Bild: Mike Maguire/Flickr
Bild: Mike Maguire/Flickr

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman, Ann Ighe, doktor i ekonomisk historia och Lotta Lundgren, programledare och författare, besvarar Den stora frågan: Kan man lära av historien?

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs Universitet

Visst känner vi igen oss i historien – vi som ägnat det förflutna tillräcklig uppmärksamhet. Trump-figurer har det funnits gott om. Redan i antiken är hans likar väl beskrivna, som antikvetaren Ida Östenberg nyligen påpekade. De kallas demagoger och dyker upp när demokratin hamnar i dödläge. Skrävlande, lögnaktiga och i grunden rätt löjliga lyckades de med den märkliga bedriften att vinna folks bifall; och sen sitter vi där alla med Svartepetter (som i detta fall är en osannolikt blond 70-åring).

Ja, figurerna kommer tillbaka med smärre variationer. Men förloppen?

Vi kan inte lära av historien eftersom den ständigt skapar nytt, säger Hegel. Men Hegel säger också att historien upprepar sig. Marx anmärker att Hegel glömde påpeka att den första gången gestaltar sig som tragedi, andra som fars. Då tänker han på Napoleon III, den franske kejsaren (och demagogen) som försökte upprepa sin farbrors, Napoleon I:s, bedrifter.

Historien är inte ödesbunden; dess variationer är bara begränsade.

I dag ängslas vi över att vi upplever en kuslig upprepning av mellankrigstiden då Mussolini och Hitler förvred huvudet på massorna. Är Putin, Erdogan, Orbán och Trump bara variationer på samma tema? Kommer det att gå lika illa nu som då?

Så många ingredienser är desamma: den skummande nationalismen, hatat mot allt som uppfattas som främmande, kunskapsföraktet och kombinationen av ett urtida tänkande och tidens yppersta teknologi.

Men historien är inte ödesbunden; dess variationer är bara begränsade. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att vi inte hamnar i samma helvete igen. Bland annat därför är det viktigt att vi lär av historien.

Ann Ighe, Doktor i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet och redaktör på Tidskriften Ord och Bild

Ja. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att säga att nästan all vår kunskap om mänskligheten och våra samhällen är historisk kunskap. Problemet är att av historien kan vi i första hand lära oss om historien. Framtiden kommer vi ändå alltid att känna osäkerhet inför.

Det är också skillnad på om vi lär oss av det som har hänt i det förflutna, eller om vi lär oss av historieskrivningen. Detta är två relaterade, men ändå skilda saker. Man kan lära sig av historien, men egentligen bara om man på djupet tar till sig insikten att all historieskrivning säger minst lika mycket om sin samtid som om den förflutna tid den säger sig skildra. Det är i sig inte ett problem, men kräver ändå av oss att vi har en medvetenhet om själva historieskrivandets villkor, och inte minst dess relation till makten.

Problemet är att av historien kan vi i första hand lära oss om historien. Framtiden kommer vi ändå alltid att känna osäkerhet inför.

Historien har lärt oss både att könen är föränderliga och flytande kategorier och att människor av vilja eller tvång rör sig över gränser som andra människor skapat. Historien har lärt oss att historieskrivningen kan tjäna en klass eller en nationell fantasi men också alla de befrielsekamper som människor världen över har fört.

Inger den historiska lärdomen hopp – eller förtvivlan? Om vi tänker på samhället som ett socialt system i första hand – ett system människor emellan – så kan vi känna hopp. Men om vi också tänker på människans plats i det ekologiska systemet, så kan man verkligen ifrågasätta vad vi kan lära av historien. Så mycket mänsklig sårbarhet överkoms med industrialiseringen: Mörkret, kylan, bakterierna. Och samtidigt blir nu våra lösningar på dessa problem, som koldioxidgenererande förbränning och antibiotikan, i bästa fall verkningslösa i framtiden. I värsta fall har vi med dem själva skapat en motkraft mot vår egen existens som ställer oss inför scenariot att mänsklighetens egen historia i antropocens tidsålder blir dess värsta fiende.

Kanske hade Zygmunt Bauman rätt när han nyss talade om vår samtid som en retrotopiernas värld. Jag hoppas ändå att framtiden snart kommer finnas igen liksom drömmen om den.

Lotta Lundgren, programledare och författare

Både ja och nej. Om man tror att vi som lever nu är klokare än historiens människor så kommer man tyvärr bli besviken. Det vi kallar kunskap och utveckling bygger visserligen på tidigare insikter och upptäckter, men om utvecklingen verkligen går framåt går inte att säga, den kan lika gärna gå bakåt utan att vi ser det. Och att »historien upprepar sig« stämmer inte; ur ett större perspektiv är varje ny minut på jorden unikt sammansatt av ett ofantligt antal individer och händelser.

Vi kan veta vad som hänt men ingenting om det som ska hända. Den ena generationens erfarenheter går bara delvis i arv till den nästa. De hjälper inte att tjata på sina ungar att de inte ska upprepa ens egna misstag, varje ny generation uppfinner nya sätt att vara destruktiva på.

Vi är inte kortlivade enskildheter. Vi är länkar på en kedja som sträcker sig framåt och bakåt i tiden.

Det historien kan ge oss är ett perspektiv på nuet, en jämförande referens, och en gemensam plattform för kollektiva eller individuella identitetsbyggen. Historien är ju en sorts hårt redigerad berättelse om det förflutna som förklarar varför vi befinner oss där vi är och blivit vad vi blev.

Människor som drabbats av minnesförlust får ofta svårt att fatta beslut på bas av sina känslor. Om man inte minns vem man varit är det svårt att få någon känsla av vad och vem man är och vad en sådan person vill och tycker om. Personligen tycker jag att historiens värdefullaste aspekt är dess existentiella erbjudande om ett större och mindre ensamt sammanhang. Vi är inte kortlivade enskildheter. Vi är länkar på en kedja som sträcker sig framåt och bakåt i tiden.

Detta är en text publicerad i #2 2017 av Magasinet Arena.