Bild: Flickr/Curtis Perry
Bild: Flickr/Curtis Perry

Lars Berge återvänder till Karlskrona och experimentet ”pengar, vänner och psykiska problem”. Fungerade en femhundring i handen som medicin för psykiskt sjuka? Läs ett utdrag från nya numret av Magasinet Arena.

Psykolog och docent Alain Topor minns var han befann sig när han fick resultaten. Han stod i sitt arbetsrum på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Från sjunde våningen i den vita funkisbyggnaden har han utsikt över Vanadislunden. Folk låg och solade på trädäck bredvid bassängerna inne på Vanadisbadet. Sommaren 2014 var rekordvarm.

Den upphetsade rösten fortsatte att rabbla siffror i hans öra. Hörde han rätt? Alain Topor kollade lurens täckning. Han avbröt sin medarbetare och bad honom kontrollera siffrorna på nytt för säkerhets skull. Att slutenvården för en grupp svårt psykiskt sjuka människor hade minskat i så hög omfattning fick honom att misstänka andra, yttre omständigheter. Att någon av vårdavdelningarna hade lagt ner exempelvis. En nedgång i konsumtionen av slutenvård med över trettio procent.

citat1”Slutenvården är där du hamnar när läget är riktigt, riktigt illa. Det är när du har drabbats av psykos och förlorat kontakten med verkligheten. Du hör röster. Du är suicidal. Du riskerar att skada dig själv eller andra.”

Vi ses på ett fik vid Mariatorget på Södermalm i närheten av hans bostad. Det har gått ett drygt år sedan den senaste intervjun. Då hade Alain Topor just inlett sitt projekt som han kallade ”Pengar, vänner och psykiska problem”. Det gick ut på att hundra personer med långvarig psykisk ohälsa skulle få en femhundralapp i månaden att göra vad de ville för. Inga förpliktelser eller krav på motprestation fanns runt bidraget. De skulle bara unna sig något extra. Sätta lite guldkant på tillvaron.

I en tid då den dåvarande Alliansregeringen sänkte ersättningsnivåerna i socialförsäkringen för att bryta bidragsberoendet och stimulera tillbaka människor på arbetsmarknaden. En tid då Socialdemokraterna gick till val på att köra upp folk i svinottan med en mobilapp och parollen ”Framtiden byggs inte av snoozare”. En tid då man var tvungen att be personalen på förskolan att skriftligen intyga att ens barn verkligen hade varit hemma i feber så att myndigheterna kunde försäkra sig om att man inte bara latat sig på samhällets bekostnad.

I sådana tider kändes Alain Topors idé om en gåva på femhundra spänn utan några som helst motkrav mer som en konstinstallation än en akademisk studie. Hela idén var så befriande naivistisk. Så charmerande snäll och omtänksam.

”Vi var tvungna att anlita en skattejurist för att försäkra oss om att bidraget inte skulle beskattas eller påverka försökspersonernas ersättningsnivåer. Beskedet vi fick var att eftersom det rörde sig om ett forskningsprojekt kunde aktivitetsbidraget jämställas med utprovningen av ett läkemedel. Femhundringen blev själva pillret.”

Studien lades upp på samma sätt som när man testar nya mediciner. Resultaten jämfördes mot en grupp som inte fått den verksamma substansen, i det här fallet pengar. Förhoppningen var att kliniskt bevisa att kontanter skulle kunna lindra lidandet hos en av samhällets allra mest utsatta grupper – de med svåra psykiska funktionshinder. Ett lyckat resultat skulle ställa dagens kriterier för diagnos och behandling för psykiska störningar i ett nytt ljus. Mediciner kanske inte är den enda lösningen. Kanske handlar patienternas situation om något annat än bara en kemisk obalans i hjärnan.

Projektet fick stor uppmärksamhet. Reportaget jag skrev publicerades i Arena och delades flera tusen gånger i sociala medier. Studien blev även en teaterpjäs som spelas på Teater Tribunalen ett stenkast ifrån fiket på Mariatorget där vi sitter.

Några dagar senare tar jag flyget ner till Ronneby Airport och bussen in till Karlskrona för att återse försökspersonerna Harry och Karina. Vi träffas på samma ställe som sist. Ett allaktivitetshus i kommunal regi med biljardbord och lånedatorer som kallas Träffpunkten, några kvarter från havet. Det är mars, vinden driver in från Östersjön med ett sylvasst regn. En Polenfärja glider sakta förbi mot en smutsgrå himmel. Jag misstänker att den gamla örlogsstaden just då skulle kunna vara Europas kanske kyligaste plats.

Inne i värmen brer Karina mackor och bjuder på kaffe som värmer skönt. Femhundralapparna har slutat komma. Saker och ting har återgått till det normala. För försökspersonerna i projektet innebär det i de allra flesta fall ett liv i fortsatt fattigdom. Bakom sig har de lämnat en tid som innebar ökat handlingsutrymme.

Karina köpte ny träningsoverall och gympaskor och började regelbundet ge sig ut på motionsrundor med stavar. Hon behövde inte längre skämmas för sina omoderna och slitna kläder. Träningen gjorde henne friskare. Bland de övriga försökspersonerna innebar tillskottet i kassan en chans att uppfylla drömmar. Ofta små och modesta drömmar. Men ändå: Drömmar.

En kvinna tog in på kloster under några sommarveckor, på Österlen. Att nunnorna aldrig använde hårda och nedsättande ord mot andra gjorde henne lika glad som förvånad. En man med schizofrenidiagnos köpte nya guppyer till sitt akvarium. En annan unnade sig lyxen att ta en taxi hem när det ösregnade. En ung pappa öppnade ett sparkonto åt sin ettårige son. En annan bjöd in till en fest som sedan aldrig blev av. Men att personen bara tänkt tanken på att umgås med andra människor och kanske röra sig lite till musik är i sammanhanget ett framsteg.

En ung kvinna med tvångssyndrom köpte ett Friskis & Svettis-kort. En annan bjöd sin kontaktperson på några öl och thaibuffé. En äldre man åkte på klassträff i Södermanland och återsåg skolkamrater han inte träffat på decennier. En äldre herre köpte frimärken till de 124 julkort han planerade att skicka. Det är väldigt många julkort så det blir ju rätt dyrt. Att han inte fick så värst många i retur, nästan inga, spelade inte så stor roll. Det är ju tanken som räknas. Vad gjorde Harry? Jo, för pengarna han sparat i ett brunt kuvert köpte han en snurrfåtölj.

”Stressless, det är ett norskt märke. Ny kostar den över femton tusen. Men jag hittade en begagnad på Tradera för bara två. Enda problemet var att säljaren bodde i Skärholmen.”

citat2Mellan Karlskrona och huvudstaden är det 65 mil. Harry övertalade en bekant att hyra en bil. Själv kan han inte hyra på grund av betalningsanmärkningarna. Av samma orsak kan han heller inte flytta eftersom ingen hyresvärd vill hyra ut till honom. Han får klara sig med den trånga ettan i miljonprogrammet utanför stan och det tillhörande källarförrådet på fyra kvadrat där han stängde in sig för att fasa ut sina mediciner.

Vännen hade ett helgerbjudande hos en av uthyrningskedjorna. Harry fick köra en silvergrå Volvo V70. Att bilen som hyrdes var just en Volvo var viktigt för Harry. Tidigare i sitt liv har han ägt flera stycken, förklarar han. Han var killen med villa, vovve och Volvo. Ett tag hade han till och med två bilar. Den bästa var en Volvo 240 GLT med trimmad sportmotor. Den hade Harry i över tjugo år. Volvo är symbolen för det trygga svenska medelklasslivet.

Om läraren Harry låtit bli att jobba så hårt. Om han aldrig blivit utbränd. Om han inte börjat knapra alla piller. Då kanske den psykiska sjukdomen aldrig hade brutit ut. Då kanske han hade haft kvar läraryrket, sitt hus och sin familj. Då hade han varit normal. Och om han vore normal skulle han nog köra en Volvo V70, det tror han. Att hyra den bilen handlade om att för en stund återvända till livet han lämnat bakom sig. Det svenska medelklasslivet. Svenssonlivet.

Det här var ett utdrag från Lars Berges text i nya numret av Magasinet Arena.

Nya numret av Magasinet Arena anländer i dagarna hem till prenumeranterna. Med start tisdag den 21 april säljs årets andra nummer av Magasinet Arena i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>