monamasri_K

Mainstreamböcker om feminism säljer som smör. Det talas om ”the end of men”. Mona Masri ser i stället slutet för arbetar­klassen och den feministiska fördumningen.

I september 2007 fick det vara nog. ”Det är hög tid för mannen att återta den stolthet som berövats honom” skrev debattören och jämställdisten Pär Ström i boken Mansförtryck och kvinnovälde. Kvinnor är inte underställda män – tvärtom! – det är män som är underställda kvinnor. I Sex feministiska myter försökte han ett par år senare ge exempel på övertaget: majoriteten av svenska universitetsstudenter är kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor minskar och på vissa håll har kvinnor till och med sprungit om män i lön.

Han mötte stark kritik, bland annat för att han ofta saknade källor och inte kunde backa upp sina påståenden. I november förra året kastade han till slut in handduken. På SVT Debatt meddelade han att han avslutar sin opinionsbildning inom jämställdhetsområdet eftersom den varit ”omöjlig att genomföra” på grund av den hatmobb som ”drar fram som orkanen Sandy”. Många svenskar delar hans uppfattning, skrev han på SVT Debatt, men ingen vågar säga det.

En amerikan som vågar är journalisten Hanna Rosin, till vardags redaktör på den amerikanska tidskriften The Atlantic. I sin mycket omtalade bok The End of Men för hon, liksom Pär Ström, tesen att kvinnor går förbi män: de är bättre utbildade, tar allt större plats på arbetsmarknaden och dominerar nio av tio växande yrkesgrupper, till exempel hälsa och utbildning.

Men till skillnad från Pär Ström så är Hanna Rosin inte orolig utan triumferande. Internationella undersökningar visar att ju mer makt kvinnor i ett land har desto bättre ekonomi får landet. Kanske, funderar hon, är kvinnor helt enkelt bättre anpassade för kunskapssamhället? I takt med att industrijobben försvinner till låglöneländer blir egenskaper som att kunna sitta still, lyssna och vara bra på sociala relationer allt viktigare, egenskaper som förknippas med en traditionell ”kvinnlighet”.

Frågan om slutet på män har varit het i USA det senaste året. Tre andra Atlantic-journalister fick bokkontrakt efter att ha skrivit om frågor som främst rör välutbildade kvinnor över 30 (att vara singel, inte kunna få allt och att ”nöja” sig med någon som är ”good enough”), artiklar som genererat klickrekord.

Redan i mars 2012 lät tidningen TIME titeln till journalisten Liza Mundys nya bok The Richer Sex pryda omslaget. I den skriver hon begeistrat om att kvinnor i större utsträckning blivit ”breadwinners”, de som drar in mest stålar i familjerna. Hur kommer det påverka parbildande, familjeliv och till och med sex, undrar Liza Mundy och ställer frågan som motståndare till kvinnors rösträtt gjorde redan på 1800-talet: Vad ska en ekonomiskt oberoende kvinna egentligen med en man till? Äktenskapet har traditionellt handlat om ett utbyte mellan olika kapital: pengar (som männen hade) mot skönhet och sexualitet (som kvinnor hade).

Nu när kvinnor tjänar mer pengar kommer rollerna kastas omkull, skriver Mundy. Det kommer vara män som i större utsträckning ”gifter upp sig”, kvinnor kommer bli kräsnare när de väljer partner vilket kommer leda till en ökad press på män att se snygga ut.

Ut med Plura, in med Roy Fares.

Både Mundy och Rosin är aningen för ivriga. Är det verkligen ”slut på män” när kvinnor fortfarande – trots ett minskat lönegap – tjänar drygt 80 procent som mycket som sina manliga motsvarigheter? När bara fyra procent av de femhundra största företagen i USA har kvinnor som vd, när bara sjutton procent av kongressen består av kvinnor? Liza Mundy tar sig även lite väl stora friheter när hon tolkar statistik. Till exempel jämför hon barnlösa kvinnor och män mellan 20 och 30 år i storstäder, utan att ta hänsyn till att det i städer med många barnlösa kvinnor ofta finns många unga män med sydamerikansk bakgrund, hispanics, som utför lågstatusjobb. Självklart blir en jämförelse mellan välutbildade citykvinnor och lågutbildade invandrare skev.

I Ett eget rum resonerade Virginia Woolf 1929, strax efter att kvinnor fått rösträtt i Storbritannien, om vad som egentligen är viktigast för kvinnor: rösträtten eller ekonomiskt oberoende, och kom fram till att egna pengar är viktigast. Det är för att kvinnor inte tillåts äga och tjäna egna pengar som de tvingats förlita sig på äktenskapet som ekonomisk försäkring, vilket i sin tur lett till ett viktorianskt kvinnoideal: en hustru som likt en ängel i huset är lugn och samlad, behärskad.

Det är just för att hon saknar kapital som hennes position i familjen är sekundär. För att mannen inte ska tröttna på och lämna henne tvingas kvinnan förtrycka sina egna behov och dämpa sina åsikter. Det var först när Virginia Woolf själv fick en stor summa pengar av en släkting som hon verkligen kunde skriva precis vad hon ville. ”I need not flatter any man, he has nothing to give me”, skrev hon. På 60- och 70-talet aktualiserades Virginia Woolfs resonemang med den så kallade andra vågens feminism. Ekonomisk självständighet framhölls som en av de viktigaste frågorna för kvinnlig frigörelse.

Så småningom kritiserades detta av svarta och icke-vita feminister som menade att vita feminister inte ville avskaffa ojämlikhet utan bara möblera om i hierarkierna. Icke-vita feminister efterlyste ett intersektionellt perspektiv: vita kvinnor tjänar sämre än män, medan svarta kvinnor tjänar sämre än vita kvinnor. Denna så kallade tredje våg pågår än i dag parallellt med andra vågens feminism.

Liza Mundy och Hanna Rosin tillhör båda andra vågens feminism. Båda skriver om att den ekonomiska krisen drabbat industrin (det vill säga manliga arbetare) hårt, utan att oroa sig för vad det kan innebära för de amerikanska hushållen som helhet. Det är som om männens nederlag per automatik gynnar kvinnor.

Så behöver inte alls vara fallet. Enligt sociologen Heidi Gottfried tjänar kvinnor mer pengar när deras hushåll får det sämre ställt. I boken Gender, work and economy förklarar hon hur lågkonjunktur och kvinnors ökade närvaro på arbetsmarknaden hänger ihop: under dåliga tider med hög arbetslöshet behöver familjer två inkomster. Alltså arbetar och tjänar kvinnor mer i dag, inte för att kvinnor är rikare utan för att män är fattigare. Tre av fyra som förlorade jobben under den senaste finanskrisen var män inom industrin, något som i medier kallats för ”he-cession”.

Det är inget nytt fenomen, det var likadant under 70-talets oljekris och den asiatiska finanskrisen i slutet på 90-talet. Även om kvinnor arbetar och tjänar mer så får amerikanska familjer det allt sämre, skriver Gottfried.

Det är intressant hur Hanna Rosin i End of Men och Liza Mundy i The Richer Sex lyckas fokusera så mycket på pengar utan att diskutera klass eller hur kapitalism gör kön. Det är som om det inte hänt något sedan Virginia Woolfs 20-tal. För samtidigt som de firar mäns nederlag och kvinnors seger, så menar andra, till exempel den tyska forskaren Helma Lutz, att vi i dag tvärtom står inför en gigantisk feministisk utmaning i och med det exploderande antalet migrantarbetare, som i fyra fall av fem är kvinnor.

Nästan 53 miljoner arbetar i dag som tjänstefolk (barnvakter, chaufförer, städerskor med flera) en dubblering sedan 90-talet. Enligt ILO, den internationella arbetsorganisationen, saknar nästan alla det arbetsrättsliga skydd som andra på arbetsmarknaden har. Omkring hälften av världens tjänstefolk tjänar mindre än landets minimilön. På så sätt skapas klasser inom arbetarklassen, där migrantarbetare utgör den nya underklassen.

I sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar skriver Nina Björk om vad som händer när medel- och överklasskvinnor arbetar i större utsträckning: de har inte tid att ägna sig åt omsorg så de köper – outsourcar – det i stället, i form av städning och barnpassning. Överklasskvinnornas nya livsstil sponsras av kvinnor från lägre klasser, skriver Nina Björk. Därför måste utvidgande av marknaden för hushållsnära tjänster innebära ett vidgande av de ekonomiska klyftorna. Hanna Rosin nämner detta, men så förvrängt att det nästan blir komiskt. När medel- och överklasskvinnor börjar arbeta rycker kvinnor från andra länder in och täcker upp för de rika kvinnorna, skriver Rosin och kallar det absurt nog för ett ”resande systerskap”. Som om hushållerskor lämnar sina familjer för att vara schysst.

Även om vissa kvinnor – Mundys och Rosins elitkvinnor – blir mer jämlika män så ökar skillnaden kvinnor emellan. Sociologen Heidi Gottfried skriver att efterfrågan på hushållsarbete har ökat globalt, efter flera årtiondens nedgång, och den post-industriella servicedominera­de ekonomin kommer leda till ökade klassklyftor när allt fler (kvinnor) från låglöneländer åker till rikare länder för att jobba som nannies och hushållerskor.

Samtidigt förblir könsrollerna konservativa: nannies och städerskor gör det inte bara möjligt för kvinnor att arbeta mer utan sponsrar även deras män som kan fortsätta strunta i att ta ansvar för hem och barn.

Det tydligaste exemplet på brist på intersektionalitet finns i Mundys The Richer Sex. När hon skriver att fler kvinnor i dag är ”breadwinners” så menar hon att fler vita kvinnor blivit breadwinners. Svarta kvinnor är generellt mer välutbildade och tjänar mer än svarta män, och har gjort det länge. Redan på 20-talet arbetade drygt 40 procent av USA:s svarta kvinnor, dubbelt så många som vita kvinnor, för att svarta män tjänar så dåligt i relation till vita män. Svarta kvinnor har aldrig haft lyxen att stanna hemma som vita kvinnor.

Mundy firar utvecklingen, trots att konsekvenserna varit allt annat än positiva bland svarta amerikaner. När många svarta män förlorade sina industriarbeten på 70-talet skenade drogmissbruken i takt med den ökade arbetslösheten. Kriminaliteten ökade, fler svarta män sattes i fängelse och familjer splittrades, en utveckling som beskrivs i When Work Disappears av William Julius Wilson. Den onda nedåtspiralen för svarta män skapade i sin tur en stor grupp ”o-giftbara” män som svarta kvinnor inte ville ha.

Samtidigt finns ytterligare ett förtryck som i det här fallet särskilt drabbar svarta kvinnor: rasism. Äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor är dubbelt så vanliga som relationer mellan vita män och svarta kvinnor, vilket lämnar svarta kvinnor utanför dejtingmarknaden. Bland annat tidskriften Ebony skriver ofta om svårigheterna för en svart kvinna att hitta en man. I dag växer tre av fyra svarta amerikanska barn upp med en ensamstående (läs: inte särskilt rik) mamma, om än en breadwinner. Är det något att fira?

Kanske handlar The Richer Sex och The End of Men mer om slutet på arbetarklassen än om slutet på män. Samtidigt som arbetarklassmännens jobb försvinner från den rika världen till låglöneländer lämnar migrantarbetare (kvinnor) sina egna länder för att utföra arbete i rika kvinnors hem. Arbetarklassen differentieras och en ny underklass skapas med migrantarbetarna som ofta inte ens har några fackliga rättigheter.

En viss typ av välutbildade kvinnor, Rosins och Mundys kvinnor, får det bättre ställt samtidigt som arbetarklassen, både män och kvinnor, globalt får det allt risigare.

Böcker som fokuserar på mindre hoppingivande perspektiv på kvinnlig breadwinning skulle inte gå att sälja med glansiga, färgstarka omslag. Att den liberala feministiska trenden är så populär i den amerikanska litteraturen just nu tror jag beror på samma sak som Rosin och Mundy är så fixerade vid: ekonomi. Denna typ av journalistik slår rekord i antal klick, får stort medialt genomslag och får förläggare att skriva bokkontrakt. Det verkar finnas ett större sug att prata om jämställdhet, vilket är positivt, samtidigt som feminismen blivit mer mainstream och möjlig att kapitalisera på. Med det följer även en oerhörd förenkling, och förvrängning, av feminism.

Precis som Pär Ström gör Rosin och Mundy sin alldeles egna tolkning av feminism. Rosin skriver till exempel att medelklassen håller på att förvandlas till ett matriarkat där kvinnor fattar alla beslut (men alla beslut hon räknar upp rör familjen och hemmet). Hon åker till en stad som domineras av kvinnor och kallar den för ett feministiskt paradis, som om kvinnors dominans någonsin varit feminismens mål. Feminismen har ju alltid hävdat patriarkatet är dåligt för alla, inte bara för kvinnor. Men det är inte lika ”catchy” och slagkraftigt. Rosin och Mundy kan bli mainstream-feminister för att de inte utmanar det ekonomiska systemet, som ju inte kräver kvinnors underordning per se, den kräver bara någons underordning.

Mona Masri

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns nu i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Moa Matthis: Det vita vansinnet

Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna