Skolan i Husby – ett år senare

Hon startade skolan i Husby men slutar nu som rektor. Här är hennes berättelse.

Alla elever ska ha en god utbildning, alla ungdomar ska ges möjlighet till ett bra liv. Det var min övertygelse när jag för ett år sedan tog jobbet som rektor på en nystartad grundskola i Kista/Husby, och det kommer alltid vara min drivkraft.

Efter ett år som rektor, som i praktiken har inneburit att vara vaktmästare, kanslist, socialarbetare, mentor, lärare, säkerhetsvakt och extramamma, är min slutsats lika enkel som skrämmande: Det finns inte en svensk skola. Det finns ingen reell likvärdighet för Sveriges skolelever.

Insikten är inte alls ny, men har under läsåret 2015/2016 för mig blivit extremt påtaglig. Visst lyder skolorna under samma skollag och gemensamma styrdokument, men skolornas förutsättningar att leverera en god utbildning åt alla är lika väsensskilda som elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig den.

Att som ungdom bo i ett område där arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg, den öppna kriminaliteten är högst påtaglig och där de största bristvarorna är hopp och framtidstro påverkar hur skolgången blir. Att komma från en miljö där en klasskamrat, nyss fyllda 15 år, andra veckan på vårterminen blir skjuten i huvudet på öppen gata och dör påverkar skolgången.

Att först frustrerat fråga varför medier inte rapporterar mer om mordet på Robin »som de gjorde med Lisa Holm«, till att uppgivet konstatera att polisen aldrig kommer få fast den som gjorde det, det påverkar också en skolgång, en självbild, och det förstärker en känsla av utanförskap.

Likvärdighet i skolan betyder att tillgången till utbildning ska vara lika för alla och att kvaliteten på utbildningen ska vara lika hög på alla skolor. Skolans kompensatoriska arbete går ut på att ingen elev ska ha sämre förutsättningar att klara skolan beroende på var man bor eller vilket hem man kommer från. Likvärdighet. Jag upprepar ordet igen och igen.

Om jag lärt mig något under mitt senaste läsår, då jag lärt känna ungdomar och deras föräldrar från några av nordvästra Stockholms förorter, är det att det faktiskt spelar roll var man bor och vilken familjebakgrund man har. Det spelar roll för måluppfyllelsen i skolan, det spelar roll för den fysiska och psykiska hälsan och det spelar därmed roll för det framtida vuxenlivet.

Och just därför måste skolan där dessa elever går vara en plats där det satsas extra mycket på allt. Fler skickliga pedagoger till mindre klasser, mer undervisningstid, vuxenledda fritidsaktiviteter längre upp i åldrarna, special- och socialpedagoger som knyts direkt till lärarlaget för klassrumsnära verksamhet. Att vara lärare i en socioekonomiskt utsatt (för)ort och skola är inte samma sak som att vara det i en socioekonomiskt stark motsvarighet. Det är svårare och slitigare och det behöver erkännas och budgeteras därefter. Av staten, kommunen och de enskilda skolhuvudmännen.

Det fria skolvalets effekter måste börja diskuteras och problematiseras. Politiker kan inte fortsätta blunda för denna gigantiska elefant i rummet. Är valfrihet för valfrihetens skull verkligen ett argument som håller om vi ska ha en kvalitativ skola för alla? Det är socioekonomiskt starka familjer som nyttjar skolvalet, resten tar de skolor som blir över eller som ligger närmast hemmet.

Om valfriheten inte betyder garanterad utbildningskvalitet för alla i praktiken, varför har vi den då? Och att marknadskrafterna sållar bort de sämre skolorna tror väl inte någon längre på? Ska skolvalet fungera som det var tänkt, måste boende- och skolsegregationen angripas från makthavarhåll. Segregationen ställer enorma krav på skolor, oavsett om de är kommunala eller fristående. Krav som kommunpolitiker måste börja se för vad de är.

Jag har mött ungdomar som har tillåtits att halka efter flera år av kunskapsutveckling under sin tidigare skolgång. Jag har mött desperata föräldrar, som har tappat sitt mandat som vuxna auktoriteter och därför ber skolan om hjälp med att fostra sina barn.

Jag har mött pojkar som redan skolats in i en destruktiv maskulinitetskultur och jag har mött flickor som inte tror de kan välja sitt framtida liv själva. Jag har mött elever som är målmedvetna och fokuserade på sin framtid, men som behöver hjälp från grunden med att bygga upp sin självkänsla, våga ha drömmar att sakta bygga sin framtid på.

I augusti 2015 basunerade jag ut att siktet var att bygga upp en av Stockholms bästa grundskolor, att »visa att utbildning är lika viktigt i förorten som det är i innerstaden. Att ungdomarna i förorten är lika viktiga som i innerstaden«. I dag, i juni 2016 säger jag att en godkänd utbildning i förorten i praktiken är viktigare än i innerstaden, när du inte har högutbildade föräldrar eller ett kontaktnät att förlita dig på, utan bara ditt betygsdokument.

Nu blir det inte mer än ett läsår på skolan för mig, skolan där jag inte skulle nöja mig med mindre än 100 procent godkända elever. När de första åk 9-eleverna nästa år går ut, hoppas jag att den ambitionen har gett resultat. För ungdomarna i förorten har inga alternativ till att inte klara skolan, för dem finns inga genvägar. Att klara skolan är den chans de har.

Vesna Prekopic skriver ledare på Dagens Arena och är rektor på Fryshuset Grundskola Västra

Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.