Om hur den vita människan tror sig veta vad de som inte tillhör den utvalda skaran tänker, erfar, och önskar. Läs Moa Matthis från nya Magasinet Arena. 

Det har varit en intressant höst och vinter. Lyssnande till ylandet om ordens och bildernas frihet på ledarplats och kultursidor, i nyhetsrapportering och kommentarsfält, har jag ibland känt mig förflyttad till vittnesbörden i någon av alla de böcker som står i hyllorna bakom min rygg. White Man’s Country; Orientalism in the Age of Colonial Dissolution; Whiteness and the Literary Imagination; The Invention of Africa. Skildringar av europeisk kolonialism och rasism från sent 1800-tal och en bra bit in på 1900-talet.

Jag skulle kunna fortsätta längs bokryggarna in i de svenska antologierna, till essäer med titlar som ”Svenskarna moderniserar de äkta mattornas land”; ’Virvlande svarta lemmar’ och ’goda svenskar’ i Kongo under hundra år – Om svensk rasism i vardande”; ”Rastänkandet som blev kvar”.

Vi kan välja att skriva västvärldens historia selektivt – plocka ut och rama in Upplysning och Yttrandefrihet i finaste guldramen – men vi kan inte domptera historien. De röster och skeenden som vi tror att vi lämnat bakom oss, gör sig hela tiden påminda i vårt tal, våra handlingar, tankar och känslor. I synnerhet de röster och föreställningar vi inte ens vet att vi minns och återskapar.

Jag är fördomsfull nog att tro att sverigedemokraten Erik Almqvist är ganska dåligt inläst på Europas historia. Inte för att jag tror att Sverigedemokrater i allmänhet är obildade, utan för att Almqvists okunskap gör honom till en ganska typisk västerlänning. Och när han andades in på ordet ”babbe” och ut på ordet ”hora” talade han ur hjärtat av den västerländska civilisationen. En traderad tankevärld som bygger på konstruerade skillnader mellan människor, och där rasismens och sexismens kategorier sedan åtminstone 400 år vävts samman för att sanktionera varandra och förtryckets nödvändighet.

De naturliga könsskillnaderna speglar sig i de lika naturliga skillnaderna mellan det som kallades raser, och som i dag kallas kulturer, eller etnicitet – och vice versa. För den som vill upplysa sig, går det bra att komma hem till mig och låna Ernst Haeckels inflytelserika illustrerade skrift ”Naturlig skapelsehistoria” som kom ut i flera svenska utgåvor vid förra sekelskiftet. Eller så kan man bara begrunda dagens inkomstfördelning mellan Nord och Syd, innerstad och förort, kvinnor och män globalt och i Sverige. Varken rasism, sexism – eller klassförakt – är abnorma utslag av metafysisk ondska. Det finns en systematisk rationalitet bakom orden och bilderna, som ytterst har en materiell grund.

Och vad de ”inkvoterade, akademiutbildade kärringarna” gjorde i Jonas Thentes försvar (DN 12/9 -2012) för den rasistiska stereotypen ”Lilla Hjärtat” blir bara begripligt om man betraktar Thente i ljuset av en lång tradition där hudfärg och kön länkas ihop i retoriskt syfte. 1800-talets kvinnliga abolitionister – både vita och svarta – attackerades till exempel av sina motståndare med argumentet att de förläst sig bortom sin av naturen begränsade intellektuella förmåga.

Redan 1851 blottade abolitionisten och kvinnokämpen Sojourner Truth den logik som Thentes retorik bygger på: ”Well, children, where there is so much racket there must be something out of kilter … they talk about this thing in the head; what’s this they call it? [member of the audience whispers: ’intellect’]. That’s it honey. What’s that got to do with women’s rights or negroes’ rights?” Och hon strök med kraft under vad den logiken till varje pris vill undvika: frågan om människovärde och rättvisa. ”If my cup won’t hold but a pint, and your holds a quart, wouldn’t you be mean not to let me have my little half measure full?”. Truths tal ”Ain’t I a Woman” är kort, med stilistisk finess, och lätt att hitta på nätet.

Hundrafemtio år senare, i Sverige, är det också så mycket ståhej att någonting måste vara på tok. Människor som aldrig utsatts för rasismens och sexismens yttringar, tar sig utan att tveka rätten att berätta för människor som har den erfarenheten, att de har fel. Tveklösheten beror inte på personligt mod eller egen tankekraft. Den lutar sig tryggt mot många sekel av västerländsk vetenskap, politik, kultur och filosofi. Den stöder sig på en världsordning som fortfarande bekräftar att vissa människor i kraft av sitt kön, sin hudfärg, sin klass, har mer rätt och rättigheter än andra människor.

Tveklösheten får ofta surrealistiska följder. Krönikören Lena Andersson påstod på ledarplats (DN 15/12) att hon kan höra vad hennes sjukgymnast, som hon tror är från Turkiet, tänker och känner. ”Uppenbarligen tänker han” skriver hon, och sedan följer en hel artikel med Anderssons tran-skribering av det som hennes sjukgymnast tyst tänkt. Läst som en enskild människas upplevelse framstår texten som kliniskt vansinnig i sin grandiosa självuppfattning. Läst som ett uttryck för en historiskt förankrad människosyn är den välbekant intill förutsägbarhetens gräns.

Västvärldens självbild vilar på att den vita människan i allmänhet och den vita mannen i synnerhet, vet vad människor som inte tillhör den utvalda skaran tänker, erfar, och önskar. Det är maktutövningens grund: den om vilken man vet allt, behöver aldrig tillfrågas. Men det är en porös grund som hela tiden måste förstärkas eftersom de som aldrig behöver tillfrågas ändå ständigt gör sig påminda med avvikande röster. Förtryck skapar motstånd.

Den som läser kolonial historieskrivning från 1600-talet och fram till i dag, slås av hur den triumfatoriska tonen hela tiden slår över i skräckens dissonanser. Barrikaderad bakom murar och gränser, beväpnad till tänderna, och försedd med århundraden av dokument som bekräftar den egna förträffligheten, har den vita, västerländska människan under 400 år ändå alltid varit rädd för att förlora den självpåtagna rätten att benämna och därmed bestämma över världen.

400 år av rädsla sätter spår. Till exempel i det explosiva hån och förakt som möter dem som pekar på hur djupt rasistiska och sexistiska föreställningar präglar vår kultur, ekonomi, och vardagliga möten mellan människor. Rädslan är lika verklig som Lena Anderssons uppfattning att hon kan läsa vissa människors tankar, och dess uttryck blir lika vansinnigt. En grupp föräldrar som inte vill att barn ska utsättas för rasism, liknas vid ayatollah Khomeini, och deras i offentligheten framförda åsikter med mordhotet mot Salman Rushdie. Febriga fantasier om censur och bokbränning frammanas på tidningssidor och i sociala medier.

Disneys beslut att klippa bort en del rasistiska sekvenser ur en film från början av förra århundradet – då segregationslagar fortfarande gällde i USA och svenska staten bedrev rasbiologiska undersökningar och steriliseringspolitik – ägnas ett långt, bekymrat inslag i SVT:s nyhetsrapportering som om vore det i paritet med den ekonomiska krisen eller klimatförändringarna.

Det är inte klokt, men det är rationellt i enlighet med en maktutövning som vilar på åtskiljandets logik, och på rädslan för att skillnaderna egentligen inte finns.

Moa Matthis

Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns i butik från och i dag 19 februari. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »

Mer läsning

Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället

Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen

Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik

Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna

Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?

Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut

Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna