jennydamberg_K

Mitt största problem med knäckebröd brukade vara att hitta burkar att ha det i. Sedan kom Wasa sandwich eller ska jag säga »sandwich«, med sin formpressade påläggsmassa och sitt oinfriade löfte om att vara en smörgås. En retlighet bara toppad av dess upphettade kusin »knäckebrödspizza«, känd världen över sedan Ikea ersatte den vegetariska panpizzan i utgångskaféet med denna särskilda form av limbo.

Knäckebröd är fiberrikt, hållbart, mättande och billigt. En annan, mindre kulinarisk men framträdande egenskap, är att det är svenskt. Tillräckligt specifikt svenskt för att vara en av få svensktillverkade livsmedelsprodukter som brukar kunna finnas även utomlands. Denna synergi mellan det svenska och hårt bröd satsar nu Wasa på att exportera i en internationell kampanj. Enligt ett pressmeddelande sätter de »fokus på något som uppskattas både här och utomlands, den moderna svenska livsstilen och svenska värderingar«.

Först har jag svårt att sätta fingret på varför kampanjen retar mig så oerhört. Sedan inser jag: Det är för att de verkligen har lyckats. Just så här skenhelig är den svenska självbilden, även när den pumpas ut från mer officiellt håll.

I Sverige konsumerar vi i dag på ett sätt som leder till tio gånger för höga koldioxidutsläpp för att det ska vara hållbart. Tio gånger. Det hindrar inte Socialdemokraterna från att, i sitt partiprogram, hävda att vore det inte för Alliansen så hade Sverige fortfarande (!) varit »världsledande på miljö«. För att den tanken ens ska kunna uppstå måste man vara målmedvetet inriktad på de små detaljerna. Man måste på allvar inbilla sig att en miljöbil är bättre än ingen bil alls. Och det omöjliggör all egentlig diskussion. Det stannar liksom vid små, i sammanhanget betydelselösa, markörer.

 

Till detta spisar man då »vårt bröd«, som i vårt dagliga bröd, ett fundament i mänsklig gemenskap sedan urminnes tider.

Vad detta har med knäckebröd att göra? Jo. Kampanjen i fråga porträtterar en rad situationer och personer som andas välstånd, hälsosamhet och den allmänna utvaldhet som består i att vara vit, svensk och ha ett högre tjänstemannayrke. En pappa cyklar med två barn (»vår skolskjuts«). Ett par har parkerat en skinande blank jättejeep under norrskenet (»vår teater«). En mor med liten son dukar för middag på en lummig innergård (»vår restaurang«). Till detta spisar man då »vårt bröd«, som i vårt dagliga bröd, ett fundament i mänsklig gemenskap sedan urminnes tider.

Budskapet är att det goda i livet är gratis – bara vi vet att ta vara på det. Men så är det ju inte! Precis som vi i Sverige tar för oss av mer än vår andel är de förutsättningar som skildras här allt annat än gratis, eller allmänna. För att ens kunna överväga att stanna hemma på innergården till sekelskifteshuset måste man ju ha antingen den extrema turen, eller de finansiella resurserna, att bo där. Och om det nu verkligen är naturen man bryr sig om gör man ju betydligt bättre i att sätta sig i soffan framför tv:n, än att bränna ut i en bensintörstig bjässe för att kolla på norrsken.

Med eller utan knäckebröd. Det kunde inte göra mindre skillnad.

Av: Jenny Damberg