon del, till denna revolution av skolans huvudmannaskap?

I en regering där Moderaterna är största parti och dess värderingar och ideal dominerar får det inte råda någon tvekan på denna punkt. Det gör det heller inte. Jan Björklund är en kompromisslös försvarare av friskolereformen, i alla fall i dess grunddrag. Det gjorde honom idealisk som skolminister. Han blev en legering av FP-traditionen om kunskap i centrum och den moderatledda offensiven för marknadisering av offentlig verksamhet. Det är också den rimligaste förklaringen till att han kunnat sitta i åtta år och får försöka igen.

Han är målvakt för den större politiska ordningen som består i att bryta det gamla sambandet mellan politik och fungerande samhällsinstitutioner. Att ge makten till medborgarna, så får de själva sköta sina angelägenheter så gott de kan, hos de bolag som för dagen är beredda att svara för skolaffären.

Det förde med sig en slutsats som var ganska trist för Sveriges alla elever och för alla andra också för den delen, nämligen att det inte spelade så stor roll om det visade sig att friskolor, segregering och ökande ojämlikhet bidrog till de svenska elevernas sjunkande resultat.

Jan Björklund gjorde ingenting åt det. Vad som helst fick hända, friskolan skulle han aldrig gå ifrån. Han var surrad vid masten på ett skepp som fick segla mot vilket öde som helst, även mot undergången, bara för att undvika att friskolornas framtid på allvar blev en del av skoldebatten.

Han var surrad vid masten för att han inte skulle kunna lystra till sirenernas sång som handlar om att det finns en annan värld som är möjlig. En där vi börjar om igen och försöker samarbeta. Där skolan är vår gemensamma uppgift, som den var en gång i ett ljusare samhälle där FP var med och byggde världens bästa skola. En värld där vi inser att vi inte kan fortsätta som förut. Där vi börjar lyssna på varandra igen. Och där vi framförallt låter kunskap och beprövad erfarenhet styra svensk skola på rätt kurs.

Det borde inte vara omöjligt. Men med Jan Björklund var det faktiskt just – omöjligt.

Sverker Sörlin

Sverker Sörlins artikel är från Arena nr 3 2014. Prenumerera på magasinet Arena här »