Författaren Naomi Klein
Naomi Klein mark abramson
 Foto: Mark Abramson

 

Politikerna har varken makt eller vilja att stoppa klimatförändringarna. Så sluta tro på deras floskler om grön tillväxt och ge er på kapitalismen istället. Det enda som kan rädda oss från klimathotet är en massrörelse, säger Naomi Klein när Arena, som första europeiska tidning, får en intervju med henne om den nya boken.

Detta är ett utdrag ur Christin Sandbergs intervjun med Naomi Klein ur magasinet Arena nr 5 2014. Fixa Arena här »

fixa arena

Jag träffar Naomi Klein en tidig söndagsmorgon på en av årets första höstdagar på Brooklyn Book Festival i New York. Naomi Klein har kommit tidigt för att hinna signera några böcker. Hon har med sig sin man, tv-personligheten och dokumentärfilmaren Avi Lewis, och den två-åriga sonen Toma. Hon är uppsluppen och allvarlig på samma gång.

Familjen är sportigt klädd i jeans och gympadojor; samtalet är nämligen en uppladdning inför den stundande klimatmarschen. Snart kommer de att marschera på Manhattans gator och skriva historia då det visar sig att runt 400 000 människor deltar.

– Det finns så mycket självcentrism. Den liberala klassen i USA tycks inte bli särskilt exalterad över någonting, snarare mäter de andras allvar utifrån hur lugn du kan vara inför det faktum att förändring är nödvändig. Och problemet med klimatförändringarna är att du måste vara lite eller helst mycket uppjagad.

This changes everything har lanserats som en känga till miljörörelsen: De har kämpat för fel saker, de har använt fel metoder, och duckat för den verkliga fienden. klein nyMiljöintresserade har pratat om att alla måste välja rätt glödlampor, i stället för att ge sig på politikerna och kapitalismen.

Redan för några år sedan gick Klein ut och sade att även miljökämparna var medskyldiga till misslyckandet att göra något åt klimatet. Hon menade att många inom miljörörelsen – ”the Big Green” – hade hoppat på tåget mot ekonomisk tillväxt och satt sig vid samma bord som de multinationella bolagen i tron att det skulle vara bättre att jobba tillsammans än mot dem.

Enligt Klein resulterade det i att de hjälpte företagen att effektivisera sin business och putsade på deras fasad.

Hon fick så klart en del mothugg från miljöorganisationer som menade att det var lönlöst att försöka lämna företagen utanför i miljöarbetet, eftersom de ändå kontrollerar en övervägande majoritet av världens resurser.

Det andra stora misstaget som miljörörelsen gjorde enligt Naomi Klein, var att individualisera problemen. Man talade om den enskilda männ-iskans ansvar för att sopsortera och klimatkompensera. När det enda rätta hade varit att från början bekämpa tillväxtmantrat och jobba på att få människor att konsumera mindre – samtidigt som de krävde att politikerna tog sitt ansvar.

Med en försmak av den här skarpa kritiken kändes det upplagt för högljudda protester när boken kom ut. Men debatten har uteblivit – i alla fall så här långt.

demonstration new yorkDet känns nästan som om hela den amerikanska miljörörelsen pratade ihop sig under organiseringen av klimatmarschen. Som om de bestämde sig för att visa enad front mot den ekonomiska och politiska världseliten, och inte ta fajten med Klein. I stället verkar de glada över att ha fått över den stora stjärnan på ”sin sida”.

När jag talar med den amerikanska miljörättskämpen Bill McKibben om Kleins kritik mot miljörörelsen så är han diplomatisk.
– Om det var delar av ”the Big Green” som myste med näringslivet, så tror jag att de har återupptäckt den folkdrivna organiseringen som växt under de senaste två åren. Särskilt i samband med striden kring bygget av Keystone-rörledningen i USA, (ett mycket omstritt projekt red. anm.). Det är också fantastiskt att se att Sierraklubben (en stor amerikansk miljöorganisation) har slutat att ta emot pengar från fossilbränslebolag och i stället bekämpar dem som bulldogs!

Bill McKibben är medgrundare till den världsomspännande klimatrörelsen 350.org, där även Naomi Klein sitter i styrelsen, och en av initiativtagarna till klimatmarschen.
– Naomi Klein är en av, om inte den, skarpaste hjärnan på jorden. Det innebär att det bara var en tidsfråga innan hon riktade sin fenomenala uppmärksamhet mot det värsta problemet jorden någonsin har stått inför. Hennes nya bok är en milstolpe, säger han och låter som om han är hennes pr-person.

klein citatKleins bok bygger på ett gediget, minutiöst och tålmodigt arbete. Den är full av detaljrika exempel som tillsammans bygger upp argumentationen kring det scenario Klein vill illustrera för oss: Om en massrörelse på gräsrotsnivå, det vill säga om ALLA, inklusive du och jag, skulle börja kräva förändring skulle vi kunna förändra status quo. Om politikerna inser att priset för att fortsätta stoppa huvudet i sanden är högre än att faktiskt tillmötesgå människors krav, då har vi vunnit. Då kan en förändring komma till stånd.

Hon skriver om människor som kämpar för miljön runtom i världen. Ett sådant ställe är Kanada där hon själv bor. Det som väckte engagemang och fick människor att mobilisera och framför allt bygga en koalition utan tidigare motstycke var ett stort rörledningsprojekt, Northern Gateway, som skulle transportera enorma mängder farlig oljesand (även kallad tjärsand) över en relativt lång sträcka.

I Latinamerika är det oftast urfolk som lever i de mest klimatpåverkade områdena och som organiserar sig i försvar för naturen och livet när multinationella bolag tar mark i besittning för utvinning av gas-, olja och mineraler. Ett sådant folk, som har vågat ta upp kampen mot jätteindustrin, finns i Ecuador, där Texaco lämnat efter sig en miljö- och hälsomässig katastrof i Amazonas, vilken brukar benämnas ”Rainforest Chernobyl”. Chevron, som tog över Texaco, dömdes i en unik dom att betala 9,5 miljarder dollar i skadestånd, men de juridiska striderna, som inleddes med en första anmälan redan 1993, pågår fortfarande.

En talesperson för företaget lär efter domen ha sagt att de, företaget alltså, ”kommer kämpa tills helvetet fryser – och sen kommer de kämpa ute på isen”.

Christin Sandberg

SPECIALERBJUDANDE! Fixa Arena – Sveriges ledande samhällsmagasin – här »