Moria, Lesbos, januari 2016 Foto: Martin Leveneur

Sedan EU:s avtal med Turkiet införlivades, har hundratals människor tvingats från Grekland utan att ha fått söka asyl. 

Sedan september 2015, då jag för första gången reste till den grekiska ön Lesbos, har jag mött tusentals människor som lämnat allt de någonsin ägt för att söka säkerhet. De har upplevt det mest otänkbara. Många har förlorat merparten av sina familjemedlemmar och vänner. Många har dessutom utsatts för förnedrande behandling under sin flykt.

Den 18 mars ingick EU och Turkiet ett avtal om flyktingar. Enligt Europarådets ordförande Donald Tusk är syftet med avtalet att få kontroll över den så kallade flyktingkrisen. Redan två dagar senare hade avtalet implementerats och två veckor senare överfördes de första människorna från Grekland till Turkiet.

Avtalet innebär att människor som kommit till Grekland efter den 20 mars placeras i förvar. På Lesbos heter förvaret Moria. Där får man ta den plats som finns. Det är så fullt att människor tvingas sova ute utan skydd från väder eller någon privat sfär. Man lägger sig på det man hittar, en filt eller en bit kartong. Det finns rinnande vatten men antalet toaletter och duschar är alltför litet. När man besöker Moria möts man av otaliga frågor. Människor frågar varför de är fängslade, de undrar om de begått något brott. De frågar om de som låst in dem förstår vad de flytt från. De saknar information om sina rättigheter och vet inte vart de ska vända sig. Endast ett fåtal advokater släpps in i lägret, där mellan 3 och 4 000 personer befinner sig i dagsläget.

I samband med de första överföringarna från Grekland till Turkiet den 4 april klargjorde EU att vägen från Turkiet, via Medelhavet, till de grekiska öarna är »en farlig väg och den felaktiga vägen«. Men så länge säkra vägar saknas kommer människor att tvingas vända sig till människosmugglare som skickar dem via inhumana vägar. Ingenting tyder på att avtalet kommer att leda till att färre människor omkommer – det finns tvärtom en risk att allt fler tar en ännu längre och osäkrare väg över Medelhavet. Sedan avtalet implementerades har över 500 människor omkommit eller rapporterats saknade. En fördubbling jämfört med månaderna innan.

Avtalet innebär också att den individuella rätten till asylprövning, som finns stadgad i deklarationen om mänskliga rättigheter såväl som i FN:s flyktingkonvention, bortses från. Människor från Nordafrika, Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka anses sakna asylskäl och skickas tillbaka till sina respektive länder via Turkiet utan individuell prövning.

EU påstår att de lever upp till flyktingkonventionen eftersom EU-länderna tar emot en syrisk medborgare för varje syrisk medborgare som överförs från Grekland till Turkiet. Men avtalet omfattar enbart en begränsad andel syriska medborgare: 54 000 personer. Flyktingar med annan nationalitet omfattas inte av programmet över huvud taget och kommer därmed inte ges någon möjlighet till vidarebosättning inom EU.

Sedan avtalet implementerades har närmare 400 personer överförts till Turkiet. De hämtas från Moria i bussar och transporteras direkt till en låst del av hamnen. Därifrån förs de ombord på de turkiska båtarna, i följe med varsin tjänsteman från gränsstyrkan Frontex. Också grekisk polis finns med på båtarna. Officiellt heter det att ingen av flyktingarna vill söka asyl i Grekland. Många av oss som var på plats när överföringarna påbörjades uttryckte vår oro över huruvida människor hade blivit informerade om sina rättigheter eller ej. UNHCR kunde senare bekräfta om att minst 13 personer som överfördes till Turkiet den 4 april hade uttryckt önskemål att söka asyl i Grekland. Och med stor sannolikhet har många fler än de personer som UNHC identifierat förvägrats möjligheten att söka asyl och än fler inte informerats om sina rättigheter, enligt Human Rights Watch.

Turkiet bör inte heller ses som ett säkert land. Landet har begått otaliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Det finns i dag inga garantier för att situationen i Turkiet kommer att förändras. Tvärtom pekar allt fler uppgifter, bland annat från Amnesty International, på att Turkiet sänder tillbaka flyktingar till Syrien och andra länder trots skyddsbehovet.

De stängda gränserna, avtalet och oviljan att införa säkra vägar för flyktingar avslöjar det faktum att Europa inte vill stå upp för de mänskliga rättigheterna och att land efter land undergräver rätten till asyl. Vi får aldrig glömma anledningen till att människor flyr.

Kadidja Bedoui är verksam i den ideella organisationen Vi gör vad vi kan

Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.