Sandro Scocco: Men hallå! Jobben försvinner ju!

Det är ingen revolution på gång i siffrorna. 

Digitalisering och automatisering (D&A) går som en osalig ande genom debatten. Braskande och olycksbådande rubriker som att »Svenska bolag är inte förberedda på den digitala revolutionen« (VA 06/05 2015) eller »Företagen dåliga på att anta digital utmaning« (SvD 21/10 2014) dyker ständigt upp.

Mot bakgrund av allt detta kan det därför framstå som något märkligt att ingen vet vad det är. Naturligtvis är det något digitalt, men sedan blir det dimmigt. Det går tydligen också att bevisa vad som helst med lite anekdotisk hänvisning till Google, Airbnb eller Uber. Glöm jämn inkomstfördelning, winner takes it all (Google). I framtiden är allt nätverk (Airbnb) och det behövs inga arbetsgivare eller fackföreningar (Uber). Där satt den. Nu är man IT-orakel.

Det finns de som försöker tänka till lite mer. Ett sådant exempel är den för IT-gurus inflytelserika boken The Second Machine Age (Brynjolfsson & McAfee 2014). Huvudtesen i boken är att i den första industriella revolutionen kompletterade maskinerna människor, men nu ersätter de dem. Enkla tänkande (kognitiva) sysslor kan nu göras av maskiner och många jobb kommer därför försvinna.

Det är dock en konstig distinktion som görs i boken. Maskiner har alltid ersatt arbetskraft och det är i grunden något positivt. Redan 1835 talade Hawkes Smith om »mental steam power« och »intellectual machinery« kopplat till dåtidens nya maskinålder. Om nu också enklare intellektuella sysslor kan överlämnas till maskiner är detta bara positivt. Det frigör arbetskraft att göra andra uppgifter i ekonomin.

Men hallå! Jobben försvinner ju! Enligt rapporter ska vartannat jobb tydligen försvinna på 20 år och i medier presenteras dödslistor på 100 jobb som ska försvinna. Men det är också en debatt som har ett par hundra år på nacken. Den goda nyheten är att under de århundranden debatten pågått har människan hittills alltid varit tillräckligt innovativ att komma på något nytt hon behöver, som därmed måste produceras – nya jobb. Våra behov verkar vara oändliga.

Men, okej, låt oss titta på lite siffror och se om D&A-revolutionen går att hitta där. Ska man vara lite fyrkantig och koka ned detta till tabeller så blir D&A-hypotesen helt enkelt att maskiner ersätter människor i en allt snabbare takt. Då borde vi alltså se ökade realinvesteringar (maskinerna) och att färre människor klarar av att producera mer med hjälp av de nya smarta maskinerna, på ekonomspråk stigande arbetsproduktivitet.

Här kommer en liten överraskning. Både reala investeringar och arbetsproduktiviteten är historiskt låga, särskilt efter 2009 (se diagram).

Okej, ett nytt försök. Om man inte tillför vare sig mer arbete eller kapital, men produktionen ändå stiger, definierar ekonomer det som totalfaktorproduktivitet (TFP), det ses som teknikutveckling. Alltså precis det vi pratar om.

Hoppsan, den är också svag i ett historiskt sammanhang.

Det finns alltså inget som tyder på att vi har en revolution på gång i siffrorna. Detta kan väl ändå inte IT-oraklen missat? Nej, men de har en förklaring – mätfel. Problemet är att det så mycket som måste vara fel att du hamnar i en faktalös värld där du kan påstå vad som helst.

Brookings (Economic paper 4/3 2016) konstaterar också att efter 2004 har både arbetsproduktivitet och TFP saktat ned och att det inte finns något som tyder på att detta skulle bero på ökat mätfel. De menar att mycket av det som hänt med Google, Facebook, smarttelefoner o.s.v. mest revolutionerat människors privata sfär och inte på samma sätt produktionssidan.

Betyder det att inget hänt? Naturligtvis inte. Ny teknik innebar alltid utmaningar och behov av anpassning av samhällets institutioner. Självklart har vi också alltmer digitaliserats sedan 80-talet, men vi har bytt ut människor mot maskiner i trehundra år och vi lär fortsätta att göra det. Den något förvånande slutsatsen är att det i dag går ovanligt långsamt. Det är ett problem i sig, för det är nämligen det som är basen för vår ökade materiella välfärd.