Stina Oscarson har rest, tjyvlyssnat på affärsmän och deltagit i opinionsundersökningar.

I
Tåget har stannat i Borlänge. Ingen vet när det ska börja rulla igen. Men vi får räkna med ett par timmar, säger de, så jag beslutar att ta en promenad. Ser en skylt: »Framtidsmuseet 500 meter«. Det låter spännande, tänker jag. Följer pilen och hamnar på parkeringen utanför ett hotell tillhörande en av de större kedjorna. »Ursäkta, har ni någon information om framtidsmuseet?« frågar jag mannen i receptionen. »Det verkar stängt.«
»Inte mycket«, säger han. »Men hur gamla är dina barn?«
»Nej«, säger jag, »jag har inga barn. Jag tyckte mest att det lät spännande med ett framtidsmuseum. Det är inte ofta man hör visioner om framtiden. Idéer. Drömmar. Politik.«
»Det är ett upplevelsebaserat museum«, säger han. »En del av den kreativa industrin. Turistnäringen. Du vet. Den som ska rädda oss på landsbygden. Om du tänker Tom Tits fast lite blekare kanske du får en bild.«
»Ja«, säger jag. »En ganska tydlig bild.«

II
En same jag träffar berättar att han vid ett möte på EU-parlamentet, när han talat om urfolkens rätt till de marker på vilka de i hundratals år bedrivit sin verksamhet, blivit förevisad en karta över Sverige där det gick ett streck rakt genom landet precis i höjd med Gävle. Och ovanför det strecket stod det: Ännu ej avfolkat land!
»Hur tror du det kändes?« sade han.

III
En skola i Stockholm har inom ramen för entreprenörskap infört välgörenhet på schemat.
En tjej stickar på en halsduk till en hemlös. »Det är inte så kul att sticka men det känns bra att ge«, säger hon. Som att det är henne det handlar om.
I Word Values Survey 2015 anger 22 procent av svenskarna att de tror att fattigdom är ett resultat av lathet eller brist på motivation.
»Mitt uppdrag är att anpassa eleverna till den verklighet de ska ut i«, säger rektorn.
Hur vore det om skolan i stället för att ta klassamhället för givet undervisade eleverna i historia och politik så de får lära sig att man genom organisering på demokratisk väg kan förändra samhället så människor slipper tigga?
Virginia Woolf skriver i Tre guineas:
»Visar inte detta att utbildning, ja den finaste utbildning i världen inte lär människor att hata våld utan att använda våld? Visar inte detta att utbildning, långt ifrån att lära de bildade generositet och storsinthet, tvärtom gör dem så angelägna att behålla vad de har, denna storhet och makt för egen del att de är beredda att använda inte bara våld utan också mycket subtilare metoder när de blir ombedda att dela med sig.
Ska jag be dem bygga om colleget efter de gamla riktlinjerna eller ska jag be dem bygga om det och göra det annorlunda? Eller ska jag be dem köpa trasor och bensin och tändstickor och bränna ner sitt college till grunden.«
När jag skriver mellanmänskligt på datorn blir ordet understruket med rött på samma sätt som ord som inte finns.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-13-34-00
IV
Samtal mellan två medelålders män på flyget från Umeå till Bromma:
»Det är bara så att vissa gener borde inte föras vidare.«
»Hur menar du?«
»Ja men typ mördare och psykiskt sjuka. Det finns en orsak till att djuren sorterar bort dom odugliga. Inte konstigt att det håller på att gå åt helvete för oss människor.«
»Vet du att en lejonhona biter av huvudet på en unge om hon ser att den är svag. Alltså det låter hårt, men det finns en anledning till det.
»Ja precis.«
»Hur går det för barnen förresten?«
»Ja Oliver vet du, han har så lätt för sig i skolan. Han behöver inte plugga alls. Han har liksom fått allt gratis. Fast jag tror det kommer straffa sig så småningom.«
»Hur gammal är han?”
»Tio.«
»Ja du ser.«
»Alva däremot. Hon får verkligen kämpa. Och hon gör det. Hon har det tufft nu men henne kommer det går bra för. Jag är övertygad om det.«
»Jag med.«
»Tar du ner min väska? Ja den gröna. Med Ninja Turtles-klistermärken.«
»Absolut.«
»Tack.«

V
Jag får ett stort kuvert med posten. Det är en Sifo-undersökning om arbete, medier och inflytande.
Det är tusentals rutor i vilka jag förväntas sätta små exakta kryss. Och jag bara måste rita pilar och stjärnor och skriva små parenteser. Fast jag vet att det är meningslöst. Och jag gör det i 90 minuter innan jag börjar undra vad mina svar ska användas till.
Vad avser man göra med hela detta underlag som ska ge sken av exakthet, men som för vart och ett av de 44 000 respondenternas försök till svar kommer bli alltmer diffust.
Undersökningen är utskickad via Sifo men avsändaren är anonym, säger kvinnan i telefonen när jag ringer för att fråga.
Efter en stunds ringande får jag i vart fall reda på att det här är bolagets, Sifos, egen undersökning. »Ja det är vår egen, säger hon och sedan säljer vi dessa data vidare till medieföretag och andra.«
»Men det måste ju bli en massa fel?« säger jag.
»Det är ändå intressant för våra kunder. Opinionsundersökningar är en förutsättning för det demokratiska samtalet.«
»Hur då?«, säger jag.
Det uppstår en lång tystnad.
»Så är det bara«, säger hon sedan.
»Vi tar fram de siffror ni behöver« står det på Sifos hemsida.

Stina Oscarsson är dramatiker och författare