Bild: Flickr/Anke Kreuzer
Bild: Flickr/Anke Kreuzer

Dagens fascination för att utforska naturen kommer förhoppningsvis att bidra till ett ansvarstagande framtidsprojekt där vi på allvar måste ta hela mänsklighetens öde i beaktning, skriver Katarina Bendtz, doktor i partikelfysik.

Människans förhållande till naturen verkar alltid ha varit laddat. Vare sig naturen har betraktats som en oförutsägbar fiende eller som en gudomlig kraft har människan kämpat med att försöka tämja och blidka den. Upplysningens idéer ingav oss större självförtroende i att kunna förstå och bemästra den. Naturen gavs skepnaden av en mekanism utan själ som styrdes av lagar som vi ännu inte förstått, men som vi skulle kunna kartlägga med hjälp av noggranna studier, eller »tortyr« som Francis Bacon kallade det.

Denna syn fick sedan konkurrens av romantikens hyllande av naturen som en mystisk kraft och av industrialismens, där naturen främst sågs som en resurs till för människan att exploatera. Dessa olika perspektiv återfinns alla, om än i former omstöpta till dagens samhälle, i våra sentida västerländska politiska och filosofiska rörelser.

I den här texten skulle jag vilja uppmärksamma de tendenser att kontrollera naturen, »in i minsta detalj«, som jag tycker mig se blomstra parallellt med, och kanske i dialektisk symbios med de mer naturkonservativa tankarna om att återge naturen den dignitet som människan tagit ifrån den. Jag gör detta genom att titta på mat. Mat är det mest fundamentala som naturen erbjuder oss och jag tror att vår inställning till mat speglar vårt förhållningssätt till naturen i stort. I den syn på naturen som då framträder tycker jag mig skönja förberedelser inför ett nytt stadium i mänsklighetens historia, kolonisationen av nya planeter.

Parallellt med att molekylär gastronomi började dominera matjournalistiken gjorde vetenskapen stora framsteg inom till exempel genmodifiering. Även om användningsområdena för de nya teknikerna varit i särklass mest påtagliga för jordbruket, är detta inte vad som säljer lösnummer. Det som däremot aldrig upphör att fascinera är projekt som Beyond Burger, den veganska hamburgaren som blöder. Eller det som jag tycker är än mer förtrollande, syntetiskt kött. På senare år har detta forskningsområde fått ett rejält uppsving. Det utsågs av Time Magazine till ett av de största forskningsidéerna år 2009 och 2013 bjöd dr Mark Post från Maastrichtuniversitet på världens första laboratorieodlade hamburgare. Köttet hade framställts med hjälp av stamceller, celler som ännu inte mognat till en speciell celltyp och som kan genomgå ett obegränsat antal celldelningar.

Jag frågar mig om denna fascination för att dekonstruera och alltså totalt kontrollera maten är nästa fas i människans försök att domesticera naturen, nämligen en kollektiv mental förberedelse på artnivå för att kolonisera nya planeter? Kanske har det fötts som en reaktion på den växande medvetenheten om vår jords exponentiellt avtagande återhämtningsförmåga?

För att byta planet behöver vi förstå så mycket om vår egen planet, och om matproduktion i synnerhet, att vi kan bygga upp allt på nytt på en ny planet med helt nya förutsättningar. Atmosfären, instrålning från rymden, mineraltillgången, allt kan vara annorlunda.

Man kan invända att detta är ett fåfängt försök med tanke på den enorma komplexitet som vårt ekosystem visar upp. Hur skulle vi kunna återskapa något som tagit fyra miljarder år av evolution att skapa? Å andra sidan arbetar ekologer redan i dag med att simulera dessa komplexa system, och superdatorer är ett annat hett forskningsområde!

En nära förestående framtida utflyttning från jorden kan kanske heller inte omfatta alla?

Vi är många som älskar spjutspetsforskning som för mänsklighetens vetande framåt och tanken på att detta kan möjliggöra kolonisation av nya planeter. Men det ena är inte en vattentät följd av det andra. Nick Boström, framtidsforskande professor vid Oxford, diskuterar till exempel i sin artikel »Astronomical Waste« från 2003 hur vi, från en utilitaristisk ståndpunkt, noga måste väga in risken att misslyckas med kolonisationen. Detta är viktigare än att ohämmat satsa på teknologiska framsteg.

En nära förestående framtida utflyttning från jorden kan kanske heller inte omfatta alla? Dagens fascination för att utforska naturen kommer förhoppningsvis att kunna bidra till ett ansvarstagande framtidsprojekt där vi på allvar måste ta hela (den framtida) mänsklighetens öde i beaktning. Ett hållbart jordbruk är en bra början, och Mars kan vara en spännande fortsättning.

Katarina Bendtz, doktor i partikelfysik och aktuell med diktsamlingen Futurbia och podden Professor Magenta