karrtorp


Bild: HansGA/flickr.com/CC

I dag börjar Kärrtorp-rättegången. Läs en rapport från magasinet Arena om hur en grannfika ledde till den rekordstora manifestationen mot rasism.

Först kom klistermärken. De togs ned men snart kom nya. En dag i oktober spelar knattelag på Kärrtorps IP. Ett dussintal nazister dyker upp. De marscherar på rad, skriker och heilar. Polisen kontaktas, kommer dit och konstaterar att det är Svenska motståndsrörelsen (SMR) som av okänd anledning tycks utöva nazism som sport.

Hösten går. Klistermärken sätts upp och tas ned. Grannar börjar tipsa om bästa sättet att ta ned dem. När vintern närmar sig sprejas hakkors. En ung man misshandlas av nazister i Björkhagen. En man som skulle hälsa på bekanta attackeras i Kärrtorp. Barn tyckte att det började kännas obehagligt att gå till skolan.

I en Facebookgrupp för boende i området kom ett upprop från en privatperson: ”Nu räcker det! Kom till fiket i centrum den 1 dec.”

Ungefär fjorton personer kommer. Alla presenterar sig. Många har aldrig träffats. En sitter bakom skärm på dagarna och någon bakom ratt, en var politiker på högerkanten, några var med i ett parti på vänsterkanten, någon hade bott länge här medan andra hade flyttat in nyligen.

Mötet var handlingsinriktat med talarlista och ordförande som fördelade ordet. Det bestämdes snabbt att det skulle bli en manifestation. Folk måste komma ut och förkroppsliga idén om allas lika värde och visa att vi är många. Datumet spikas till den 15 december, två veckor senare, med en viss oro: Kommer folk att komma, mitt i julruschen?

Sysslor kartlades. Vilka organisationer kan vi få med? Vem söker tillstånd? Affischer? Av praktiska skäl sätts Facebook-eventet upp av det nätverk som funnits i området sedan tre år: Nätverket Linje 17, en lös sammanslutning av personer längs tunnelbanans linje 17. Man har tidigare spelat fotboll, plockat äpplen, odlat och drivit bofrågor. En e-postlista startas samma dag så att samarbetet kan fortgå och nya frågor lösas efterhand.

Nytt möte om en vecka.

En vecka senare, har skaran växt till cirka 25 personer.

På göralistan: affischering och flygblad, program, ljudutrustning, utse funktionärer, kontakt med press och polis. Arbetsgrupper blir till. Dagar, platser och grupper för affischering och flygbladsutdelning behöver ordnas.

När affischerna kommer upp får nazisterna sprejningsfnatt. Kärrtorp, Björkhagen och Bagarmossen utsätts. Sanering sker dock följande dag.

Söndagen den 15 december regnar det. Några hundra står på torget i Kärrtorp. Det är barnfamiljer, gamla och unga. Kort efter att manifestationen börjat kommer ett trettiotal nazister rusande. Sköldar, påkar, knogjärnshandskar, knivar, bengaler, knallskott. Flaskor kastas. Barn som skriker: ”Jag vill inte dö, mamma!” Familjer söker skydd i en mataffär som hissar ned metalljalusiner och bjuder barnen på vindruvor.

Men så vänder det. Folkhopen går emot dem och skanderar: ”Inga nazister på våra gator!” De motas ut i skogen. Ett tiotal poliser utan vare sig utbildning eller utrustning står emellan. 

Det blir beslut om att omedelbart ha en ny manifestation den 22 december, en vecka senare. Har man bestämt sig för att inte låta sig tystas så måste man visa att man menar det. Nej betyder nej.

Personer tillkommer. Andra organisationer erbjuder funktionärer. Artister, dövtolk och läkarteam vill hjälpa till. Sverige visar sin goda sida. Löpelden sprider sig. Bilder från omvärlden kommer in. Andra orter gör egna manifestationer.

Följande söndag är en fin solig dag. Torget är proppfullt. Plakat med hjärtan och texten ”Kärlek”, ”Kärrtorp”, ”Demokrati”, delas ut. En mängd riksdagsmän syns till. Folk har redan börjat ta sig till idrottsplatsen. De kommer från alla håll. Polisen har slagit på stort. Tv-bolagen direktsänder. Ett stolt tåg går från torget mot Kärrtorps IP under trummande.

Nära 20 000 människor har slutit upp för att visa att de vill ha ett Sverige utan rasism och där nazister inte tystar med våld. Två dagar före julafton. En talare säger: ”En del har kallat oss extrema. Och ja, det stämmer faktiskt. Vi är extremt mycket emot rasism.” Jubel. Allt går lugnt till under dagen. Medan jag går och plockar skräp på slutet kommer en okänd ung tjej fram och säger ”Tack!” och kramar mig. Hon är märkbart rörd.

När det mörknat går funktionärer tillsammans upp till Kärrtorp igen. Kvällsljuset dröjer sig kvar på himlen. Lättnad.

Utanför t-banan spelar en grupp trummor. Folk stannar och dansar. Glädje. Värme. Seger.

Årets mörkaste timmar hänger i luften. Det vänder. På många sätt. Tror många kände så just då. Pendeln har svängt, långt ut i periferin under några onda år, så långt ut att den tycks ha lämnat marken under sig och svängt ut någonstans där de onda makterna odlar sina grödor. Men nu vände den. Just i dag. Pendeln kom tillbaka. Den vände och lutar sig mot det goda igen. Nu kommer den med full tyngd, samtidigt som ljuset vänder åter.

Nu kör vi!

2014 ska bli året då rasismen lämnar den offentliga scenen i vårt land. De rasistiska grupperna kan bli demokratiskt valda men kan aldrig bli demokratiska eftersom de inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige är redo.

Vi är många som inte är beredda att förhandla om allas lika värde. Inte i dag och inte i morgon.

Fika med dina grannar så ser du själv att det är sant.

Helen Ohlsson