Kajsa Ekis Ekman: Det jag önskar mig av Löfven

Se på resten av världen, så förstår ni vad ni måste göra, uppmanar Kajsa Ekis Ekman regeringen.

Att människor kommer i extas, gråter och jublar över den nya regeringen känns lite amerikanskt först, men när man tänker närmare på det är de förmodligen glada över att ha en regering över huvud taget. I den bemärkelsen, en regering som man kan hoppas på och förvänta sig något av.

Under åtta år har vi snarare haft en anti-regering. En biståndsminister som varit emot bistånd, en kulturminister som tyckt att ordet kultur borde bytas ut mot underhållning, en jämställdhetsminister som inte varit feminist, en migrationsminister som varit emot migration, en socialförsäkringsminister som gjort allt för att utförsäkra människor, en miljöminister som vill bygga Europas största vägar och så vidare. Och naturligtvis, som kronan på verket, en statsminister som ogillar staten.

Nu har vi alltså en regering som består av ett arbetarparti och ett miljöparti, och av en sådan kan man förvänta sig två saker. Att både klassklyftorna och koldioxidutsläppen minskar. Naturligtvis finns mängder av andra saker som man också skulle önska sig, men av dessa två partier är det inte ett önskemål: det är ett krav att klassklyftorna och koldioxidutsläppen minskar. Händer inte detta om fyra år, har partierna inte uppfyllt det som är grunden för deras själva existens. Så enkelt är det.

Läget just nu är att klassklyftorna och utsläppen har ökat sedan 1990-talet. Sverige har de snabbast ökande klassklyftorna bland alla OECD-länder. Klassklyftorna ökade även under Göran Perssons regering, vilket måste betraktas som ett stort misslyckande för ett parti med band till LO. Utsläppen har ökat med 15 procent sedan 1990.

Skälet till att Reinfeldt ändå har kunnat åka runt och säga att de minskar, är att produktionen av varor i allt högre grad sker utomlands. Med den logiken går de svenska utsläppen ner om en fabrik flyttas till Kina, även om vi köper precis samma grejer från den.

Den nya regeringen måste vända den här utvecklingen. De kan om de vill. Vi har gjort det förut, andra länder gör det just nu. Att vända utvecklingen handlar inte bara om att vi måste, för planetens framtid och våra egna liv. Det är viktigt av psykologiska skäl. Vad som står på spel är människors tilltro till politiken.

Varje gång människor röstar in en ny regering, vill de ha förändring. Sker inte detta, infinner sig känslan av att inget spelar någon roll, att alla politiker är likadana. Och som anarkist kan man tycka att: ja, det är ju själva poängen – bra att folk inser detta! Men det kan nog alla räkna ut att det inte blir anarkismen som kommer att växa om regeringen misslyckas. Utan reaktionen.

Låt oss se på två andra länder som röstat för en förändring: USA och Frankrike. I båda länder har reaktionen växt. Mot Obama uppstod Tea Party-rörelsen, mot Hollande har det formerats en lös rörelse som demonstrerar under parollen “Ilskans dag” – ”Jour de colère”, och som ser ut att gagna Marine Le Pen.

Studerar man dessa rörelser ser man att det rör sig om en moralisk indignation kopplat med besvikelse över icke införlivade förhoppningar. Det är disparata frågor som skatter, samkönade äktenskap, vindkraft, arbetslöshet och dålig ekonomi som kommer samman i en explosiv blandning.

I Frankrike demonstrerar rojalister tillsammans med förortsrörelser, med det enda gemensamma att de är arga på Hollande. Saken är nämligen att när en högerregering försämrar villkoren leder det oftare till en vänstervåg. Men när en progressiv regering försämrar villkoren är delar av arbetarrörelsen ofta mer passiva. Då ligger fältet öppet för reaktionära krafter att fånga upp missnöjet och kanalisera det. Även i Venezuela har det ekonomiska läget lett till att överklassen, som alltid tagit till gatorna och haft nära till statskupp, fått med sig delar av studentrörelsen.

Hindren för den nya regeringen i Sverige ligger inte bara i att den är i minoritet. Inte heller att koalitionen S+MP kan leda till att S får igenom sina miljöfarliga idéer som Förbifart Stockholm i utbyte mot att MP får igenom sina arbetarfientliga idéer om undantag från las, så att det varken blir bättre miljö eller bättre arbetsrätt.

Hindren ligger också i att båda dessa partier är så undfallande mot kapitalet. Och vågar man inte ta makten över ekonomin, då kan man inte heller hindra klassklyftor och koldioxidutsläpp. Då bakbinder man sina egna händer.

Detta är det dilemma som alla progressiva regeringar hamnar i i dag. De säger ”Yes we can” men de kan inte. De vågar inte ta makten över ekonomin, och kan då inte förändra särskilt mycket. De små skillnader de genomför räcker inte för att tillfredsställa befolkningar som minns hur det var under de gyllene åren – full sysselsättning och allmänt välstånd.

Anders Borg har varnat för att nästa stora kris kommer 2018. Har han rätt i det, kommer Socialdemokraterna tvingas välja mellan sina två allierade: arbetarna och kapitalet. Den grekiska socialdemokratin valde kapitalet. I dag är deras parti i det närmaste utraderat. ■

Kajsa Ekis Ekman, journalist och författare.

Texten är publicerad i #5 av tidskriften Arena, oktober 2014