Egentligen borde vi alla äta som singelkvinnor.
Varför äter man kött och potatis när man blir ihop med någon? Det kan framstå som en märklig fråga, för jag gissar att det inte är någon allmän sanning. Men det är ett mönster jag har iakttagit tillräckligt tydligt i min egen närhet för att det ska framstå som ett fenomen värt att vädra.
Att vi lagar vissa saker när vi har andras ögon på oss, och vissa när vi är ensamma, är förmodligen en självklarhet för alla som någon gång har bjudit på middag. Det är inte som att man unnar sig själv långkok så ofta, direkt.
Det som fick mig att fundera specifikt över de kulinariska villkoren för parförhållanden var att jag pratade med några kvinnliga vänner om vad vi äter när vi är själva. Det visade sig att vi åt väldigt bra – åtminstone ur ekologisk och miljömässig hänsyn. (Smakmässigt är det en annan sak. Med minnet av att ha bjudit mig själv på den kulinariska härdsmältan makaroner med fryst hummersås lämnar jag den gastronomiska dimensionen därhän.)
I alla fall. Bara en i vårt sällskap var vegetarian. Men på egen hand, hemma, var det i princip ingen av oss som åt kött. En kompis berättade att hon efter sin separation kommit att äta uteslutande vegetariskt hemma, utan någon direkt tanke om att göra det. En annan att hon tänkt steka bacon till middag, men sedan bestämt sig för att spara det till sin barnvecka. »Man köper ju inte en go biff till sig själv«, sa en annan.
Var och en för sig tycktes vi slita mindre på de gemensamma resurserna.
Att män jag pratat med om ämnet nämnt chark, sylta, pyttipanna som sina ensamklassiker kan givetvis vara en slump. Men jag misstänker att även om underlaget är bristfälligt statistiskt sett så säger det något. Många faktorer spelar in för att man ska känna sig sugen på något visst. En är att man väljer det som förväntas av en, det man själv förväntar sig. Eftersom köttnormen är starkt kopplad till maskulinitet ligger det nära till hands för män att ta kött, medan kvinnor väljer potatis.
I ett parförhållande, kanske i synnerhet i heterosexuella parförhållanden, säger normen att man ska äta »riktig« mat. Inte nödvändigtvis kött och potatis men lagade rätter med klassiska tallriksbeståndsdelar i form av kolhydrat, tillbehör (sås, sallad, röror etcetera) och protein. Som väldigt lätt blir kött, eftersom det är den mest självklara formen av »riktig« mat. Det är som att vi inte gör vårt jobb, som om vi inte bryr oss om varandra om vi inte lever upp till det.
Egentligen borde vi alla äta som singelkvinnor. Men i väntan på den avlägsna revolutionen är det åtminstone intressant att iaktta hur pass beroende ens aptit är av sammanhang. Och då inte bara i fråga om sådant som kultur, klass och tid – utan i ens egen vardag.
Jenny Damberg
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
