Bild: Hannah Arendt och Seymour Martin Lipset. Wikimedia commons.
Bild: Hannah Arendt och Seymour Martin Lipset. Wikimedia commons.

magasinet arena Bägge två undersökte samma ämne och kom till olika slutsatser. Henrik Arnstad jämför Hannah Arendts och Seymour Martin Lipsets arbeten med den fascistiska ideologin och vems teorier som står sig bäst i  dag.

Under 1950- och 1960-talen var kalla kriget långt ifrån kallt. Tvärtom upplevde världen ett akut hot om kärnvapenkrig mellan supermakterna USA och Sovjetunionen, med Kubakrisen 1962 som gastkramande zenit.

Den globala konflikten låg som en våt filt över mänskligheten. Det var omöjligt även för skolade akademiker att göra sig fria från sin historiska kontext, som de dessutom själva producerade.

Mitt i denna tid möter vi två av USA:s främsta intellektuella, som dessutom verkade inom samma fält. Dels den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt (1906–1975), som anlände till Amerika mitt under brinnande världskrig 1941. Dels den politiske sociologen Seymour Martin Lipset (1922–2006). Bägge två sysselsatte sig till stor del med arbeten kring fascismens övergripande ideologi, specifikt utifrån den tyska nationalsocialistiska statens politik 1933–1945. Nutidens upplevelse av dem är såsom spegelbilder av varandra, vilket är temat för denna essä.

Hannah Arendt är en välkänd gestalt i offentligheten ännu i dag. Det tillhör allmänbildningen att kunna citera henne (orden ”ondskans banalitet” förekommer regelbundet på kultursidorna).

Däremot är hennes tankar sällan återgivna i dagens internationella akademiska fascismforskning, med undantag av rent historiografiska redogörelser. Seymour Martin Lipset däremot saknar stjärnstatus, men är ännu flitigt citerad inom den nutida forskningen. Lipsets texter om fascismens ideologi har fortfarande vetenskaplig bärighet.

Kontextuellt präglades Arendt och Lipset av propagandakriget mellan USA och Sovjetunionen. »De största propagandasatsningar som någonsin har genomförts i världshistorien«, enligt historikern Mikael Nilsson, som forskat i ämnet. Lipset engagerades – liksom för övrigt svensken Herbert Tingsten, med vilken han hade kontakt – i CIA-organisationen Congress for Cultural Freedom (CCF). Hannah Arendts propagandavärde för USA behövde å andra sidan ingen organisationell anknytning och hon föraktade CCF: »It is symptomatic that the Congress for Cultural Freedom, which God knows, has never lifted a finger in this country for either culture or freedom«, skrev Arendt. Hennes insats i kalla kriget låg på ett högre plan.

I dag presenteras vanligen fascismens övergripande ideologi – kallad generic fascism, på engelska – som folklig ultranationalism, inriktad på nationens pånyttfödelse. Denna ideologi inrymmer hundratals politiska rörelser, som sinsemellan visat stora olikheter utifrån olika länders varierande nationalismer. Från den italienska fascismen under Mussolini, via tysk nationalsocialism, rumänska legionärer, finska lappomän, spanska falangister, ungerska pilkorsare och så vidare, ända till nutidens reformerade neofascism. Men på 1950-talet befann sig denna forskning fortfarande i sin linda.

Angående fascismen fanns ett problem för USA när kalla kriget eskalerade under Koreakriget 1950–1953. Sovjetisk propaganda hade framgångsrikt sammankopplat fascism med kapitalism. Redan 1933 deklarerade stalinismen via kommunistinternationalen, med anledning av att Hitler kom till makten:

»Kapitalet är tvingat att övergå till inrikespolitisk öppen terroristisk diktatur och till utrikespolitisk fullständig chauvinism, vilket innebär förberedelser för imperialistiska krig. Såsom född ur bourgeois-demokratins livmoder, så är fascismen kapitalisternas sätt att rädda kapitalismen undan kollaps. […] Fascisterna inför inte en ny social ordning, de är enbart kapitalets lakejer.«

Enligt denna marxistiska tolkning är fascismen enbart ideologisk och intellektuell tomhet. En tanke som var trösterik för Europa efter andra världskriget, särskilt för tyskar. Det dröjde därför till 1950-talet innan USA formulerade motstrategin: totalitarismteori: När Stalins propaganda lyckats likställa fascism med kapitalism blev svaret från väst att fascism i stället var ett syskon till kommunismen.

Enligt teorin om de totalitära ideologierna innefattades både Hitler och Stalin under totalitarismens paraply. Mitt i detta arbete hittar vi Hannah Arendt. År 1951 kom hennes The Origins of Totalitarianism, där hon analyserade stalinismen och hitlerismen parallellt. Enligt Arendt är dessa samhällen lika, utifrån sin totala kontroll över människomassorna. Detta sker via propaganda och terror.

Den ständigt återkommande nyckeltanken hos Arendt, angående totalitär praktik, är att massorna – folket – tvingas in i en zombietillvaro, som då befolkningen i Nazityskland beskrevs som »a completely subdued population«. Totalitarismen skapar en närmast hjärndöd människotyp. Hannah Arendt kom att driva denna tanke långt, via den formulering som skulle bli hennes signum: »ondskans banalitet«.

I sitt mest berömda verk, reportageserien Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil (i bokform 1963) anlade hon totalitarismteori på ett konkret fall, den före detta SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann, en av de ledande administratörerna av Förintelsen. Denne åtalades i Jerusalem 1962 och Arendt bevakade processen på uppdrag av tidningen The New Yorker. Utifrån sin tes att totalitarism gör människor till viljelösa själar, argumenterar hon för att Eichmann inte mördat utifrån egen fri vilja – utan att hans handlingar kan förklaras via tanklöshet. Eichmann, enligt Arendt, »never realized what he was doing«.

Arendt deklarerade att hon höll med Eichmann i dennes försvar. »Eichmann was after all only   a cog in the machinery of the Final Solution«, skriver Arendt, varpå hon knöt ihop fallet Eichmann med sin övergripande förståelse av totalitaristisk ideologi. Poängen med frasen »ondskans banalitet« är dels att aktörer som Eichmann inte är monster, utan byråkrater. Skrivbordsmördare. Men också – och viktigare! – att detta är den totalitära ideologins ansvar, inte den enskilda människans. Totalitära stater som Nazityskland skaffar sig makten att avskära människor från verkligheten, sammanfattar Arendt i Totalitarismens ursprung från 1951.

Det problematiska med Hannah Arendts resonemang var att hon skrev i en samtid som fortfarande saknade empirisk forskning om Nazityskland. Men Hannah Arendt själv såg inte bristen på empiri som ett problem. Hennes arbete var filosofens och hennes tankearbete skedde på fri hand. Det hade fördelen att Arendt förmådde tänka nytt. Hennes arbete vitaliserade diskussionen kring fascismens ideologiska praktik, manifesterad i den tyska nazismen och Förintelsen. Men i detta låg även en skillnad mot den samtida sociologen Seymour Martin Lipset, som istället använde sig av tillgängligt källmaterial när han 1961 utgav verket Political Man: The Social Basis of Politics. Även Lipset var verksam inom totalitarismteori – men hans slutsatser skiljde sig markant från Arendts.

Lipsets huvudtanke var att samtliga ideologier kan delas upp i två delar – en demokratisk gren och en extremistisk (»each major social stratum has both democratic and extremist political expressions«). Vad gäller vänstern är det välkänt att det både existerar demokratisk socialism och extremistisk dito, exemplifierat inom totalitarismteori med det antidemokratiska Sovjetunionen. Högern innehåller både högerliberalism och demokratisk konservatism, samtidigt som den extrema delen representeras av antidemokratisk höger såsom konservatismens diktaturer (juntorna i Grekland och Latinamerika, Franco i Spanien liksom andra stora delar av den europeiska konservatismen under mellankrigstiden – själv räknar jag även Putin hit).

Lipsets avgörande poäng är att även den politiska mitten kan delas upp i en demokratisk ideologi – liberalismen – samt en extremistisk sådan: Fascismen, en »mittens extremism« (extremism of the center).  Utgångspunkten är att fascismen – oftast – åtminstone initialt manifesterat sig som en utpräglad medelklassrörelse, närmare bestämt en rörelse som engagerar den lägre medelklassen. Lipset skriver:

»The thesis that fascism is basically a middle-class movement representing a protest against both capitalism and socialism, big business and big unions, is far from original. Many analysts have suggested it ever since fascism and Nazism first appeared on the scene.« Under normala omständigheter röstar denna medelklass typiskt på demokratiska liberala partier. Men när den känner sig akut hotad, som i Italien åren runt 1920 eller i Tyskland åren runt 1930, kan detta snabbt förändras, hävdar Lipset:

arnstad

»It is not surprising, therefore, that under certain conditions small businessmen turn to extremist political movements, either fascism or antiparliamentarism, which in one way or another express contempt for parliamentary democracy. These movements answer some of the same needs as the more conventional liberal parties; they are an outlet for the stratification strains of the middle class in a mature industrial order. But while liberalism attempts to cope with the problems by legitimate social changes and ›reforms‹ (»reforms« which would, to be sure, reverse the modernization process), fascism and populism propose to solve the problems by taking over the state and running it in a way which will restore the old middle classes economic security and high standing in society, and at the same time reduce the power and status of big capital and big labor.«

Enkelt uttryckt såg sig Europas medelklass hotad under mellankrigstiden, dels av en allt mäktigare arbetarrörelse, dels av en storkapitalism som under första världskriget erhållit enorma statliga krigskontrakt och växt in ovanifrån i medelklassens traditionella domäner. Om medelklassen då ansåg att liberalismen inte förmådde tillvarata deras intressen (den hårdföra klassiska liberalismen ersattes vid denna tid av socialliberalismen) fanns risken att den extremiserades politiskt och understödde fascistiska partier, som erbjöd en maskulin tuffhet som liberalismens »skäggiga gamla gubbar« (för att tala med Mussolini) inte förmådde.

Det som gör att Lipsets tes fortfarande används inom nutida fascismforskning är att han kunde backa upp den med empiri. Via statistik visade han att när nazistpartiet växte i Tyskland så upphörde liberalismen att existera:

»As the Nazis grew, the liberal bourgeois center parties, based on the less traditionalist elements of German society – primarily small business and white-collar workers – completely collapsed. Between 1928 and 1932 these parties lost almost 80 per cent of their vote, and their proportion of the total vote dropped from a quarter to less than 3 per cent.«

Lipset klarar till och med den svåra balansgången att skilja mellan antidemokratisk auktoritär konservatism och fascism. En balansgång många intellektuella har svårt med ännu. Lipset påpekar:

»The conservative regimes are, in contrast to centrist ones, non-revolutionary and nontotalitarian. In a conservative dictatorship, one is not expected to give total loyalty to the regime, to join a party or other institutions, but simply to keep out of politics.«

Därmed blir begreppet totalitarism meningsfullt att använda. Snarare än ett sätt att propagandistiskt likställa kommunism med fascism blir det en teoretisk utgångpunkt att särskilja olika typer av antidemokrati: Den folkliga antidemokratin visavi den elitistiska. För precis som Stalins tolkning av fascism som extremistisk kapitalism så var Arendts likställande av kommunism och nazism vetenskapligt felaktig. Fascismforskaren Robert O. Paxton är en av många som påpekat detta:

»Stalin härskade över ett civilt samhälle som hade förenklats radikalt genom den bolsjevikiska revolutionen. Därmed behövde han inte bekymra sig om arvet från autonoma koncentrationer av social och ekonomisk makt. Hitler (till skillnad från Stalin) kom till makten med understöd och assistans från de traditionella eliterna. Han regerade tillsammans med dem – om än under ansträngda förhållanden. I Nazityskland interagerade partiet med statsbyråkrati, industrialister, jordbruksmagnater, kyrkan och andra traditionella eliter angående makten. Totalitarianistisk teori är blind inför denna grundläggande aspekt angående det nazistiska politiska systemet.«

Eller för att förenkla det hela, så var möjligen det stalinistiska Sovjetunionen en totalitär stat som Hannah Arendt tänkte sig en sådan. Men Nazityskland var det inte. Människor som Eichmann var – tyvärr – inte »tanklösa« när de mördade judar, eller ens när de blundade för det. Eller när de valde att tiga då deras judiska grannar plötsligt försvann i skramlande tågvagnar på väg österut. Kanske visste man inte om att slutstationen för tågen stavades Auschwitz-Birkenau, men att något fruktansvärt väntade judarna var ingen hemlighet. Soldaterna skrev hem till sina fruar om det, exempelvis i detta brev från en tysk värnpliktig i vitryska Mogiljov till sin fru, daterat den 5 oktober 1941:

»Jag var faktiskt med vid den stora massavrättningen i förrgår. När den första lastbilen kom var jag lite ostadig på handen när jag sköt. Men man vänjer sig. Vid den tionde lastbilen siktade jag i lugn och ro och var säker på handen när jag sköt kvinnorna, barnen och bäbisarna.«

Soldaten i fråga visste precis vad han gjorde och gjorde det med stolthet. Sammanfattningsvis är Lipset högst användbar i dag, för den nutida forskaren, medan Arendts funktion i nutiden består i olika tolkningar av hennes berömda ord om »ondskans banalitet« som oftast inte har något att göra med Arendts eget tankearbete.

Forskningen har sedan länge visat att nazityskarna långt ifrån var viljelösa zombier, förtrollade till kugghjul av en demonisk Führer (detta manifesteras i Harald Ofstads undermåliga, vetenskapligt usla och föråldrade bok Vårt förakt för svaghet från 1972, som tyvärr ständigt ges ut i nya utgåvor). Problemet med både stalinismens och den oreflekterade totalitarismteorins uppfattning om fascismen är att det är en »tom« ideologi, utan tanke. Ingenting kan vara mer felaktigt. Fascismens folkliga ultranationalism, syftande till nationens pånyttfödelse, innehåller ett enormt ideologiskt djup.

Henrik Arnstad, journalist och författare

 Detta är en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.