Deep Purples Concerto for Group and Orchestra var första gången ett rockband klev fram sida vid sida med en symfoniorkester. Det var två pusselbitar som bråkade om vilken bild de ingår i.
Jimi Hendrix gillade Wagner och Strauss och troligen även Händel; i alla fall bodde han i samma hus som Händel en gång gjorde i London. Hendrix ska ha drömt om en fusion mellan klassiskt och rock men av det blev intet.
Konstigt nog vet man aldrig utifrån själva musiken vilka rockare och poppare som verkligen har en relation till det som kallas klassisk musik (en term som visserligen inte säger mycket). Den som hör Beach Boys-sångaren Brian Wilsons God Only Knows, denna häpnadsväckande sång som man inbillar sig att Bach skulle ha lystrat till inför, kan tro att detta geni gärna lyssnade på klassisk musik. Men nej, inte alls, svarar han i en sen intervju.
Popmusik är annars mycket mer besläktad än rock med så kallad klassisk musik: Båda utesluter improvisation. Max Martin är mer Mozart än vad Mick Jagger är. George Martin ympade in det klassiska på Beatles. Frank Zappa har sagt om klassisk musik: »It’s formula music, the same as Top forty music is formula music.«
Jag lyssnar på Deep Purples Concerto for Group and Orchestra, ett verk uppfört i september 1969. Jag hörde det i början av sjuttiotalet när jag började upptäcka Bach och Mahler och alla de andra. Då tyckte jag att det var rätt fantastiskt. I Albert Hall trängdes sida vid sida alltså Jon Lord, med sin Hammondorgel, Ritchie Blackmore med sin elgitarr och de andra Purplemedlemmarna – med The Royal Philharmonic Orchestra under ledning av Malcolm Arnold.
Det var första gången ett rockband klev fram sida vid sida med en symfoniorkester (och just det har väl aldrig blivit vanligt?). Jag minns att jag i första satsen, efter att orkestern jobbat ett tag och bandet plötsligt bröt in, i en slags musikalisk klasskänsla liksom höll på rockbandet. Ha! Här får de klassiska snubbarna vad de tål!
Jon Lord var en makalös musiker. Han hade på sextiotalet mixtrat med sin Hammond så att han kunde utmana Blackmores gitarr som soloinstrument i tung rock. När de skrev Smoke on the Water presterade de det enda riff i rockens historia som kan mäta sig med Ödessymfonins inledning. Lords grund var faktiskt rhythm and blues och jazz och det där klassiska bestod mest i ett slags fixering vid romantisk symfonisk stil från sekelskiftet – framvällande stråkmassor, känslosvall – och (särskilt senare) barockmusik.
När jag första gången hörde Concerto for Group and Orchestra var jag tagen. I dag hör jag ju hur verket totalt faller sönder i olika bitar. Inga teman utvecklas (som i den klassiska musiken) samtidigt som det beat som rocken är beroende av hela tiden dödas. En effekt av det är att sångaren Ian Gillan blir hängande utan fotfäste någonstans, trots sin enastående röst och trots några riktigt fina melodier.
1969 rusade klassiskt och rock mot varandra som materia och antimateria och kvar blev bara vissa gravitationsvågor i mitt psyke som jag ännu känner av. Sedan dess har modern konstmusik agerat på mer organiska sätt med rock- och framför allt popmusik; popen är mer opportunistisk, och med Zappas ord, mer formelstyrd än rocken. Steve Reich och Brian Eno är namn på broar däremellan.
Ändå är den där konserten i september 1969 roligare än det mesta som kommit senare: Två pusselbitar bråkar om vilken bild de ingår i. Och nog är det lite klasskamp över bråket.
Göran Greider
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
