Rebecka Åhlund åker tillbaka till småstaden där hon växte upp för att träffa Sonja. De gick i samma högstadieskola under tidigt 90-tal. Mycket har förändrats sedan dess. Men kvar finns klassklyftorna. Och Sverigedemokraterna. Och allt det vackra.
Somliga tycker att det är irriterande och poänglöst att »hålla kontakten« med sina gamla högstadiekompisar på Facebook. Jag tycker att det är trevligt.Visst har jag i passiv aggression sagt upp bekantskapen med någon som började ha svenska flaggan som profilbild och länka till Avpixlat, och jag har märkt att några plockat bort mig, kanske av exakt samma anledning fast tvärtom.
En kväll får jag ett meddelande från Sonja. Vi gick i parallellklasserna 9A och 9B på Bodaskolan i Borås i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Hon bodde på Hässleholmen, blekte slingor i sitt mörka hår och var rätt gapig, fast kul. Jag tog bussen från Brämhult varje morgon, hade bra betyg och bilder av Terence Trent D’Arby, Eazy-E och katten Gustaf på insidan av elevskåpet. Det är 23 år sedan nu.
Sonja skriver:
»När jag gick i högstadiet fanns en tjej i parallellklassen. Hon hade döfräckt hår men verkade annars lite högfärdig. Hon var ju från Brämhult. En pluggis. Hon var ingen jag umgicks med, men jag följde henne senare i TV och tidningar. Kändes ju lite fräckt att veta vem det var. I vuxen ålder är jag så impad av denna kvinna. Sättet hon skriver på är så levande och lätt att förstå, och himla kul. Och hur hon verkar vara som människa tilltalar mig starkt. En man nog aldrig har tråkigt med. Ville bara tala om för dig att jag tycker du är så himla fräck.«
Jag blir alldeles varmglad av att läsa det, även om jag så klart suckar över det där med »högfärdig«. Vi har varit kompisar på Facebook i flera år och gillat varandras statusuppdateringar allt oftare. Sonja bor kvar på Hässleholmen, jobbar med funktionshindrade och har fyra barn med två olika pappor – sådär som alla i Stockholm tror att det går till utanför tullarna. Själv flyttade jag från Borås så fort jag fick och började plugga sociologi, genusstudier och journalistprogrammet i Göteborg. Ett halvår efter studenten träffade jag min favoritgymnasielärare på bussen och han sa: »Jag hörde att du blivit en sån där rödstrumpa«.
Något händer när man lämnar sin småstad, förlåt Borås, mellanstora svenska stad. Man blir En Av De Som Flyttade. Det är svårt att beskriva, och det låter löjligt, men jag vet inte hur många juldagshemvändarkvällar och snedseglade happy-hour-på-Rådhuset jag i 20-årsåldern ägnat åt att bevisa för folk jag knappt känner att jag inte tror att jag är något.
I bland tror jag det var extra bökigt för mig för att jag har så krulligt hår och skriver i tidningen. Folk sa att jag hade blivit ännu divigare, att jag hade legat med en i Loop Troop och att jag tydligen knarkade. Fortfarande känner jag en viss oro i fingret när jag ber om att få bli Facebook-vän med gamla Boråsbekanta.
Det är en otroligt fåfäng ängslighet; de skiter väl i mig och mina texter och böcker, men jag känner den ändå. Jag vill inte att någon ska tro att jag tror att jag är speciell. Sonjas meddelande känns som en sorts inbjudan, ett välkomnande tillbaka, kanske. Ett: »Du är okej. Du är fortfarande en av oss. Trots att du får skriva i tidningen och har konstiga kläder och har träffat Eminem.«
Vi börjar skicka meddelanden fram och tillbaka. Sonja uppdaterar så jävla roligt och ofta rent poetiskt om sina barn och sin vardag, varav stora delar tycks tillbringas på hennes balkong där på Hässleholmen. Hon kallar den »ballis« och postar bilder av vinglas, Buddhastatyer och cigg.
En dag bjuder jag in mig själv till ballis. Jag lovar att ta med mig en flaska vin och fråga om allt, allt, allt. Mitt journalist-jag är peppat på att skriva om vårt möte, och hon säger okej, trots att jag inte ens kan förklara vad det ska bli för text. Själva jag är nyfiken och pirrig i magen. Det här kan ju bli exakt hur som helst. Jag är nervös för att hon ska tycka att jag är tråkig i verkligheten, att vi inte ska ha något att prata om, att hon ska bli besviken.ka Åhly
Rebecka Åhlund är journalist
Detta är ett utdrag av en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
