Den svenska flyktingdebatten hade kanske varit mindre upphetsad om panikspridarna inte hade präglat diskussionen.

Alarmisterna har bråda tider i flyktingkrisens spår.

Debattören Tino Sanandaji menar att invandringen blir välfärdens undergång och att vi kommer få en underklass av latinamerikanskt snitt.

Per GudmundsonSvD:s ledarsida (8/11) trumfade dock även detta och menade att det blir hela nationens undergång. Gudmundsons skräckscenario byggde för övrigt på Sanandajis uppskattning att det skulle bli 500 000 asylansökningar på ett år, vilket byggde på en veckas toppnotering.

Gudmunson tog bollen och slängde sedan i väg den tio år in i framtiden. Nu blev det plötsligt fem miljoner flyktingar – och haveri på SvD:s ledarredaktion.

Nu kommer nästa spännande siffra, enligt Sanandaji kostar varje flykting netto cirka 70  000 per år i all evighet.

Så varför fega med tio år, låt oss klämma till med tjugo år i alarmismens tjänst. Då kommer tio miljoner före detta flyktingar kosta svenska staten 700 miljarder per år.

Det är nästan hela statsbudgeten. Naturligtvis går välfärden åt skogen. Så ser Gudmunsons och Sanandajis värld ut.

Om tjugo år har vi också mer än fördubblat befolkningen och blivit en befolkningsmässig stormakt i EU, vuxit om Holland och slåss kanske om fotbolls-VM. Sannolik framtid? Nja.

Enligt deras kostnadsberäkningar så har vi alltså i princip lagt ned försvaret, polisen och universitet samt avskaffat sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, bara för att nämna några saker.

Sannolik framtid? Nja.

För det första är det oseriöst att utifrån ett extremvärde räkna fram en trend. En Volvo som gör 0 – 100 km/h på tio sekunder kommer spräcka ljudvallen på två minuter – eller inte.

Gränsen är nådd, säger statsministern. Det kan diskuteras, men kan någon rationell människa inbilla sig att politiken skulle tillåta dagens nivå på mottagande att fortsätta i all evighet?

Nej, självklart inte, och där rök trendframskrivningen.

För det andra gäller att givet tidigare sannolikhet att få stanna för olika grupper kommer bara cirka hälften att få uppehållstillstånd. Där rök de fem miljonerna.

För det tredje är kostnaden på 70 000 per person/år fel. I somras publicerade docent Lars-Fredrik Andersson och jag en rapport, 900 miljarder, som menade att på lång sikt lönade sig även asylinvandring för statsfinanserna.

Det blev ett himla liv på nättrollen, men också på en forskare, Joakim Ruist, som hade räknat att det gick på minus. Han har nu backat.

I studier liknande hans egen tog man helt enkelt bort alla invandrare för att räkna ut invandringens kostnad.

Då försvinner också varannan bagare och städare, var tredje taxi- och busschaufför samt restaurangbiträde och var femte undersköterska och vårdbiträde.

Vi menade att det är orimligt att anta att svenskarna plötsligt inte skulle vilja åka buss till jobbet, gå på restaurang eller få sin gamla mamma omvårdad.

Hoppsan, upptäckte den unge och debattglade forskaren. Dags för reträtt: Ruist erkänner nu att hans beräkning ”inte är helt rätt”, men att det ändå är ”uppenbart fel” som vi gjort.

Det han i förbigående erkänner är att alla liknande studier konsekvent överskattat kostnaderna för invandring. Det gäller även OECD. Alltså exakt det vi påstod.

Det enda som nu diskuteras är hur mycket. Vi håller fast vid vår rapport. Där rök siffran 70 000 per person/år och välfärdens undergång.

Tyvärr har alarmister som Gudmundson och Sanandaji präglat debatten alldeles för mycket.

Den svenska debatten hade kanske varit mindre upphetsad om professor Jonas Vlachos artikel i Ekonomistas hade fått större genomslag.

Utifrån ett antal vetenskapliga artiklar pekar Vlachos på att infödda sannolikt gynnas av invandring och får mer kvalificerade arbetsuppgifter och högre lön än de annars skulle fått.

Det går inte att se någon förhöjd arbetslöshetsrisk för infödda. Ja, så kan det vara – eller så går jorden under.

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »