Om kulturell appropriering är ett brott, är jag kriminell.

Skärmavbild 2014-09-17 kl. 15.50.22“You look like you just got released from Sing Sing or something.” Min vän Winston är inte förtjust i mina tatueringar. Han tycker att de får mig att se kriminell ut. ”Du kommer in med blont lockigt hår, sedan tar du av dig jackan och folk blir förskräckta. Du måste förstå. Det där är inte vackra tatueringar. De ser ut att vara gjorda med en nål och lite bläck på kåken. De får dig att se ut som en thug.” För honom är det något dåligt. Jag tar det som en komplimang.

Winston är uppvuxen i Croydon i södra London, närmar sig 50 och är stor som fan trots att det var länge sedan han slutade lyfta skrot. Han är svart, rakad och arbetar som säkerhetsvakt på filminspelningar och konserter. Han är bra på sitt jobb. Det räcker att han ger någon en blick så gör de som han säger.

När han var nitton lät han en tandläkare slipa ner hans vänstra framtand till en liten pligg, och på pliggen limmade tandläkaren fast en krona i guld. Jag har alltid velat ha en sådan guldtand. Men Winston tycker att jag vore dum i huvudet om jag satte in en. Han berättar att guldtanden bara är ditlimmad. Ibland lossnar den. ”Då får man gå omkring med en stor glugg i käften. Det ser INTE bra ut.” Jag säger att jag tycker att det låter nästan ännu tuffare, med en tandglugg. Som en utslagen tand på en proffsboxare. ”Bad ass”, säger jag. Winston bara skakar på huvudet.

Sedan retar jag honom för att han sjunger med till tyska Haddaways gamla eurodiscodänga ”What is love?”. Själv lyssnar jag sedan jag var elva uteslutande på hård rap. Då upptäckte jag Public Enemy. Jag satt med min franska kompis Sébastien i hans jättevarma pojkrum i Paris och lyssnade på It takes a nation of millions to hold us back. Bara att jag reste till Paris med min mamma och brorsa flera somrar i rad, berättar något om varifrån jag kommer.

Sébastien berättade högtidligt att Public Enemy spelat i Paris några veckor tidigare men han hade inte fått gå på konserten för sin mamma för ”det kunde vara farligt”. Då var jag fast. Den aggressiva energin, de statiska beatsen, det djupt politiska innehållet och ja, den närmast militanta estetiken. Det rimmade egentligen inte alls med hur jag växte upp. Vad jag kände till.

I Brämhult utanför Borås hade de allra flesta minst en bil, perfekt golfgräsmatta och villa. Folks pappor var egenföretagare, folks mammor jobbade deltid och bakade fantastiska kanelbullar. Mina föräldrar var givetvis lärare och det räckte att ha det lite för stökigt och lite för många böcker hemma för att jag skulle känna mig som en outsider. Visst hände det jobbiga saker även i medelklass-Brämhult, men oftast inte värre än att någon klottrade på skoltoan eller drack folköl och körde moppe innan vi fyllt femton.

Några pappor drack för mycket, men det var aldrig något som märktes. Att jag så starkt, nu i över tjugo år, identifierat mig mer med amerikanska gangstrar med sagging pants för att de alltid bär pistol än med, säg, Pernilla Wahlgren, är väl både djupt mänskligt och en sorts val jag gjort. Man skulle kunna säga att jag ägnar mig åt kulturell appropriering 98 procent av min vakna tid. De återstående två procenten äter jag sill och står i kö på Ikea. Om kulturell appropriering är ett brott, så är det sant som Winston säger. Då är jag kriminell.

Hans uppväxt liknar inte min särskilt mycket, utöver att vi vuxit upp båda två. Han berättar om att vara hungrig, om att leva mycket nära tunga narkomaner, om att umgås med folk som mutar poliser, om gäng där bossarna tjänar flera tusen pund om dagen och mycket droger, slagsmål, vapen, crazy shit. Han var aldrig riktigt där, men aldrig riktigt inte där heller. Han tycker att polisen är viktig, men blir inte ett dugg förvånad när jag berättar om Reva. ”Some officers go hard on white people too, but from what I’ve seen it’s more likely that they will beat up a black guy.”

För mig har gangster-estetiken alltid varit ett val. Att tycka att det ser coolt ut med en utslagen tand, kåken-tatueringar på halsen och skröfsiga kläder är bara för människor som kan välja. De som inte kan välja har … inget val.

Rebecka Åhlund