“I själva verket bär tredje vägen på en starkt paternalistisk hållning, som föreskriver vad andra ska tänka och göra.” Ingemar Lindberg läser The Future of European Social Democracy och efterlyser en kritisk granskning av socialdemokratins överhetstradition i nya Magasinet Arena.

Europeisk socialdemokrati måste lyfta fram värdefrågor och samhällsgemenskap, inte främst vädja till väljarens individuella egennytta i plånboken. Man behöver återupprätta socialdemokratins reglerande uppgift i förhållande till en allt mer destruktiv kapitalism. Det är två huvudlinjer i den socialdemokratiska debatt som i dag växer fram i Tyskland och England. Debatten förs intressant nog i direkt polemik mot ”den tredje vägen”, alltså den linje som socialdemokratin förknippades med under Blairs och Schröders (och Göran Perssons) regemente.

Henning Meyer, en av huvudredaktörerna för boken The Future of European Social Democracy, betonar i sitt kapitel att det finns en bortglömd socialdemokratisk tradition som bottnar i ömsesidighetens praktik. Ur ett gemensamt handlande i kooperativ, fackföreningar och andra sammanslutningar kan förtroende växa till solidaritet. Ömsesidigheten utgör det demokratiska samhällets grund.

Jenny Andersson, som står för det enda svenska bidraget till boken, visar i ett utomordentligt tankeväckande kapitel hur svensk socialdemokratis rörelse bort från det gemensamma har skapat en känsla av övergivenhet hos stora grupper. En nyliberalt baserad höger har växt fram, vars tilltal inte längre tydligt skiljer sig från den nyttoinriktade socialdemokratins. I tomrummet växer en existentiell upplevelse av rotlöshet och oro för framtiden, som öppnar för en mycket farligare nyfascistisk höger.

Lika möjligheter, inte lika villkor, blev den tredje vägens riktmärke – liksom liberalismens. Den blev en politik för starka, framtidsorienterade människor som kunde forma sitt eget öde; aktiva, företagsamma, riskbenägna; beredda att välja skola och vårdinrättning och att satsa sina pensionspengar på börsen. Brittiska New Labour kom att tydligast uttrycka denna ljusa framtidsorientering. Det kan förefalla tilltalande, menar Andersson, att utgå från att människor alltid kan förmås att utveckla sig och göra bättre ifrån sig. Men i själva verket bär tredje vägen på en starkt paternalistisk hållning, som föreskriver vad andra ska tänka och göra.

En ny avvägning mellan stat och marknad står i centrum för socialdemokratins vägval i dag. Colin Crouch fäster uppmärksamheten på det nära förhållande som utvecklats mellan den politiska makten och storföretagen. Privatiseringar och avregleringar, som påstås stärka ”marknaden”, har kraftfullt förstärkt företagens politiska makt genom att föra in affärsmässiga kriterier och praktiker i den offentliga sfären. Upphandlingar och offentlig-privat samverkan skapar en allt närmare interaktion mellan politiker, tjänstemän och storföretagens aktörer. Koncentrationen av rikedom och ekonomisk makt till storföretagen hotar i dag såväl marknaden som demokratin.

Storföretagen bidrar dock enligt Crouch samtidigt, paradoxalt, till framväxten av de första ansatserna till ett globalt civilt samhälle som kan bjuda motkrafter till den ekonomiska maktkoncentrationen. Företagens sociala ansvar – i dag mest en ytlig propaganda-klyscha – kan via exponering i medier, konsumentmakt och transnationella fackliga nätverk fördjupas till en reglerande kraft. När BP:s olja läcker ut i Mexikanska golfen – är då det rationella svaret att kritisera Obama för passivitet eller att ställa företaget till svars?

Allmänt hållna resonemang på rätt hög abstraktionsnivå, skulle man kunna avfärda innehållet i den här boken med. Var finns åtgärdsförslagen? För egen del gillar jag en inriktning där hoten mot demokratin tas på allvar och makten över vår gemensamma framtid ställs i centrum.

Vad jag saknar i boken är verklighetsbilder som ger de övergripande resonemangen fotfäste i människors dagliga liv. Arbetslöshet, osäkra anställningar, urholkad social trygghet, instängdhet, brist på pengar – det är i sådana vardagliga orättvisor som förändringskraften växer och politiken har sin mylla. Dilemmat mellan individens frigörelse och det gemensamma handlandet kräver djupare bearbetning, inte minst när det gäller maktförhållandena i arbetslivet. Jag saknar också en kritisk granskning av socialdemokratins egen överhetstradition.

Men som första steg i en process är detta en öppen och tankeväckande bok. Processen förtjänar svensk uppmärksamhet och medverkan.

Ingemar Lindberg