Nicki Stallard, talesperson för Pink Pistols. Foto: Pixaby
Nicki Stallard, talesperson för Pink Pistols. Foto: Pixaby

Efter Orlandomassakern har allt fler hbtq-personer börjat ta till vapen. Organisationen Pink Pistols förenar vapenaktivism och hbtq-kamp.

Idén om en amerikansk vapenaktivist ligger långt ifrån den om en hbtq-aktivist. Men de två förenas hos ett udda djur i vapendebatten – organisationen Pink Pistols, som har växt kraftigt sedan Trumps valseger och problematiserat bilden av USA:s vapenlobby.

»Attackera någon av din egen kaliber.« Så lyder det vitsiga mottot hos Pink Pistols, vars mål är att beväpna hbtq-amerikaner. Organisationen bildades 2000, men har vuxit snabbt i medlemsantal sedan Trumps valseger – precis som antalet hatbrott gentemot hbtq-individer. Utvecklingen är en del av vad flera medborgarrättsorganisationer i USA kallar för »Trumpeffekten«, vars statistik visar hur trakasserier och våld mot etniska, religiösa och sexuella minoriteter i landet har ökat på bred front i presidentvalets kölvatten.

Även vapenorganisationer som National African American Gun Association har expanderat kraftigt. Sedan valet har man dubblerat sitt medlemsantal till 18 000.

En grupp som inte känner sig hotade under Trumps styre är organisationen NRA – National Rifle Association, vars band till presidenten är starka och väldokumenterade. Vanföreställningen om att Obama »ska ta vapnen ifrån medborgarna« gjorde att inhemsk vapenproduktion och vapenförsäljning dubblerades under den förre presidenten. Och ironiskt nog är det att trygghetskänslan som Trump har instiftat hos NRA och vapenlobbyn nu har medfört att vapenindustrin som helhet i stället upplever en nedåtkurva, där traditionella vapenköpare ligger lågt – medan dessas meningsmotståndare i många andra sociala frågor alltså har blivit mer köpstarka.

Även massakern i Orlando den 12 juni förra sommaren – där 49 personer mördades i ett vansinnesdåd på gayklubben Pulse – har varit en central faktor för ökningen av väpnade hbtq-aktivister i allmänhet, och Pink Pistols framfart i synnerhet. Samma dag som dådet publicerade organisationen ett uttalande av sin talesperson Gwendolyn Patton, som lånade den hos NRA populära idén om att problemet aldrig är vapnen, utan i stället ondskan hos enskilda individer och grupper – och att denna kan stoppas så länge »goda« på plats är beväpnade. »Låt oss fortsätta fokusera på det faktum att någon hatade homosexuella så mycket att de var redo att döda och skada så många. En människa gjorde detta, och dennes verktyg är oviktiga jämfört med kylan i den personens själ.«

Attackera någon av din egen kaliber. Så lyder det vitsiga mottot hos Pink Pistols.

Någon exakt statistik över hur väl och hur ofta som Pink Pistols-medlemmar har lyckats avstyra våldsdåd riktade mot dem, har inte organisationen. Gwendolyn Patton har hänvisat till att en »gay basher« hejdad av ett blottat vapen ofta hanteras som en icke-incident av rättsväsendet, och att det därför är svårt att kvantifiera metodens effektivitet. Hur mycket organisationen har växt finns dock svart på vitt. Sedan Orlando-massakern har Pink Pistols vuxit från 1500 till runt 10 000 medlemmar, uppdelade i över 45 sektioner och 33 delstater, där man träffas minst en gång i månaden för att utbilda och öva. Och organisationen ses och hörs även i andra sammanhang – inte sällan med budskap som utmanar invanda idéer om hbtq-individer som progressiva.

Till exempel har den San Jose-baserade Pink Pistols-talespersonen Nicki Stallard – en vit transkvinna – hållit nationalistiska tal och där visat stöd för president Trumps nu återupptagna reseförbud för muslimer, och pekat just på Orlandomassakern som en anledning till detta (gärningsmannen Omar Mateen svor vid dådet lojalitet till Islamiska staten). Perspektiven hos Nicki Stallard och andra Pink Pistols-representanter som Gwendolyn Patton problematiserar bilden av USA:s vapenlobby – och kan inför högerkonservativa nationalister säkerligen »normalisera« hbtq-individer under devisen: De må vara gay och transsexuella, men ändå stolta amerikaner.

Ursprunget till organisationen – en krönika från år 2000 av den homosexuelle journalisten Jonathan Rauch med just rubriken »Pink Pistols« – hämtar kraft i en av de mest ultraamerikanska idéer som finns: att vinna respekt genom att ingjuta fruktan. När homosexuella springer »till den heterosexuella majoriteten för att söka skydd, bekräftar [de] sin sårbarhet och sitt offerskap«, skriver han och fortsätter; »Vapen kan frigöra [homosexuella] från denna – ofta internaliserade – bild av krypande svaghet.«

På kort sikt kanske det ligger något i det antagandet. Men Pink Pistols tycks lika tafatta som NRA när det gäller idéer om att på sikt frigöra USA från dess kultur av våld. 

Av: Erik Augustin Palm

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4