miljonprogram

Renoveringsbehovet av miljonprogrammet riskerar att föra oss till randen av en bostadssocial katastrof. Detta menar Håkan Thörn i en text från kommande numret av magasinet Arena.  

Det finns många grunder för social frustration i Sveriges förorter våren 2013. En av dem är utförsäljningarna och renoveringarna av miljonprogramsområden, med hyreshöjningar på upp till 65 procent. Bilbränderna i maj började i Husby, ett område där organisationer som Husby Unite och Megafonen tidigt uppmärksammat och protesterat mot renoveringarna.

I Göteborg har Pennygången stått i rampljuset för protester mot hyreshöjningarna.

En kväll förra våren är möteslokalen på Pennygången så full att man öppnar fönstren för att de som inte kommit in ska kunna höra vad som sägs. Det nybildade Nätverket Pennygångens framtid har kallat till mötet sedan Stena Fastigheter meddelat hyresgästerna att de kommer att genomföra renoveringar som medför upp till 64 procent i hyreshöjningar. Strax genomförde Hyresgästföreningen en enkät, där 80 procent svarade att de inte skulle ha råd att bo kvar efter renoveringarna, och 97 procent att de inte upplevde att de haft något inflytande i processen.

Den debatt som inleddes i Högsbo en vårkväll handlade i förlängningen om de påbörjade renoveringarna av miljonprogrammet. Den spred sig snabbt vidare, till stadsdelsnämnden, kommunen, Göteborgspressen, riksmedierna och slutligen, i december, till Sveriges riksdag, där bostadsminister Stefan Attefall kommenterade fallet Pennygången.

I boken Att bygga ett land: 1900-talets svenska arkitektur karakteriserar arkitekten Claes Caldenby Pennygången, som byggdes 1959–62 i stadsdelen Högsbo i Göteborg, som ett slags miljonprogrammets pionjärverk, uppfört av allmännyttiga Göteborgsbostäder. Perioden 1959–1975 byggdes 850 000 lägenheter i Sverige. Efter 50 år behöver bland annat rörstammarna i miljonprogrammets hyreshus bytas ut, en åtgärd som ingår i hyran. I anslutning till stambytena väljer emellertid en rad stora fastighetsägare (inklusive allmännyttiga bolag) att ”göra en Stena”, det vill säga genomföra standardhöjande renoveringar med kraftiga hyreshöjningar.

Debatten om miljonprogrammets renovering handlar också om avskaffandet av efterkrigstidens bostadspolitik. Den fullbordades 2011 med den lagändringring som stadgade att allmännyttan måste vara vinstdrivande, samtidigt som den inte längre ska vara hyresnormerande. Eftersom detta politiska skifte sammanfaller med miljonprogrammets renoveringsbehov har dess sociala konsekvenser omedelbart blivit mycket uppenbara.

I SVT Debatt redogjorde den studerande trebarnsmamman Jessica Thornström för konsekvenserna av att tvingas flytta från Pennygången. För att få vardagen att fungera är hon beroende av vänner och familj i närområdet. Hennes berättelse blev en blixtbelysning av de sociala nätverkens ökade betydelse mot bakgrund av en nedmonterad välfärdsstat och ökande sociala klyftor. Stefan Attefall förklarade å sin sida för en journalist att han ansåg att Stenas hyreshöjningar var alldeles för kraftiga och tyckte att 20 procent vore ”rimligt” – som om han inte förstått att de förändringar på bostadspolitikens område han är ansvarig för har bäddat för sådana kraftigt höjda hyresnivåer.

När jag själv fick brevet från Stena hade jag bott på Pennygången i 10 år. Debatten om Pennygången sammanföll också med att jag påbörjat en bok om de senaste decenniernas stadsomvandling, sedd bland annat genom kampen om den gamla arbetarstadsdelen Haga. Haga var den sista av Göteborgs centralt belägna arbetarstadsdelar som skulle ”totalsaneras”. De människor som inte skulle kunna bo kvar efter saneringarna kallades i en statlig saneringsutredning för ”de utsanerade”.

Aktivisterna försvarade framgångsrikt Haga, som byggdes om och renoverades i stället för att rivas. Men mycket få av de som bodde i Haga före upprustningen kunde flytta tillbaka. I en sociologisk studie uppgav de tidigare invånare som erbjudits att flytta tillbaka oftast att de inte hade råd. Upprustingen innebar gentrifiering – invånarna byttes ut mot en mer resursstark grupp.

Det var en märklig upplevelse att arbeta sig igenom 1960- och 70-talets saneringsdebatt samtidigt som debatten om Pennygången väcktes. Historien upprepade sig, men i en ny politisk och ekonomisk kontext. En representant för Stena Fastigheter hävdade i media att husen på Pennygången nu hade ”uppnått sin livslängd”. För Stena legitimerar denna retorik renoveringen av husen till ”nybyggnadsstandard”, vilket medger kraftiga hyreshöjningar. Stena använde inte 1960-talstermen ”de utsanerade”, men då man tidigt förklarade att man trodde att 40 procent av de boende inte skulle kunna bo kvar i området gav företaget uttryck för samma slags cynism.

Det var sorgligt att betrakta politikens frånvaro. Det stod klart att ingenting lärts av de erfarenheter och den forskning som gjorts om de negativa sociala konsekvenserna av de tidigare saneringarna på 60- och 70-talen. Då pekade man på tre konsekvenser av saneringarna: ökad segregation, söndertrasade sociala nätverk och depressioner hos vissa grupper av invånare, särskilt de äldre. Kunskaperna låg till grund för 1973 års bostadssaneringslag, som garanterade hyresgästerna ett inflytande över ombyggnader. Lagen avskaffades dock på 1990-talet, vid samma tidpunkt som allmännyttan började sälja ut fastigheter i stor skala (till dessa hörde Pennygången).

Gentrifieringen är alltså inget nytt, men en viktig skillnad är att den bostadspolitik som bäddade in och dämpade dess effekter på 70- och 80-talen nu är avskaffad.

I en debattartikel om Pennygången i december 2012 skrev jag att avskaffandet av bostadspolitiken och det stundande renoveringsbehovet av miljonprogrammet möjligen fört oss till randen av en bostadssocial katastrof. Det var avsiktligt tillspetsat. Då visste jag inte att urbanforskaren Brett Christophers dragit liknande slutsatser i en artikel som just publicerats i New Political Economy. Där talar han om att det svenska hyressystemet inte bara är socialt ohållbart, utan att det är nära ”bristningsgränsen”.

Kanske är vad som nu krävs att hyresgäster i stor skala sätter ner foten i likhet med de som år 1936 genomförde den stora hyresstrejken i Olskroken i protest mot ”ockerhyror” och bristande underhåll. Det är en händelse som anses ha spelat en viktig roll för hyresgästernas starka skydd mot exploatering under resterande delen av 1900-talet – ett skydd vi nu berövats. En sådan mobilisering av hyresgäster ser vi nu runt om i landet, till exempel Skarpan i Linköping, Gränby i Uppsala, Alby och Megafonen i Stockholm, Pantrarna för upprustning av förorten i Göteborg, Rätt att bo och Miljonprogrammets framtid på Facebook.

Det var sorgligt att se hur Megafonen, när de utifrån sin egen bas i Husby försökte få omgivningen att lyfta blicken för att se den sociala segregationens sammanhang, möttes med misstänksamhet och kritik i medierna. Men bortom mediernas brus är organisationer som Husby Unite och Megafonen föregångare och förebilder för den urbana rörelse som nu växer fram.

Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet