Olof Palme möter studenter under hårhusockupationen 1968. Bild: Wikipedia commons
Olof Palme möter studenter under hårhusockupationen 1968. Bild: Wikipedia commons

68-vänstern De två akademikerna bakom en ny bok om vänsterns utveckling sedan 1968 har en hel del att berätta om den rörelse de själva var en del av. Håkan A Bengtsson frågar sig ändå om vi behöver en till bok om den här epoken – särskilt en som finansieras av högern.

När vi startade tidskriften Arena 1993 var 68-vänstern redan historia. VPK hade bytt namn till Vänsterpartiet och kastat kommunismen över bord vid decennieskiftet när muren väl fallit. Den en gång så synliga och aktiva maoistiska vänstern hade redan försvunnit från politikens yta. 1989 markerade slutet för kommunismen och leninismens politiska teori. Den hade formats i det tsaristiska och diktatoriska Ryssland, kärnan var att avantgardet i form av det kommunistiska partiet skulle styra i proletariatets diktatur, som ersatt den »borgerliga demokratin« efter revolutionen.

Jag har själv över huvud taget aldrig förstått uttrycket den »borgerliga demokratin«. Det var ju folkrörelser, arbetarrörelsen och den tidens vänster (socialdemokrater och liberaler) som under decennier stred för och drev igenom rösträtt och ett fullt ut parlamentariskt system. Borgerligt? Demokrati räcker för mig.

Men nu var det 1993. En annan strid stod för dörren. Sverige var i djup ekonomisk kris. Ledande opinionsbildare ville dödförklara också det socialdemokratiska folkhemmet. Inte sällan var det gamla 68:or som la upp de nya stridslinjerna. Men nu kom angreppet från höger.

Vi som startade Arena kände oss inte bekväma i 90-talets tidsanda men hade heller aldrig slagit följe med Lenin. För min egen del var 70-talet kantat av bataljer med den där vänstern. Det gällde att läsa på för att freda sin reformistiska position. Men 68 har blivit något slags myt, kring vilken elden falnat men röken och skrönorna lever sitt eget liv. Myten har inte minst odlats av revolutionärerna själva oavsett vad de tycker och står för i dag. 1968 är kort sagt oändligt omskrivet. Bara häromåret kom David Brolins (som själv inte var med) genomgång Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal av några »avfällingars« intellektuella resa bort från leninismen i synnerhet och vänstern i allmänhet. David Brolins undertext var att blottlägga ett svek. Själv är jag mer förundrad över en annan sak, nämligen hur det kunde komma sig att de hamnade i kommunismens nät från första början och varför många av dem satt fast så länge.

Nu har de två lundaakademikerna Lennart Berntson och Svante Nordin, som för övrigt också förekom i Brolins bok, också gett sig in i 68-genren. Och därom kan de ge besked ty de var med. Berntson tillhörde kretsen kring tidskriften Zenit, som blev en plattform för nyleninismen. Först 1980 gav han tillsammans med Håkan Arvidsson ut boken Makten, socialismen och demokratin som kungjorde den stora och får man väl säga rätt senkomna insikten att socialism förutsatte demokrati. Svante Nordin motsatte sig som VPK:are en brytning med Moskva. Nu har de skrivit en bok till om 68. Författarna har alltså en uppsjö av erfarenhet att ösa ur. Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968 (Natur och Kultur) är bara en av en uppsjö böcker i ett stort 68-projekt som finansieras av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Högern skriver alltså vänsterns historia. Och de har sina skäl. Genom att fokusera på det leninistiska stickspåret blir alla andra radikala förslag och rörelser från 60-talet och framåt sedda genom kommunismens ögon. Därigenom frammanas bilden att radikala idéer i största allmänhet på något sätt formades av kommunisterna.

Det är en i långa stycken oläslig, men ofta intressant sammanfattning av historien om varför delar av vänstern backade tillbaka in i marxist-leninistisk sekterism.

Jag läser därför boken med ett kluvet sinne. Tyngdpunkten ligger på Lund och VPK som i hög grad är författarnas referensram. Det är en gedigen, utredande och lite svårtuggad text. Lika träigt som en gammal uppsats i Zenit. I långa stycken oläslig, men ofta, dock inte alltid, en intressant sammanfattning av historien om varför delar av vänstern backade tillbaka in i marxist-leninistisk sekterism. Skälen blottläggs effektivt om än långrandigt. Gamla SKP var ju under 1960-talet på väg bort från Sovjets domvärjo och den dogmatiska kommunismen. SKP hade bytt namn till VPK. CH Hermansson blev partiledare. Det låg i korten att VPK skulle kunna bli en svensk variant av norska Sosialistisk Venstre eller danska Socialistisk Folkeparti.

Dessa nya partier präglades av vänstersocialism minus kommunism och hade kapat åt sig delar av den socialdemokratiska väljarbasen.

Så blev det aldrig i Sverige. Men Hermansson knöt kontakter med en ny generation akademiker och intellektuella med förhoppningen att bredda det i huvudsak proletära kommunistpartiet och bryta partiets politiska och intellektuella isolering. I Lund hade en grupp unga socialdemokratiska studenter med Göran Therborn i spetsen gett ut boken En ny vänster.

Men när delar av den nya vänstern anslöt sig till VPK drev de i stället partiet i en mer leninistisk riktning. Om SKP under Hilding Hagberg varit Sovjettroget så var det inte så revolutionärt på hemmaplan och talade om en svensk fredlig väg till socialism. Den linjen stämplades nu som en högeravvikelse av exempelvis Jörn Svensson, länge partiets ideologiska rättesnöre. Du skall ta ledningen och makten var obligatorisk läsning för unga kommunister. Även Göran Therborn drogs allt mer till den kontinentala nyleninismen. Så i stället för att följa det vänstersocialistiska eller vänstersocialdemokratiska spåret skärpte VPK sina marxist-leninistiska grundvalar programmatiskt.

Demonstration i Lund. Bild: Wikipedia commons
Demonstration i Lund. Bild: Wikipedia commons

Ja, hur gick det där till? Berntson och Nordin levererar en habil förklaring. Nyss hade kommunismen förknippats med det åderförkalkade Sovjetunionen. Men med ett antal tredje världen-länders kamp för nationell frigörelse och motståndet mot USA:s inblandning och krig i Vietnam förändrades tolkningsramarna radikalt. Dessa länders kommunistiska befrielserörelse hade en enorm attraktionskraft för unga i väst. Kommunism var nu inte bara sovjetiska maktambitioner utan också fattiga länder och människor som slogs för sin frihet. Man ska inte glömma att västvärldens intellektuella upptäcker och attraheras av Kina under den här epoken. Särskild vikt bör läggas vid kulturrevolutionen som inleddes 1966 och som utvecklade de kommunistiska och leninistiska principerna till sin yttersta konsekvens. Med förfärande konsekvenser.

Men det förstod många inte eller valde att medvetet eller omedvetet blunda för. Redan 1967 hade de Kinatrogna brutit sig ur VPK och bildat KFML. De hade Stalin och Mao som hjältar. Andra sökte sig till Trotskij. Alla dessa partibildningar tävlade nu ursinnigt om vilket parti som var mest kommunistiskt och stod för den rätta »läran«.

Men man behövde inte vara kommunist för att stödja FNL:s befrielsekamp. Även liberaler, socialdemokrater och en och annan konservativ ansåg att Vietnam hade rätt att råda över sitt eget öde. Författarna verkar här inte helt samstämmiga. Kanske är Berntson mer liberal i dag medan Nordin framstår som en tämligen konservativ herre. När bokens berättelse förs vidare in i vår tid är det uppenbart att Lennart Berntson är djupt kritisk till författaren och ex-politikern Per Ahlmarks grovhuggna journalistik om vänsterns skuld medan Svante Nordin ondgör sig över att Sverige stödde marxist-leninister i södra Afrika. Men det var förstås rätt att stödja kampen mot apartheid. Dessutom var ju syftet med exempelvis Olof Palmes internationella agerande under kalla kriget i hög grad att erbjuda befrielserörelser i syd ett alternativ till Sovjetkommunismen. Och i fallet Sydafrika är det mycket som tyder på att just det starka svenska stödet var en viktig faktor som möjliggjorde en någorlunda fredlig övergång till demokrati. Sydafrika kastades inte in i ett blodigt ras- och inbördeskrig. Det är ett av vår tids stora under.

Är det för övrigt inte hög tid att göra ett bokslut över den nyliberala epok vi nyss har lämnat bakom oss? Och kanske en bok om radikaliseringen inom Centern och Folkpartiet på 60- och 70-talen.

Nyanser av det här slaget försvinner ofta i högerns korståg mot 68-vänstern. Eller är det helt enkelt så att en del gamla 68:or bär med sig ett begränsande antingen eller-tänkande från ungdomsåren? En sak är emellertid uppenbar: de är synnerligen bra på att varna och larma. Men det är inte Lenin som är på tapeten i dag. Snarast är det Foucault och hans lärjungar som i författarnas ögon utgör ett intellektuellt hot mot den liberala världsordningen. Mycket av det som kom efter marxismen (postmodernism och postkolonialism, feminism och identitetspolitik) har i deras ögon satt förnuftet och upplysningen på spel. 

Den leninistiska vänstern fick aldrig något väljarstöd att tala om. 1968 erhöll VPK tre procent i andrakammarvalet. De andra vänsterpartierna var aldrig i närheten av riksdagen. När Göran Eriksson, senare ABF-ombudsman, i Stockholm i början av 1970-talet funderade på sin framtid i KFML räknade han ut att KFML hade 500 arbetare i sina led. LO hade vid den här tiden en och halv miljon medlemmar. Det vill säga 1/3000 eller 0,03 procent av arbetarna stödde maoisterna. Ingen vidare bas för ett parti som gjorde anspråk på att företräda arbetarklassen. Han överlämnade ekvationen till partiledningen, lämnade partiet och avslutade brevet »högaktningsfullt«.

Kanske borde någon skriva en bok om Svante Nordins och Lennart Berntsons kommunistiska period. Och är det för övrigt inte hög tid att göra ett bokslut över den nyliberala epok vi nyss har lämnat bakom oss? Och kanske en bok om radikaliseringen inom Centern och Folkpartiet på 60- och 70-talen. Jag är dock tveksam till att ett sådant projekt kommer att finansieras av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Eller varför inte en studie av radikaliseringen, det organisatoriska och politiska uppsvinget för den reformistiska arbetarrörelsen mellan 1965 och 1976. De var alla radikala i sin egen rätt. Långt bort från Lenins villfarelser.

Det händer att jag passerar Kårhuset i Stockholm där den svenska »revolutionen« utspelade sig 1968. En förvånansvärt fredlig historia, trots ett högt och uppskruvat tonläge. Olof Palmes besök en av kvällarna är ett av vår nutidshistorias formativa moment. Det var ett laddat och infekterat möte. Men kanske trots allt en parentes som möjliggjorde dialog. Vilken politiker skulle göra något liknande i dag?

Nu är Kårhuset omvandlat till bostäder. I maj 1968 målade någon »Det är rätt att göra uppror« på en av väggarna. Som fastighetsägarna gjorde många försök att måla över. Men särskilt när det hade regnat framträdde orden igen under den putsade bostadsfasaden. Långt in i vår tid.

Av: Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen och grundare av magasinet Arena

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4