Nina Björk: Näringslivet fick sin önskefe

Genom höstens migrationsöverenskommelse får endast de som har en inkomst de kan försörja sig på ett permanent uppehållstillstånd. Så kan ett samhälle också avgöra vem som ska få vara i landet.

Om du var arbetsgivare och det kom en fe till dig och sa: »önska vad du vill« – vad skulle du ha velat ha? Jag skulle nog ha svarat: jag önskar att min arbetstagare är så beroende av mig att hen accepterar vilka villkor som helst. Att det jag är beredd att ge är så viktigt för henne att hon inte kan säga nej till mitt erbjudande whatsoever.

Det låter som en saga. Men det håller på att bli en verklighet.

I den överenskommelse om flyktingpolitik som slöts i oktober förra året mellan regeringen och de borgerliga partierna bestämdes att i framtiden skulle huvudregeln inte längre vara att ge flyktingar permanenta uppehållstillstånd, utan tillfälliga sådana. Undantag: »När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört«.

Så kan ett samhälle också avgöra vem som ska få vara i landet – genom att låta arbetsgivaren avgöra det. Genom att låta arbetsgivaren få makt att bestämma över var en människa ska leva sitt liv, var hennes eventuella barn ska leva sina liv. Den som har en sådan makt över en annan människa kan nog förvänta sig att hon gör det mesta du ber henne om.

I överenskommelsen beslöts även att de så kallade yrkesintroducerande anställningarna, där arbetsgivare som anställer unga får ekonomiskt bidrag från staten, också ska gälla för nyanlända – och nu med tillägget att arbetsgivarna inte längre behöver omfattas av kollektivavtal. Här kommer den där önskefen nästan i form av en tidsmaskin som tar dig tillbaka till tiden då det inte var så himla noga med fackliga rättigheter. Och staten och kapitalet slår sig ner i den gamla skutan tillsammans.

Om jag hade varit arbetsgivare hade jag varit glad över sådana gåvor, maktgåvor. Men kanske hade jag önskat mig ytterligare en gåva: att jag skulle framstå som en människa som inte bara ville ha makt. Att jag skulle framstå som en människa som inte bara ville sänka mina produktionskostnader. Jag skulle önska att den där fen kunde svinga sitt trollspö och få mig att i stället framstå som god, givmild och inkluderande. Och titta! Finns det inte just nu, och just på grund av det ökande antalet flyktingar som kommer till Sverige, en sådan möjlighet?

De nyanlända har ju svårt att få jobb. Alla vill att de ska få jobb. Och det kan ju jag ge dem! Det gör jag så gärna.

I rapporten »Dags för större lönespridning?« föreslog för ett tag sedan Arbetsmarknadsekonomiska rådet, med finansiering från Svenskt Näringsliv, att staten skulle ta bort arbetsgivaravgiften för unga och nyanlända samt att dagens minimilöner skulle sänkas. 15 000 kronor tyckte rådets ordförande Lars Calmfors kunde vara en lämplig summa. Även Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler har föreslagit sänkta ingångslöner för att klara integrationen.

Om jag hade varit arbetsgivare hade jag i och för sig alltid velat ha lägre arbetsgivaravgifter, lägre löner och helst även statliga bidrag för att jag anställer människor. Men nu skulle jag ha kunnat motivera denna min vilja med andra ord än »jakt på profit«. Nu skulle jag ha sagt som Peter Jeppsson, vice vd på Svenskt Näringsliv, sa på ett seminarium: »Vi säger ofta att vi ska vara ett välkomnande land, men vi måste vara välkomnande hela vägen in på arbetsmarknaden. Så ser det inte ut i dag.« Det enda jag vill, med sänkta löner och lägre arbetsgivaravgifter och förändrade anställningsvillkor, är att säga »välkommen«. Nu svingar fen sitt spö och ger mig möjlighet att tala medmänsklighetens ord.

Om jag hade varit arbetsgivare hade jag i och för sig alltid velat ställa arbetare mot arbetare, men om någon journalist nu kom och frågade mig, som en journalist på Ekot gjorde, »Riskerar man inte att skapa ett a– och ett b-lag på arbetsmarknaden om man sänker lönerna just för vissa?« Då skulle jag ha svarat precis som Finanspolitiska rådets John Hassler svarade: »Jo visst, men vi måste ju också så att säga se sanningen i vitögat att nu kommer det in människor med väldigt låga kvalifikationer.« Mina gamla drömmar, gravt försvårade av fackliga rättigheter och lagstiftade minimilöner, handlar nu om ingenting annat än att se sanningen i vitögat. Det här är inte någon önskefe som förverkligar mina drömmar – det här är verkligheten. Den ter sig lovande.