Sven-Eric Liedman: Jan Björklund, snälla, läs detta

Diane Ravitch kritiserar privatiseringen av skolan.

BILD: Rick Reinhard/Flickr.com

I USA propagerar Bill Gates för ett skolsystem som påminner om det svenska. Men motståndet är betydligt tuffare än här. Sven-Eric Liedman har läst en författare som inte känner skräck för ”flumskolan”.

Alla vet att Bill Gates är omätligt rik. Många har hört talas om att han skänker bort en betydande del av sin förmögenhet till olika hälsoprojekt, i synnerhet i Afrika. Men hur många svenskar har hört talas om att Melinda & Bill Gates Foundation också bedriver intensiva kampanjer i USA mot de offentliga skolorna?

I egen hög person reser Gates runt och propagerar för ett skolsystem som i vissa avseenden påminner om det svenska som regeringen Bildt införde för drygt 20 år sedan.

Argumentationen från Gates liksom från många ärkekonservativa politiker är bara råare. Medan den svenska reformen med skolpeng och vinstdrivande friskolor på ett besynnerligt lättvindigt sätt klubbades igenom, är motståndet mot liknande reformer i USA betydligt tuffare.

När frågan om ett ”voucher system” har ställts i demokratiska val har en stor majoritet röstat emot. Så var det på Reagans tid, så var det ännu 2012 när frågan ställdes i delstaten Florida.

Men hungern efter skattepengar är lika stark bland amerikanska kapitalister som bland svenska. Därför måste Gates och hans åsiktsfränder höja rösten. Ett populärt tema i USA har sedan länge varit att landets skolor når allt sämre resultat. Hela nationen hotas av en snar undergång om ingenting görs.

Stödet från fakta är visserligen svagt. Diane Ravitch visar i sin viktiga och läsvärda bok Reign of Error: The Hoax of the Privatization Movement and the Danger to America’s Public Schools att skolresultaten i USA under de senaste åren inte alls sjunkit utan tvärtom stigit något i internationella jämförelser, låt vara från en medioker nivå.

Den sortens sakliga argument biter inte på skolans nya reformatorer. Propagandan fortsätter, och den paras med ett antal enkla lösningsförslag.

Det räcker inte med att ”pengarna ska följa barnet”. Standardiserade prov ska bli än viktigare än i dag, och lärare vars elever inte presterar tillräckligt bra i sådana prov ska avskedas.  Skolledare ska sitta lika löst, och hela skolor ska kunna stängas.

Mycket av detta är bara skärpningar av regler som finns redan i den stora federala skolreform som med stor politisk majoritet gick igenom 2001 och som har det vackra namnet No Child Left Behind. Även där är koncentrationen på prov – och närmare bestämt på prov i två ämnen, engelska och matematik – monumental, och även där kan skolor stängas om de uppvisar dåliga resultat trots tidigare varningar.

Men de nya reformivrarna med Gates i spetsen har ett mantra som 2001 års reform inte hade: Fattigdom är ingen ursäkt! Lärare kan inte urskuldas med att barnen som de undervisar lever under socialt usla förhållanden med fattigdom, undernäring och missbrukande föräldrar. En bra lärare kan alltid höja dem till kunskapens höjder.

Diane Ravitchs speciella hatobjekt heter Michelle Rhee, som blev ett effektivt redskap för sådana föreställningar när hon 2007 blev högsta chef för de offentliga skolorna i Washington DC. Den amerikanska huvudstaden har en övervägande fattig afroamerikansk befolkning, och skolresultatet där har tillhört de sämsta i landet. Det skulle Rhee ändra på.

Hon var handlingskraftig som få och avskedade lärare och rektorer på löpande band. Även erkänt duktiga och erfarna pedagoger och skolledare fick sparken och ersattes med oprövade kort som delade Rhees (och Gates) filosofi.

Det gick självfallet illa. Men Rhee har nu Sacramento i Kalifornien som bas för sina räder in i skolvärlden. I Kalifornien hade Arnold Schwarzenegger, den berömde bodybuildern och guvernören, krattat manegen genom en politik som gynnade det som i USA kallas charter schools och som närmast motsvarar våra friskolor (begreppet är bara ännu spretigare). Rhee har nu delstatens huvudstad som sin operationsbas. Där är dessutom hennes make, Kevin Johnson, borgmästare.

Det oroande är att hela den kampanj för olika privata skolformer som drivs i USA i så stor utsträckning bygger på okunskap, fördomar och olika former av önsketänkande. Gates och hans likar vill inte göra något åt de enorma ekonomiska skillnaderna i USA. En jämnare fördelning skulle drabba deras egna rikedomar. Men de försöker inbilla oss att skolan ska klara av alla de sociala problem som kan drabba barn och ungdomar.

Det skulle vara lätt att tapetsera resten av denna artikel med hemska citat från konservativa politiker och självsäkra storkapitalister. Men risken är i så fall att USA framstår som mer exotiskt för oss svenskar än det faktiskt är.

Och då glömmer vi att se oss själva i spegeln. I USA är visserligen vinstdrivande skolor – ”for-profit schools” – på snabb frammarsch och tillåts nu i 33 av de 50 delstaterna.

Men sådana vinstdrivande skolor har funnits i Sverige i mer än tjugo år. De har blivit lysande affärer för sina ägare. Skolkoncernen Academedia, den största i landet, har i år kammat hem en vinst efter skatt på 143 miljoner kronor. Stora summor skeppas ut ur landet. Även många svenskar utökar sina förmögenheter med hjälp av välfärdssektorn.

En av de nu ledande Wallenbergarna lät sig nyligen utfrågas i radions lördagsintervju och försvarade då systemet med argument värdiga en Bill Gates. Han jämförde utvecklingen inom privata skolor med Volvos triumfer från 20-talet och framåt. Vinstintresset skulle tydligen driva barnen till oanade höjder. Hans människobild tål nog inte dagsljuset.

Det är först under de senaste åren som vinstuttagen har blivit ett hett ämne för politiska kontroverser. Även en rad ledande socialdemokrater har inte bara accepterat dem utan också tillhört deras ivrigaste försvarare; man behöver bara nämna namnet Widar Andersson, i dag ordförande i Academedias ”advisory board” och under årtionden en ledande förespråkare för vinster i välfärden.

Men nu börjar vinden vända. Vaga utfästelser görs om att riskkapitalister inte ska få äga skolor. Ingen säger hur en marknad ska fungera på sådana egendomliga villkor. Den enkla lösningen – som till och med det konservativa Storbritannien nu stannat inför – är förstås att besluta att alla vinster ska återinvesteras i verksamheten.

Varför skulle Sverige vara sämre?

Liksom i USA skyms i dag ofta sikten av en bisarr upptagenhet av prov och betyg i skolan. Även på denna punkt kan Diane Ravitch fungera som en god inspiratör för en vettigare diskussion. Stödd på en solid forskning visar hon att ständiga prov tvärtom har en negativ inverkan på elevers kunskapsinhämtning. Lärare tvingas att ”teach to the test” och därmed begränsa sin undervisning. Elevernas intressen begränsas i motsvarande mån.

I stället hoppas hon på en skola med en vid och öppen kunskapshorisont där det mätbara inte hämmar det väsentliga, nämligen den unga människans mognadsprocess.

Hos henne finns ingen skräck för den förkättrade ”flumskolan”. Det är en from önskan att fler i Sverige ska bli lika modiga som hon.

Sven-Eric Liedman, idéhistoriker