Morden i Malmö har fått politiker och medier att gå i spinn. Härom morgonen kunde vi se Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) i en hätsk debatt med justitieminister Beatrice Ask (M) om vems felet är. Pajkastningen i tv skapar knappast förtroende hos medborgarna som känner sig rädda och uppgivna över utvecklingen i deras stad.
Reepalu har självklart ett stort ansvar för hur samhällslivet i Malmö fungerar. Men att göra den eskalerande våldsutvecklingen i Sveriges tredje stad till ett lokalt problem är i bästa fall tecken på feghet, i sämsta fall utslag av cynisk partistrategi hos de Nya Moderaterna.
I stället för att lösa samhällsproblemen ska nu bilden präntas in av en S-styrd kommun som förvandlats till laglöst land. Schlingmannifieringen av regerandet vet visst inga gränser.
Intressant i sammanhanget är statsministerns frånvaro. När så det åttonde mordet på kort tid inträffar, vad gör Fredrik Reinfeldt? Han tronar upphöjd i sitt Rosenbad. Han antar betraktarens kyliga blick och med bister min i tv konstaterar han att ”Malmö själv måstet skapa förutsättningar för människor att göra andra livsval än kriminalitet”.
Jaha.
Varje annan statsminister skulle efter det senaste mordet direkt ha satt sig på planet till Malmö och visat sitt engagemang. Varje annan statsminister skulle tillkalla en kriskommission, hålla presskonferens om det allvarliga läget och genast fundera på samhällsreformer.
Men inte Reinfeldt. Han som kom till makten på att bekämpa utanförskapet vill nu inte befläckas av ett Malmö där regeringens misslyckande visar sig i den skyhöga ungdomsarbetslösheten, i den ökande fattigdomen, i nedmonteringen av A-kassan och sjukförsäkringen samt i en skola som för länge sedan slutat vara samhällets jämlikhetsmotor.
Morden i Malmö har inte bara en förklaring utan bakom finns ett helt band av samhällsfaktorer som med statsministerns språkbruk kan kallas utanförskap. På detta område är regeringsmisslyckandet totalt.
”Jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär”, har Reinfeldt hävdat. Statsministern intar ofta terapeutens roll. Han sitter bredvid och lyssnar på våra problem. Han förstår vår oro. Han kommenterar skeendet men har varken viljan eller förmågan att förändra det.
Han kan konstatera att allt inte är bra. Vid varje förändring kommer människor i kläm. Så är det bara. Teknokrati och terapi tycks gå hand i hand. Och terapeuten Reinfeldt börjar bli irriterad. Blanda inte in mig. Det är Malmös eget fel. Rosengård ligger inte i Rosenbad. Politik och värderingar är projektioner, tycks statsministern anse. Alltmedan utanförskapet växer och våldet tar över.
Skotten i Malmö ekar i avpolitiseringens tomrum.
Visst vore det intressant med en analys. Antalet mord per år är ganska konstant men brottsligheten ökar med någon % eller två vart år och över 10,20,30 år blir så att säga ränte på ränte effekten av den årliga procentuella ökningen ganska stor. Så pajkastningen var bedrövlig, men att åka till Malmö gör nog ingen nytta. Och inte behöver herr statsministern lämna Stockholmsområdet för att möta brottslighet,. Rättegångar efter södertäljemorden, det syrianska nätverket eller vad de nu kallas, pågår för fullt.
OK, det var söndagens predikan några dagar i förväg. Och Ilmar är utan skuld och får syndaförlåtelsen. – Var det verkligen nödvändigt att hämta hem fru Klein ur förrådet med föredettingar?
Värst är att detta bäddar för SD om arbetslöshet mm ej löses. Schlingman är nog duktig -undvika att synas i negativa sammanhang.
Anonyme Sven-Erics kommentar är, som vanligt, väldigt djupsinnig och givande
De andra kommentarerna också, för den delen.
Den här typen av diskussioner är ganska meningslöst redan från början. Man kan använda den svåra situationen i Malmö för att anklaga de ansvariga på olika nivåer, eftersom de inte lyckas få lösningar och botemedel. En ”sund” politisk diskussion innebär däremot att ta upp konkreta och begripliga (inte allmänna och abstrakta) förklaringar och förslag, aktivera människor och organisationer och få igång åtgärder. Att moderaterna talat om ”utanförskap” utan att visa eller ens veta hur man ska hantera den, är en korrekt kritik. Men en sund kritiker står inte framför glashuset och kastar stenar, utan att visa eller tala om vad man bör göra. Politiken innebär en engagerad praktisk inriktad dialog. Det är detta som skapade s k ”folkrörelser” en gång i tiden. Nu tycks dessa rörelser ha blivit förlamade och politik har förvandlats till en pajkastning med syfte att ersätta den andre i maktpositioner. Den politiska oppositionen (av vilken färg som helst) tycks bli väldigt glad när något går fel och den regerande makten inte lyckas göra något år det. Det handlar mer om att överta regeringsmakten än att presentera trovärdiga förklaringar och förslag. Det var socialdemokratins svaghet som fick de borgerliga att ta rodret. Socialdemokratins viktigaste uppgift är nu att finna en politisk profil och en handlingsplan som kan skapa förtroende. Strunta i att anklaga regeringen. Bilda egna aktiva arbetsgrupper som engageras sig i den växande s k ”utanförskapen” och visar anständiga åtgärder för att lösa krisen. Sverige demokrater väljer just denna väg. Deras lösning är ”kasta ut alla icke-svenskar”, ”stoppa invandringen”. De som inte tror på att sådana dessa enkla lösningar löser några problem år 2012, får bekväma sig att tillbakavisa med goda argument och att föreslå tidsenliga åtgärder. Vi behöver framförallt nya folkrörelser som bygger på mer aktuella paroller än ”Frihet” – ”solidaritet” och dylikt.
Thomas inlägg saknar som vanligt trovärdighet.
Alliansens strategi att ducka från ansvar måste granskas. Men jag håller med J L Ramírez. Trots Alliansens misslyckanden har de ändå lyft frågan om utanförskap. Den som kommer med konstruktiva förslag kan vinna väljarnas förtroende mer välförtjänt.
Bra rutet av Helle Klein! Moderaterna kännetecknas av feghet, högern har aldrig stått för vare sig mod eller moral. Vi får inte glömma att moderaternas uppdragsgivare är näringslivet med dess olika förgreningar. Från djursholmsperspektiv är morden i Malmö någon annans huvudvärk. Säkert några otäcka ”såssar”.
Kärnan i Helle Kleins utärkta ledare är väl ändå det – ur demokratisk synvinkel förödande – bristande politiska engagemanget. Inte bara hos statsministern utan i befolkningen som helhet. Den som bara sköter sitt kan inte förändra något. Är det inte dags snart för en ny våg av politisk aktivism?
Självklart har regeringen ett stort ansvar för det som händer i Malmö. Alliansens politik, som främst handlar om att gynna de gynnade innebär att slitningar uppstår mellan olika grupper i samhället. Förmodligen är skeendet i Malmö bara ett första tecken på vad vi har att vänta även i övriga Sverige.
Thomas: Ditt inlägg är nedlåtande, saknar grund och är inte alls konstruktivt. Om du inte förbättrar tonen i dina inlägg är det slutkommenterat här för din del.
Mvh
Eric Sundström, chefredaktör och ansvarig utgivare
Norge, Danmark och Finland har insett vad Sverige behöver inse. Det går inte att flytta så stora massor av människor från en annan kontinent/kultur in i ett fredligt demokratiskt samhälle som Sverige.
Våra lagar kan inte hantera den brottslighet som finns idag. Polisen gick så sent som igår ut med att de inte har resurser att lösa brott där GM inte talar svenska och där tolkar behövs.
Till ”Magnus99″. Hur vet du att det är en ”utlänning” som höll i vapnet?..
P.S. Liten fråga till: Massmördaren i Norge, är han ”utlänning”?
Statsministern är klok. Helle Klein är det inte.
Att göra politik av brott är sällan en bra ide. Särskilt om det finns en etnisk dimension.
För statsministern inser givetvis var den politiska debatten så småningom kommer att hamna. Och det är på Sverigedemokraters bloggar och vissa forum på nätet
När vi bara hade ett känt hedersmord i Sverige så valde Mona Sahlin att göra politik av det. I dag är Sahlin dessbättre borta men den politiska debatt som hon startade om hederskultur och hedervåld bland vissa invandrargrupper lever i högönsklig välmåga på bloggar och internetforum.
Sverigedemokraterna skulle aldrig själva kunnat lyfta frågan om vissa invandrares hederkultur och göra den till en stor fråga.
Men nu gjorde Sahlin det åt dom.
Det är bra om Fredrik Reinfeldt väljer att inte agera Sverigedemokratisk valarbetare som Sahlin gjorde.
Magnus99s kommentar speglar rätt bra vilka politiska krafter som kommer att kapa frågan om mord och gängbråk i Malmö och göra frågan till sin om Reinfeldt följer Helle Kleins råd
”Det går inte att flytta så stora massor av människor från en annan kontinent/kultur in i ett fredligt demokratiskt samhälle som Sverige”
Det kommer dom givetvis att tycka och skriva ändå. Men debatten kommer att lyfta till en helt ny nivå om statsministern träder in och hjälper till
Hur länge ska vi tåla borgerlig regering. Nu måste det snart sluta. Borgare är inga samhällsbyggare – det har dom själva bevisat flera gånger – utan snarare samhällsnedgörare. Dags att dom försvinner nu.
Man får lätt intrycket att de intellektuella klyftorna i landet ökat i omåttlig takt och att man själv tillhör den intellektuella eliten. Men det är en illusion som beror av media och politikers retorik och brist på insikt och förmåga till analys och samtal. Ute i samhället finns gott om tankekraft, insikt och förmåga. Vad är journalistens verktyg vid sidan av oförmågan att behandla svenska språket bättre än flertalet? Informationskällor, bakgrundskunskap och logiskt, analytiskt tänkande och förmåga sätta det i samband med det omgivande samhället. Populationen förvandlas till valmanskår som ska manipuleras att en gång vart fjärde år välja mellan pest och kolera. De flesta slutar nog bry sig och röstar efter den egna plånboken på kort sikt. Brottsligheten i landet ökar precis som Sven-Eric anför och en analys av dess orsaker är nödvändigt för att kunna åtgärda. Några praktiska exempel på lyckad politik i detta avseende i landet finns inte vid sidan av Stockholms utökade insatser i Södertälje för att där knäcka den organiserade brottsligheten. Nu är motsvarande polisgruppering i Malmö och hjälper till. Ibrahim Baylan framförde vid ett seminarium för ett tag sedan behovet av praktiska åtgärder i samhället från de ledandes sida och förde fram kommunala åtgärder i Nynäshamns för att ge 100 % av ungdomarna möjlighet till feriearbete och de kommunalt anställda kvinnorna till 100 % möjlighet till heltidsarbete. Nog så rätt men exemplen har inte bäring på kriminaliteten i landet och analys av dess orsaker saknas. Med rätta ser man ibland att korrelationen mellan ökad brottslighet och invandringens omfattning är hög. Som analys är det otillräckligt att dra slutsatser ur det sambandet. Man behöver utreda vilka grupperingar som finns och vilka signifikanta särdrag som kännetecknar de kriminella. Det räcker inte med att kräva att den Rheinfeldtska politiken med jobbavdrag och ökade klyftor ska bort med hänsyn till ökad kriminalitet, det räcker inte att söka orsak i diskriminering och det räcker definitivt inte att ropa efter folkrörelserna – ska SSU och VU, MUF och nykterhetsrörelsen tåga med fanor och banderoller, afrikanska trummor och pikanta folkdräktsklädda deltagare i tåg med plakat för minskad kriminalitet? En hel del av ungdomsbrottsligheten är troligen mer kopplat till moralupplösning och vilja till snabba pengar snarare är genuint ’utanförskap’. Analys i djupare mening har inte gjorts. Satsningar på större kollektiv t.ex. i Hovsjö i Södertälje sprider tillförda medel bland ett större antal ungdomar, men tycks inte fånga upp problemfamiljer, problemungdomar, utan bilbränder och förstörelse och annan brottslighet fortsätter. Det lönar sig till skillnad från vad Ramirez ovan framför att göra analyser istället för att svinga de allmänt politiskt korrekta slagorden och en väg framåt mot analys vore att media tog upp problematiken på ett seriöst sätt utan att ständigt ha ’nisse i hökarängen’ framför ögonen. Nisse finns inte och media pratar förbi många läsare, vänder sig till någon ick existerande person, som förutsätts ha mycket primitiv syn på hur världen fungerar. För att exemplifiera kan vi ta upp de vanligt förekommande intervjuerna med ’vanligt folk’. Det partikulära kan användas för att exemplifiera, men inte för att dra slutsatser om samhällets funktion eller ’vanligt folks’ åsikter och tankeförmåga. Media som Aftonbladet och Expressen som förvandlats till skvallerpress och ungdomstidning gör inte saken bättre. En och annan ledare som talar om vad man ska tycka om man tillhör rätt gruppering och som kräver symbolhandlingar för att tillfredställa ’nisse i hökarängen’ är inte produktivt.
…och alltid ses misstänkliggörandet av ”näringslivet”. Alla kan ju inte leva av de välfyllda köttgrytorna kring rörelsen. Några måste jobba också, för sin försörjning. I ett ständigt krympande, privat inhemskt näringsliv. Född fri – beskattad till döds. Låter patetiskt men är sannolikt. Jag menar då inte olikt sanning.
Ja, Lennnart. Alla måste arbeta, och din frihet ökar om vi har ett välfungerande samhälle.
Egentligen är det nog inte så förvånansvärt att svenska präster har det så tomt i kyrkorummet!