Ali Esbati
Ali Esbati

En större andel jobb av den typ som efterlyses ger varken högre sysselsättning eller ökat välstånd. Däremot större »lönespridning«.

Det ska vara »lägre trösklar« och »vardagsjobb« i år. Kampanjen från arbetsgivarorganisationer och högertyckare har dundrat i alla kanaler. Panikretoriken runt flyktingmottagandet har fungerat som dunderhonung för den.

Försök att störa utspelskavalkaderna med fakta har förvisso gjorts. Jo, det finns länder med större andel »enkla« jobb. Som Cypern, Spanien och Lettland. Där finns fler som förestår toaletter eller trycker på knappar i hissen. Nämnda länder uppvisar inte högre sysselsättning. Tvärtom är sysselsättningsgraden i Sverige jämförelsevis hög, också bland utlandsfödda.

Det statistiken däremot visar, är att personer med formell utbildning tränger ut personer utan, också i konkurrens om jobb utan formella utbildningskrav. Samt att utlandsfödda oftare är formellt överkvalificerade för sina jobb. Redan detta pekar mot att vi behöver fler »icke-enkla« jobb.

Låglöneentusiaster och delar av det nationalekonomiska prästerskapet hävdar att »enklare« jobb behövs för att möta lägre produktivitet hos individer. Flyktingar antas utgöra särskilt lågkvalitativ arbetskraft. Men produktivitet är ett socialt förhållande snarare än en individuell egenskap. Det är i kombinationen av arbetsorganisering, infrastruktur samt skicklighet förvärvad genom formell utbildning och (främst) konkret erfarenhet, som produktionen av varor och tjänster blir mer eller mindre effektiv.

Om man placerar högproducerande svenska industriarbetare på den indiska landsbygden, kommer deras produktivitet att sjunka drastiskt. Havererar järnvägstrafik, utbildningsväsende eller sjukvård, kommer det också att ha (mer komplexa) negativa effekter på produktiviteten inom detaljhandel och verkstadsindustri.

Också produktiviteten hos de människor som i dag anländer till Sverige kommer att vara beroende av den relation de får till arbetsmarknaden. Tas tidigare yrkeserfarenhet till vara? Ges möjligheter till att komma in i en upparbetad arbetsgemenskap? Kompletterande yrkesutbildning och arbetsplatsbaserad praktik?

Här finns en bred väg till ökat välstånd. Ska den beträdas, krävs investeringar. Produktionsapparaten i bred bemärkelse måste växa. Infrastrukturen anpassas till att vi är fler. Medan det går att peka på områden inom det akuta mottagandet, där det råder konkret resursbrist i närtid, är dessa investeringar uppenbart något som svensk ekonomi samlat förmår.

Ändå kampanjar »marknadsaktörer« parlamentariskt och utomparlamentariskt för motsatsen till det ekonomiskt rationella.

En större andel jobb av den typ som efterlyses ger varken högre sysselsättning eller ökat välstånd. Däremot större »lönespridning«. För dagens eliter är det inte en beklaglig bieffekt – det är lockelsen.

Detta är inget nytt. Amerikanska oligarker avskydde Roosevelt trots att hans politik grundlade en enorm välståndsökning, inklusive feta profiter för dem. Överhetens sossehat i Sverige har varit nog så starkt när ekonomin – och vinsterna – blomstrat. Ty välfärdens utbyggnad mixtrade med social rörlighet och trapphöjd i hierarkierna.

De senaste decenniernas vidgade klyftor, har gett upphov till starka och farliga reaktionära impulser hos våra eliter. Det är dessa impulser som omvandlas till »efterfrågan« på den tillbakarullning som vi i dag ser. Den typ av privata hemtjänster som särskilt lyfts fram, blomstrar just i samhällen där inkomst- och statusskillnaderna är stora. När bakåtmarschen inte går tillräckligt snabbt, höjs röster uppifrån för större statlig hjälp. För att skattesubventionera. Och för att bättre utnyttja existerande sociala skillnader – exempelvis baserade på etnicitet och flyktingstatus – i framodlandet av en servil underklass. Att detta leder till cementerad segregation och till ved på rasismens brasa, är inte ens nödvändigtvis en nackdel för dem på toppen.

Publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »