Foto: Kullez/Flickr
Foto: Kullez/Flickr

Bostadsbristen gör ensamheten till en lyx, de enstöriga och introverta har svårt att få rum. I en andrahandslägenhet finns det ingenstans att gråta.

I sitt sökande efter ett rum i Berlin går min vän på auditioner i kollektiv varje söndag. Han får kaffe och sockrade popcorn i ett ljust rum med utsikt mot gården.

De som bor i lägenheten sitter i en soffa mitt emot och röker och ber honom berätta om sig själv.

”Vad gör du på kvällar och söndagar? Vilka är dina fem mest framträdande egenskaper? Har du några dåliga vanor?” ”Vad gillar du mest med dig själv?” frågar de.

De pratar i säkert en timme och efter ett tag börjar det kännas förtroligt, som att de verkligen gillar honom, som att han skulle kunna få stanna. Det enda han vill är att få stanna.

Sedan, när auditionen är över, säger de alltid samma sak: ”Vi hör av oss.”

Det är minst tjugo andra som har sökt rummet och han vet att chansen är liten att just han kommer att bli utvald.

Den personkult som förpestar allt fler områden av den mänskliga tillvaron får mig ofta att vilja skrika att ”Jag hatar upplevelser och jag har inga egenskaper!”

De som har en bostad och hyr ut ett rum nöjer sig inte med att man bara städar och betalar hyra.

De vill ha någon som ger mycket av sig själv, en charmig och särpräglad personlighet som samtidigt inte är för konstig eller excentrisk.

Man ska gärna ha ett rikt socialt liv och träna regelbundet (det indikerar att man är en uthållig person med ett stabilt känsloliv).

Den som hyr ut kan vara excentrisk, ha konstiga vanor och starka känslor. Den som hyr måste vara städad, normal, flexibel och jämn i humöret.

På bostadsauditioner måste det verka som att man älskar att träffa nya människor och gärna deltar i gruppaktiviteter.

Det finns ingenstans att gråta i en andrahandslägenhet. Hyresvärdar vill att man är en stämningshöjare. De vill att man gör det mysigare i deras hem.

Att ha det mysigt i hemmet är extremt viktigt för många i dag, kanske för att världen utanför hemmet är så kall, obegriplig och skrämmande.

Det sägs ibland att de stora städerna präglas av ensamhet, men bostadsbristen gör ensamheten till en lyx. De enstöriga och introverta har svårt att få rum.

På bostadsauditioner måste det verka som att man älskar att träffa nya människor och gärna deltar i gruppaktiviteter.

Jag har själv framställt mig så många gånger, trots att jag blir utmattad bara av några minuters samtal med främlingar och mest bara vill hålla mig undan och låsa dörren när jag bor med folk.

När jag var yngre såg jag människor förnedras på Idol-auditioner och tänkte att det aldrig skulle hända mig.

Nu när jag är vuxen får jag känslan av att vara på audition hela tiden. Det räcker inte att erbjuda pengar eller färdigheter, man måste ha personlighet och utstrålning.

Den tendensen märks inte bara när man försöker komma in på en nattklubb (”Varför ska just du få komma in här?” fick jag höra i fredags natt) utan också när man dejtar eller söker arbete eller bostad.

Att utveckla och marknadsföra en unik och spännande individualitet blir nödvändigt i ett samhälle där allt mer är upp till en själv.

Medan den traditionella arbetsmarknaden krymper tvingas vi omvandla allt större delar av den privata sfären till karriärer.

Airbnb, en onlinemarknadsplats för uthyrning och bokning av privat boende, har gjort det möjligt för personer som äger en lägenhet i innerstaden att tjäna en månadslön genom att hyra ut den egna lägenheten till turister som vill åt den autentiska vardagskänslan.

De som äger en lägenhet i rätt område kan skriva poesi på heltid om de vill. De behöver aldrig sälja in sig själva på en audition.

Isabelle Ståhl är idéhistoriker och kulturkritiker

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »