Upprörande, olagligt och helt undermåligt. Förra veckans stora kollektiva fasa: att 60 procent av landets dementa åldringar låses in på nätterna, utan personal i närheten och med rörelselarm som enda kontaktmöjlighet, fick sedvanligt efterspel. Äldreminister Maria Larsson (KD) lossade adjektivkanonen och dundrade på om att nu är det dags för kommunerna att skärpa sig, Dagens Nyheters ledarsida krävde lagstiftning och tvångsvård.
Det som är mest uppseendeväckande med den här historien – om vi tänker bort själva ”avslöjandet”, att gamla och sjuka människor behandlas både farligt och människoovärdigt – är att den briserar först nu. Hur har Socialstyrelsen kunnat undgå att upptäcka hur demens- och åldringsvården går till fram tills nu? Har de överhuvudtaget gjort några inspektioner, och i så fall, hur har dessa gått till?
Äldrevårdens kris är inte ny. Äldrevården behöver pengar. Den behöver fler, och bättre avlönade, anställda.
Själv minns jag, från mina år som vårdbiträde på sjukhem i Norrköpings kommun under 90-talets andra hälft, till exempel hur bemanningen skars ner med häften på kvällstid – från fyra personal till två – som ett svar på 1990-talskrisens sparkrav. Mängden boende var densamma: mellan 15 och 18 beroende på avdelning. För att hinna med tvingades människor i säng redan från klockan 16 på eftermiddagen. På nätterna var vi fyra personer som hade ansvar för fem avdelningar, varav en renodlad demensdito.
Fem avdelningar med människor som behöver gå på toaletten, få blöjor bytta, som ska ha medicin, rena lakan, bli vända för att undvika liggsår – eller bara lugnade i största allmänhet. En del var våldsamma, vissa hade så mycket ångest att de bokstavligen rev sönder madrasserna. Många var ledsna och alla var – mer eller mindre – ensamma. Att inte räcka till var det normala för oss som arbetade där.
Det vore lögn att påstå att resurserna ökat sedan dess. Och resurser är det stora problemet. Inte kommuners prioriteringar, bristfälligt utbildad personal eller lågavlönade människors illvilja. Ytterst få människor låser in eller vanvårdar hjälplösa gamlingar med vilje. Snarare gör vårdanställda det omöjliga varje arbetsdag, när de trots stress och brist på schyssta arbetsvillkor ser till att situationen inom äldreomsorgen inte är värre ändå.
Ett problem är också samhällets uppenbara ointresse för vård i allmänhet och äldrevård i synnerhet. Skandaler briserar, människor förfasar sig – men mycket lite händer när uppmärksamheten vänds mot nästa nyhet. De ansiktslösa åldringarna från förra veckans nyhetsrally var lika inlåsta och ensamma med sina nattliga maror för en månad eller ett år sedan.
Jag sätter en vårdbiträdeslön på att de kommer att vara lika ensamma nästa år också.
Det sorgliga är att det inte bara är åldringsvård, ja, det är förskräckligt detta som händer, men namnet vård har en synerlgen bitter smak. Man stänger avdelningar för att privata intressen skall inträda, medan läkare och sköterskor får stressa för att på någon avdelning hitta plats för patienten. Du som har de privata försäkringarna , mest pengar och dessutom minst sjuk får den bästa vården. Våra gamla som byggt upp detta samhälle med mycket slit och förvärkta leder måste ha höga kriterier för att kunna få ett åldringsboende.
Det är mycket som är konstigt idag, man planerar varken för ungdomar eller en tilltagande behövd äldreomsorg. Men så länge inga vinstintressen finns i sikte så läggs allt på is. Regeringar sitter ju inte för evigt, det kommer ständigt nya den ena galnare än den andre-
”Själv minns jag, från mina år som vårdbiträde på sjukhem i Norrköpings kommun under 90-talets andra hälft, till exempel hur bemanningen skars ner med häften på kvällstid – från fyra personal till två”
Det kan inte ha varit lätt att vara verksam inom vården i socialdemokratins Sverige. Det har nog inte blivit bättre under denna mandatperiod eftersom vi gått igenom den svåraste krisen på 70 år men det kan nog bli bättre framöver. Det regeringen måste stå emot är alla särintressen för att kunna satsa på välfärdens kärna
Jag trodde, i min enfald, att åldringsvården tillhörde ”välfärdens kärna”…
Det gör den. Men den svåraste krisen på 70 år har omöjliggjort nödvändiga satsningar. Men bättre tider i kombination med en omfördelning av de offentliga utgifterna möjliggör en ökad satsning på vården
Vem säger att det blir bättre åldringsvård? Det kanske är bättre för statens finanser att sänka skatten eller betala tillbaka på stadsskulden. Agda får vänta! Det är ju så att folk kommer i kläm när man genomför reformer; statsnyttan går alltid före!
Det har överhuvudtaget inte varit någon kris i de svenska offentliga finanserna, att dessa skulle ha varit i den svåraste krisen på 70 år är rent nonsens.
Regeringen ansåg sig ha råd med Rut subvention men inte att försvarslösa dementa gamlingar får adekvat vård. Regeringen ansåg sig ha råd att sänka fastighetsskatten och spä på bostadskreditbubblan men inte att försvarslösa dementa gamlingar får adekvat vård. Regeringen ansåg att det var bättre att sitta med armarna i kors och låta arbetslösheten stiga än att göra ens den minsta stimulans för att få igång hemmaekonomin och mota arbetslösheten. En balanserad budget var viktigare. Den värsta internationella krisen på 70 år innebar för Sveriges del att exporten sjönk och förstås att exportindustrin drog ner sina investeringar när marknaden krympte, någon inverkan på vår på vårt exportöverskott relativt BNP hade det inte, importen sjönk med nästan lika mycket, exportindustrin är den störste importören.
Tack Lasse, och du Lars-Olov det skulle kännas bättre om du ägnade din tid åt att debattera något som du har större insikter i. Vad nu det skulle vara?
Självklart handlar det om bristande resurser. Stora skattesänkningar istället för satsningar på mer personal i äldreomsorg men också att nedskärningarna från 90-talskrisen levt vidare.
I en interpellationsdebatt jag hade med ansvarig minister Maria Larsson i torsdags lades allt ansvar på kommunerna som vi vet har för lite resurser. Det överskott som finns hos en del kommuner just nu som M L hänvisar till beror bland annat på det att regeringens pengar till kommunerna kom för sent och var tillfälliga, kommunerna vågade inte anställa ny fast personal.
Mer än 4 miljarder kostar det att åtgärda hävdar professor Mats Thorslund. Vi får inte släppa frågan nu och samma problem finns också inom övrig äldreomsorg. Där finns också många boende med demenssjukdom. Jag skulle också vilja se om KD kommer att föreslåp kommunala skattehöjningar runt om i landet.
tom äldrevårdsminister Maria Larsson talar om ökade resurser men det är kommunernas ansvar enligt henne. Men staten kan bidra med mer resurser också. I DN häromdagen läste jag om en anhörig som sa att visst var han glad för jobbskatteavdraget men han var beredd att avstå för att mer resurser skulle gå till äldrevården. Statsskatten är progressiv – höj den och satsa mer på den generella välfärden.
Problemet med bristande resurser handlar också om hur kommunerna prioriterar de pengar man förfogar över. Slalombackar, sporthallar, företagsexperiment med etanolfabriker, listan kan göras lång på dyra kommunala satsningar. Hur kommunerna använder sina resurser borde kommuninvånarna ställa sina kommunpolitker till svars för och sluta skylla på regeringen. Gillar man inte kommunens prioriteringar får man väl rösta bort kommunpolitikerna. Det finns något som heter kommunalval.
Fast det är ju klart. Röstar man bort snåljåparna till kommunpolitiker som inte vill satsa på äldrevården, och röstar in skattehöjarpolitikerna så får man ju själv vara med och betala för den dyrare vården. Låter man någon annan medborgare i någon annan kommun betala istället så kan man ju bara skicka notan vidare. Att inte alla gör så?
Det är för lite konkurrens. Lägg ner all offentlig vård! Ge plats för nya affärsidéer och investerare! Gör det möjligt att tjäna ordentligt med pengar på vård! Det är ju som vilken produkt som helst. Naturligtvis ska duktiga företagsledare kunna ta ut rejäla bonusar även på vårdmarknaden. Alla tjänar ju på om de bästa krafterna dras hit. Samtidigt ska vi naturligtvis sänka skatterna så de vårdbehövande har råd att betala för tjänsterna de köper. Inte heller är det ett dugg underligt om vårdbolagens vinster hamnar i lågskatteländer! Det är ju bara naurligt i en global marknadsekonomi.
Hur mycket är du villig att betala för att få komma till vårdcentralen för att få lite penicillin mot din förkylning? Ska den avgiften vara med skatt eller ska vi ta bort skatten som en faktor när det kommer till vården?
att ta hand om de svaga kostar faktiskt, både för barn och gamla, och när de svaga blir fler, ja då måste det kosta mer. Om inte någon kan vara hemma och vårda de gamla i undantagsstugan eller -hörnet i lägenheten, ja då måste vi andra göra det, genom skatten. Och Sveriges människor har faktiskt blivit mycket rikare de senaste decennierna – även om skatteprocenten blir högre har vi bättre råd att ta hand om de svaga än tidigare. Den som ser de uppsvullna lyxbilarna i Stockholms innerstad, de överfulla krogarna i eller småbåtshamnarna omkring samma stad kan bara hånskratta åt babblet om att ”det inte finns pengar”.
Min mor har arbetat inom äldrevården hela mitt lilla liv. Historierna från arbetsplatsen har alltid varit den samma. Vilket schema ska vi gå på, hur ska vi kunna ta hand om de gamla samt vem är det som är chef nu, egentligen? Det som irriterat mest över årens gång är att de har funnit sig i så mycket av de idéer som kommer uppifrån både enhetschefer, kommunpolitiker och regering (och det oavsett färg på någondera). Deras tysta medgivande och deras än hårdare arbete har gett makthavaren ett kvitto på att deras åtgärder har varit produktiva. Istället för att arbeta hårdare, lägga boenden klockan 16:00 på eftermiddagen och gör tunga och omöjliga lyft ensam så borde de helt enkelt låta arbetet ta den tid det tar. Är klockan midnatt och alla boenden inte sover så är det egentligen en uppenbar konsekvens av läget. Har inte all fått gå på toaletten klockan 8 på morgonen så är det de samma. Två personer hinner inte på ett tillfredsställande sätt ta hand om nästan 20 personer. Det räcker att två tycken behöver extra tillsyn en kväll så är allt förstört, vad händer då om fyra stycken samtidigt skulle kräva uppmärksamhet eller bli sjuka?
På ett äldreboende i Ale finns för tillfället en man som är våldsam. Han är (i sammanhanget) ung och dement. Han slår personal, han slår boende. Trots detta så får avdelningen inga extra resurser för att kunna handskas med honom, trotts att det har kommit som förslag att en av personalen alltid ska sitta med honom på hans rum för att han inte ska hitta på konstigheter. Det är i verkligheten en omöjlighet. De behöver vara två hos flertalet av de övriga boendena. Mannen som är mycket rörlig, följer efter personal in till andra boende vilket tvingar personalen att stänga dörren och då förlorar de all uppsikt. Samtidigt får de inte låsa in honom.
En man med ett problem skapar problem för hela avdelningen, ett problem som kunde avvärjas om man hade en mer flexibel syn på resursfördelningen till de olika boendena. De är från början för lite personal, men det borde också vara möjligt att utöka personal styrkan vid speciella tillfällen som det här.
Vad ska behövas för att något ska hända? Ska mannen behöva slå en av sina med boenden till marken? Politiker tycks döva och blinda in för problematiken. För dem är varje boende en siffra och siffran är alltid för hög. Rädda för att se verklighetens siffror gömmer de sig på kontor och i sammanträdesrum vem kommer slå dem i huvudet?
Det är dags att vårdpersonalen slutar gny i korridorerna, det är dags att vårdpersonalen gör sitt jobb på ett korrekt sätt och således misslyckas. Vi måste visa alla att vården idag bedrivs på orättvisa grunder. Det är dags att vårdpersonalen strejkar, som förr i världen. Vart har er kämpar glöd tagit vägen?
Jag säger som Benny Krantz
”det går ju inte att driva sjukhus om alla ska vara sjuka! Det är ju inte fair play.”
- angående privatiseringen av sjukvården.
Jag brukar undra om dem som styr i politiken tänker på att dem själva kanske kommer hamna på nåt boende för gamla eller ännu värre dementa, fast dem kanske ser till att betala dyra pengar för att hamna på nåt finare ställe, jag gjorde allt som stod i min makt när mina föräldrar levde för att ta hand om båda när dem insjuknade den ena i vaskulär demens och den andra i alzheimer, kämpade med biståndshandläggare för att få hjälp, först fick dem bo på olika håll men hade sen tur att få plats till dem båda på samma ställe, där bodde dem några år tills dem dog med 2 års mellanrum. Strax innan dem dog hade man planerat att lägga ner en ganska trevlig boendemiljö, alla dem som blev tvungna att flytta från samma avdelning dog ganska snabbt efter flytten då det är väldigt känsligt att flytta på dementa patienter, dessutom hyrde man ut lokalerna till annan kommun som också har demensboende där, då kan man undra om det bara är pengarna som styr!
Sänker man skatten måste man dra ner på offentligt finansierad verksamhet. Maria Larsson (kd) sitter i den borgerliga regering som är ansvarig för hur det ser ut i åldringsvården. Men regeringen kommer, sin vana trogen, att avsvära sig allt ansvar snabbare än det tar att säga ”finanskrisen” eller ”det är såssarnas fel”.
Lena Sommerstad skriver på DN debatt: ”Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det kan också ge kunskap och glädje, gemenskap och självkänsla.”
Varför är det bara någon enstaka visslare som har blåst i pipan under gångna decennier och utdelat straffsparkar till organisationen? Varför har inte den förträffliga fackföreningsrörlsen blåst av verksamheten och satt stopp för ojustheterna gentemot gamla och dementa? Varför har socialdemokratin missat de mest grundläggande värderingar i ett människovärdigt samhälle? Till på köpet har rörelsen missat att tillämpa MBL. Människor måste stärkas i sin självkänsla och våga stå upp och kritisera missförhållanden på arbetsplatserna och komma med konstruktiva förslag till förbättringar.
Socialdemokratin behöver inte söka länge efter en ny dimension i politiken. Börja med att tillämpa de verktyg som rörelsen lagstiftade om på 80 talet. Ge människor självförtroende att stå upp mot dåliga chefer och tung byråkrati.
Ropa inte ständigt på mer resurser utan gör något åt de tysta arbetsplatserna och ge de som utför det operativa arbetet makt att förändra. Det är skandal att fackföreningarna allierar sig med arbetsgivarna i organisationen av arbetet.
Kan socialdemokratin forma en politik som avsätter byråkratin då kan partiet åter nå upp till 40%. Och Lena Sommerstads vision kan bli verklighet.
Det här är könsmaktsordning dragen till sin yttersta spets. Det är lätt att inse vad som hade hänt om män hade jobbat under samma premisser som kvinnor i vården gör. Oavsett politisk färg är vård av gamla och barn oprioriterad verksamhet eftersom den utförs av kvinnor .
Konkret är det viktigare i det sossestyrda samhället att hålla gatukontorets, fastighetskontorets, eller räddningstjänstens verksamheter under armarna när pengarna tryter. Det är, trots löneläget, billigare att hålla män i arbete än kvinnor eftersom män alltjämt inte anses behöva barnomsorg för att kunna jobba. Dessutom är det ju grabbarna som har försörjningsansvaret…
Den borgerliga åsikten är, utan att kunna stå för det och fortfarande räkna med omval, att vård ska utföras av kvinnor i hemmet eller av privata företag. Det är inte något samhället ska behöva lägga sig i, det vill säga, ansvara för.
I båda lägena nerprioriteras vård och omsorg när det ska vändas på slantarna. Ansvaret skyfflas över på kommunerna som skyfflar över det på kvinnorna, och rikspolitikerna tvår sina händer.
Borgerliga politiker abdikerar per definition från sitt ansvar när de anser att politiken ”inte ska lägga sig i vardagen” hos medborgarna. Men Maria Larsson, Göran Hägglund med flera lyfter höga löner och det är rimligt att förvänta sig en arbetsprestation också från dem.
Att smita från arbetsuppgifterna och fortfarande skylla på krisen är genomskinligt. Visioner kan man jobba för ändå.
Under tiden far barn, kvinnor och gamla illa, som vanligt. Och som alltid går den medelålders vite mannen ensam oskadd ur ruinerna av vår gemensamma välfärd.
”Och som alltid går den medelålders vite mannen ensam oskadd ur ruinerna av vår gemensamma välfärd”
Det stämmer inte utan är bara genusforskarnas svammel. De medelålders vita männen är de som drabbas hårdast när industriproduktion läggs ned eller flyttar till andra länder. Dom som jobbade inom vården hade det lättare att hitta ett annat vårdjobb på samma ort då det skars ned på den avdelning där dom jobbade tidigare än till exempel de vita medelålders män som byggde båtar på Kockums och Arendal eller jobbade på Bulten Kanthal när dom la ned anläggningar.
Månar vi om vårdpersonalen ska vi ge dem högre lön. Månar vi om de äldre ska vi försöka få så mycket personal som möjligt för pengarna kanske genom att anställa vårdare från Polen eller Filippinerna?
Magnus,
Varför skulle Polska eller Filipinska arbetstagare i vården bli billigare?
Den bästa personalen kan vi väl från Kina. Vi brukar ju utnyttja deras hutlöst låga löner och urusla arbetsförhållanden i andra sammanhang. Bråkar facket om detta, kan vi väl i stället skicka våra kära gamla dit. Huvudsaken vi uppnår besparingar.
Märklig debatt ,har ingen hört Ekot idag?
Där kom informationen att Vården i Sverige har blivit mycket bättre sedan Alliansen tog över rodret.
Skräckexemplet i Uppdrag granskning var en sossekommun och det är fortfarande många kommuner som regeras av sossarna kan det finnas ett samband?
Kan det vara så att man medvetet hålle nere standarden i eget syfte.
Är inte alls omöjligt!! Om man tittar på humorserien ”Starke man” i SVT där det är just en S-kommun man driver med. kan man finna ingredienser som ger kalla kårar.Sossar är sossar de förnekar sig aldrig det finns enbart en sak för dem nämligen MAKTEN och den skall förvärvas till vare pris kanske t.o.m urdålig äldrevård.
Först till Lars-Olov: Genusforskning är sällan svammel. Den är precis det ordet beskriver: forskning.
Vi har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Jobben inom vården används erkänt som resårband genom konjunkturcykler och systemförändringar.
När de ”stora elefanterna”, likt Kockums på sin tid, sviktar och män riskerar att bli utan jobb träder starka politiska krafter in för att ”rädda jobben”. Jag är säker på att mantrat känns igen. Pengar raggas, regioner lockar och uppfinningsrikedomen är på topp.
För att spara pengar drar man samtidigt in på vård och omsorg utan någon som helst reflektion. Den arbetsmarknaden upprätthålls av kvinnor. Här finns inget motsvarande mantra om att ”rädda vården”.
Man drar in på antalet jobb i faktiska tal, och sparar också pengar i form av deltider och timanställningar. Nästan hälften av LO-kvinnorna jobbar så, och för en lön som är 80 procent av vad LO-männen tjänar. Totalt tjänar kvinnor drygt två tredjedelar av vad män gör, många kan inte försörja sig ens på en heltidslön.
I detta finns inga som helst hänsynstaganden till faktiska vårdbehov och äldre, eller väldigt unga, medborgares rätt till ett minimum av välfärd. Och arbetsförhållandena blir allt omänskligare.
Kan det vara därför som inte fler män söker sig till vården, om det skulle vara som Lars-Olov säger, att det är lättare att få jobb där?
Vill man bruka allvar med vård-och omsorgssektorn kan man ju locka med goda löner, trygga arbetsförhållanden och erbjuda rikligt med utbildning och kompetensutveckling.
Det är här politikerna abdikerar av ingen annan orsak än att vården är kvinnodominerad.
När man skall göra indragningar inom skolan, står lärare, föräldrar och elever på torget och skriker.
När man gör det samma för åldringar, reagerar ingen. Inte en massa rullstolar, rollatorer eller sjuksängar dras ut på torget, och än värre, ingen pensionärsorganisation, åtminstone inte i min kommun, reagerar. För dessa är boulebanor och övergångsställen viktigare.
Frågan är dessutom iskall vad gäller de politiska blocken. Vänster eller höger spelar ingen roll.Visst försöker Maria Larsson hojta till, men knappast ligger det något allvar bakom.
Jag har aldrig arbetat på ett särskilt boende, men har varit förvaltningschef på omvårdnadsförvaltning och sett eländet ur den horisonten.
På en avdelning med tio åldringar skulle sju hjälpas ur och i säng, fyra av dessa behövde två mans hjälp. Åtta av dessa tio skulle matas.
Tänk själv, tre personer matar åtta virriga åldringar. Jag vill inte säga vad hanteringen liknar, men det är inte människovärdigt. Till detta kommer alla toabesök, om man nu inte sett till att alla har blöjor, antingen de behöver eller ej. Det såg likadant ut överallt.
Gång efter annan redogjorde jag för sådana förhållanden inför kommunstyrelsen, och jag lovar, att det var politiker, som var mycket störda inför stundens allvar, men efter en kopp kaffe, hade de glömt allt och skar ytterligare i omvårdnadens budget.
Efter ett gigantiskt besparingsarbete efter många års överskridande av budgeten, kom äldrevården i balans, bara för att höra, att man nu skulle spara åtta miljoner ytterligare. Det skulle inte gå, ansåg jag, och lämnade min tjänst. En ny förvaltningschef skröt vitt och brett, att visst skulle det gå, men när sanningen kommit ikapp, blev överskridandet nästan precis åtta miljoner. Ingen bryr sig, minst av alla pensionärsorganisationerna.
Politiken hade inte förstått frågan. Vänster eller höger, spelade ingen roll.
Jag påstår, att frågan inte är politisk. Den är inte heller beroende på privat eller offentlig huvudman. Den är beroende av ett betydligt djupare engagemang från politiskt håll, där man äntligen börjar förstå vad omsorg för de svårast sjuka åldringar innebär.
I många fall är idag vården tyvärr genant för ett i övrigt så utvecklat samhälle.
Det skulle vara trevligt att se åldringarna med sina rullstolar, sjuksängar och rollatorer på torget protesterande, men ingen hjälper dem dit. Många skulle en gång inte begripa varför de drogs dit…
Anna, jag slår inte vad med dig. Jag anser nämligen, att jag kan använda pengarna till bättre ändamål. Du har säkert så att du klarar dig ändå.
Landet har sedan länge stora överskott i exporten och stora ackumulerade överskott i de offentliga finanserna. Få länder har de förutsättningarna för att stimulera sin hemmaekonomi i dessa tider av hög arbetslöshet. Att med de förutsättningarna låta arbetslösheten gå upp till 8-10% (och förstås undersysselsättningen långt högre) är inte att styra landet i folkhushållets intresse. T.o.m. Svenskt Näringsliv och en del etablerade nationalekonomer har kritiserat detta. Det är närmast ett kriminellt inkompetent styre av landet. Problemet är att S står för i stort samma politik.
Som nämns i artikeln är problemet inget nytt utan detta har ärvts av tidigare S-regim. För ett antal är sen i början av 2000-talet var där sjuksköterskor och vårdpersonal som jobbade i Danmark som under svensk sjuksköterskestrejk kunde berätta att i Danmark hade man inte alls samma lugubra läge inom åldringsvården, inte bara tjänade sjuksköterskor bättre de hade även betydligt högre personaltäthet, gamlingarna fick träffa läkare när de själva ansåg sig behöva detta och var inte ”ransonerat” av sparsamhetsskäl och i allmänhet bättre förhållanden.
Det är ju knappast så att det saknats folk att se till gamlingarna.
Moderaterna har lyckats få många svenskar att tro att mindre än hälften av kommunernas och landstingens utgifter går till vård, skola och omsorg, när det i själva verket är över 90 procent. Moderaterna pratar om ”välfärdens kärna” som om det fanns en massa onödigt slafs att skala bort. Så är det inte, och konsekvenserna av Arrogansregeringens oansvariga politik böjar synas ordentligt, och värre blir det. Att Arrogansen rabiata skattesänkarmodell kommer att tvingas att tugga sig in i andra välfärdsområden som skola, sjukvård, åldringsvård m m när nu A-kasse och sjukförsäkringspengarna tagit slut, står idag klart för alla nyktra bedömare. Moderaternas stinkande skuldbörda som de lagt på sjuka och arbetslösa, kommer de att få svårt att på samma sätt lägga på skolbarn, åldringar och inlagda/akutbesök på sjukhus. Men de är ju i akut pengabehov, och har ingen lösning på hur de skall få in dem..
Att Arrogansregeringens rabiata skattesänkarmodell kommer att tvingas att tugga sig in i andra välfärdsområden som skola, sjukvård, åldringsvård m m när nu A-kasse och sjukförsäkringspengarna tagit slut, står idag klart för alla nyktra bedömare. En representant för Sveriges försäkringsbolag har också påtalat att det för dem skulle vara olagligt att betala ut ackumulerade reserver avsedda för att täcka kommande kundutbetalningar som aktievinst, eller som i Arrogansens fall skattesänkningar. Arrogansen är alltså inte bara intellektuellt ohederlig, utan också generellt ohederlig.
http://intersektionellsolidaritet.wordpress.com/2010/11/22/att-gora-det-omojliga-varje-dag/
Det är märkligt hur LARS-OLOV, HELENA OCH FANSFARBROR försvarar något som är så uppenbart fel bara för att de rika ska slippa betala skatt, har inte dessa människor skam i kroppen?
NM,
Det är märkligt hur svårt det ska vara att förstå att det är kommunerna som ansvarar för både skola och äldrevård. Det är kommunalpolitikerna som avgör vilken skatt som skall räcka till den kommunala verksamheten. Sluta gnälla över regeringen och gnäll på era egna kommunalpolitiker istället. Rösta sedan bort de politiker som slösar bort skattepengarna. Bandyhallar i Vänersborg tillhör inte välfärdens kärna.
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article8164691.ab
Du förenklar till dumhet – det finns inga vattentäta skott mellan stat, landsting och kommun. När 60% av alla demensboenden låser sina avdelningar är det inte ett kommunalt problem dvs ”bara några dumma politiker som inte förstår, som vi får rösta bort”. Problemet är så stort att det är strukturellt. De flesta kommuner är mycket beroende av statsbidrag. Det är så enkelt och skylla på andra och peka finger. Regeringen kan göra mer, men man vill inte!
Visst Fredrik!
Det är lätt att peka finger och skylla på andra. Det är precis det som är min poäng. Att ställa lokala politiker till svars för hur de hanterar kommunmedborgarnas skattepengar är närdemokrati. Om man slutar bygga bandyhallar och etanolfabriker för hundratals miljoner och istället satsar resurserna på välfärd så kanske det inte vore så illa ställt med äldrevården på en del håll? Varför ska kommunalt slöseri subventioneras av sämre välfärd och andra kommuners skattebetalare? Staten kan inte gå in och rädda alla misskötta kommuners ekonomi. Om inte de lokala beslutsfattarna ska behöva stå till svars för sin misskötsel av ekonomin så finns det två vägar att gå: Ös in andra skattebetalares pengar för att täppa till misshushållningen, vilket inte leder till att misshushållningen minskar, men att ansvaret gör det, eller tvångsförvalta den kommunala verksamheten. Båda alternativen är mycket sämre än det nuvarande, att låta det kommunala självbestämmandet fortsätta men att väljarna röstar fram ansvarsfulla politiker istället.
Jag har också tänkt på samma som du, Elin Segerlind, varför opponerar sig inte fler av dom som jobbar inom t.ex äldrevården. Varför går man med på att jobba under såna omständigheter, med så lite personal. Och hela tiden tvingas se konsekvenserna och de äldre och dementas fruktansvärda situation. E´ de några som skulle kunna beskriva omständigheterna så e de ju dom som arbetar och sliter på golvet. Jag skulle i.o.f.s. kunna se en förklaring och det är att de som sliter med eländet är alldeles för trötta och tömda på energi för att orka strida för bättre villkor för personal och de boende. Men för sjutton gubbar, varför gör inte facken nånting. Det e väl i första hand deras ansvar att gripa in och göra nånting åt det hela då.
Jag tycker faktiskt rent allmänt att det är väldigt sällan som man ser fackföreningar på offensiven och i kämpatagen.
Jag har en vän som jobbar natt inom äldre-vården! Vad jag vet klagar dem hela tiden men vem lyssnar? Allt rullar på och många som arbetar inom vården blir ”vana” med att aldrig räcka till. Min erfarenhet är att kommunal tar problemen på allvar, men vem lyssnar? Åldringsvård har aldrig stått högt i kurs. Man tar inte personalen på allvar utan ser det som ”gnäll” och sär-intressen – vårdbiträden och usk-or är inte starka i en debatt med nationalekonomer ifrån timbro. Åldringsvården är idag, vad jag förstår, en arbetsmiljö fråga. En fråga om anständighet! En fråga om trygghet för oss alla. Alla blir gamla. Men, vem lyssnar?
Det tråkiga och bedrövliga är att de som har makten i samhället i praktiken struntar i missförhållanden så länge deras egen makt hotas. Det är än mer bedrövligt att inte S-ledningen och inte heller fackföreningsrörelsen visat sig särskilt intresserad av att ändra på de faktiska problemen (t.ex. den låga personalbemanningen) och de ekonomiska missförhållandena.
Det är skandal att LO och Socialdemokraterna i ledningen vägrar ge upp det nyliberala spåret med den befängda idén att se den offentliga sektorn som ett företag.
Det är skit rent ut sagt att till exempel Tomas Östros (med flera) hakar på den borgerliga arrogansen om att det inte har lönat sig att arbeta- när vi i snart tjugo års tid haft massarbetslöshet.
Som Lasse påpekar ovan så är Sveriges finanser långt ifrån dåliga. Det är alltså bara ren cynism som hindrar drägliga arbetsförhållanden och en bemanning för en värdig vård och omsorg.
Ja,vad säger man ! Äldreomsorgen har i alla år diskuterats oavsett vilka som haft makten I Sverige. Enligt mig så spelar det ingen roll, då det inte finns tillräckligt gemensamt intresse från de politiska partierna att bestämma sig för vilken inriktning äldreomsorgen skall leva efter. Jag är enhetschef äldreboende i Göteborg och har haft samma personalbemanning sedan starten år 1994 ,det säger allt ! Oavsett att jag äskat mer budget varje år så är ekonomin styrande. Det är fler deltider som gäller för att händerna skall räcka till på morgonen.Det vore dags att alla partier bestämmde sig för vilken färdriktning framtidens äldreomorsorg skall ha Egentligen borde det varit beslut för flera år sedan,då vi vet hur åldersstrukturen är inom 10 år.