sid2

Tekniken ger oss robotar och robotarna kommer att ta allt fler jobb. Men är det ett hot mot samhället eller en fascinerande möjlighet? Arenas Björn Werner pratar med skeptiker, entusiaster och pragmatiker.

En gång, det här är ganska länge sedan, bestämde sig några vänner för att gå i förstamaj-tåget med en egen paroll. De filade länge och väl på budskapet. Målade, klippte och klistrade. Byggde skyltar. Sedan gick de där, tre personer, i ett eget tåg, mitt emellan syndikalister, vänsterpartister och socialdemokrater.

»Vi vill ha noll, vi vill ha noll, vi vill ha noll timmars arbetsdag. Robotisera mera!«

Det stack ut bland de övriga mer sansade ramsorna och banderollerna med krav på bättre välfärd, mindre rasism och ökat arbetarinflytande som seglade genom luften den dagen.

Jag vet inte ens om de var allvarliga eller inte. Frågan är om de visste det själva. Trots det, budskapet klingade mer meningsfullt, hoppfullt, rent av revolutionärt nytänkande än de svala skuggor av bortglömd klasskamp som gick bredvid dem.

Vi ersätter människor med maskiner i en mycket långsammare utveckling än förr och det är en väldigt oroande trend inför framtiden.

På många sätt sätter den här lilla episoden fingret på hela samtalet om robotisering, automatisering eller effektivisering (kärt barn har många namn) som blossat upp mellan svenska ekonomer, ideologer och politiker de senaste åren. Ett samtal som pågått av och till ända sedan det långsamt klarnade för sociologer som Karl Marx och John Maynard Keynes  att den industriella revolutionen lett oss in på en bana av industriell utveckling med stegrande produktionstakt för en lång tid framöver.

Det har alltid varit en skör balansgång mellan fromma förhoppningar om en arbetsbefriad framtid, en tilltro till en fortfarande okänd teknologis potential och de konkreta politiska lösningar som ska föra oss dit.

Och nu är vi där igen. Vad är faktum? Vad är allvar och vad är förhoppning? Vad är faktiskt möjligt att genomföra? Är den ljuva robotframtiden vår och hur ska vi i så fall hantera den?

Skeptikern

sandro

Sandro Scocco, Arena Idés chefsekonom, är inte imponerad av de senaste årens debatt. Med avstamp i en rapport han just nu skriver på menar han att den politiska debatten är helt på sniskan. Med sin karaktäristiskt myndiga stämma konstaterar han att vi borde vara oroliga för att robotarna inte ersätter jobben fort nog, snarare än glada för det lilla vi ser.

– Ingenting stämmer. För att teknikoptimisternas antaganden om en ljus framtid ska stämma måste två saker vara på plats. Dels borde vi se att investeringar i maskiner borde öka kraftigt. Det är den ena biten. Och när det blir färre människor och fler maskiner på arbetsplatsen, då borde man också se att produktiviteten per person på arbetsplatsen ökar. Mäter vi detta kan man konstatera att vi är på historiskt låga nivåer i båda de här områdena. Vi har historiskt låga realinvesteringar och vi har historiskt låg produktivitetsutveckling. Så ja. Det här stämmer helt enkelt inte. Vi ersätter människor med maskiner i en mycket långsammare utveckling än förr och det är en väldigt oroande trend inför framtiden.

De hoppfulla

Andreas Bergh, nationalekonom på Lunds universitet och välfärdsforskare vid Svenskt Näringslivs-finansierade Institutet för Näringslivsforskning, står redan redo i startgroparna att nyansera Sandro Scoccos bild av en trögrörlig ekonomi.

– Allt är en del av en pågående process med flera hundra år på nacken. Men vad gäller produktiviteten har han bara halvt rätt. När folk blir rikare på grund av robotisering efterfrågar de sådant rikare människor vill ha. Det tenderar just att vara lågproduktiva tjänster som sjukvård, omsorg, barnpassning, personlig tränare, städare. När de delarna av ekonomin växer, faller den genomsnittliga produktiviteten i ekonomin.

Vi kan säkert fortsätta att hitta på nya onödiga jobb och produkter i all oändlighet, om vi vill. Men vill vi verkligen det?

Sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen, också från Lunds universitet, har en radikalt annan syn på arbete än Andreas Bergh. Medan han ser det som något lustfyllt beskrivs det av Paulsen mer som ett onödigt ont, en styggelse som borde ha växlats om till färre arbetade timmar per person för länge sedan (»fyra timmar om dagen skulle räcka om man ser till produktivitetsökningar«).

Många arbeten som pågår just nu är helt enkelt, enligt honom, helt onödiga tjänster som bara upprätthålls för att tjäna kapitalets intressen. Robotarna kan redan göra jobbet åt oss. Om vi vågar ändra denna ordning.

– Redan på 70-talet pratade man om att vi levde i ett överflödssamhälle, där massor av onödiga tjänster och varor producerades. Sedan dess har produktiviteten fördubblats, men vi kämpar fortfarande för att hitta på nya arbetsuppgifter och nya behov, så till den grad att reklamsektorn omsätter 2 procent av BNP i vissa länder. Vi kan säkert fortsätta att hitta på nya onödiga jobb och produkter i all oändlighet, om vi vill. Men vill vi verkligen det?

Pragmatikern

ireneIrene Wennemo (S) är statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och doktor i sociologi och har tidigare också varit chef för LO:s arbetslivsenhet och huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Hennes vardag är att vada genom de beslut som ska forma vår framtida arbetsmarknad.

– För oss är utmaningen rent konkret att underlätta övergången i de tekniksprång vi nu faktiskt ser i vissa branscher. Det gäller för politiken att hålla jämna steg där. Hur ska lagstiftningen ens hantera självkörande bilar? Hur ska delningsekonomin regleras så att de nya arbetstillfällen som skapas inte flyter utanför eller undergräver den svenska modellen utan omfattas av kollektivavtal och att man faktiskt betalar skatt? Det är inte heller omöjligt om man är på hugget. I Estland jobbar man exempelvis tillsammans med företag som Uber och Airbnb för att bygga in skattebetalning direkt i appen.

Björn Werner, chefredaktör på magasinet Arena.

Detta är ett utdrag ur en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.