Efter en dryg vecka då Socialdemokraternas verkställande utskotts sammanträtt permanent tar nu IF Metalls ordförande Stefan Löfven över som partiledare.
Han blir den första partiledaren från den fackliga delen av arbetarrörelsen. Men valet är logiskt eftersom det kluvna partiet nu längtar efter en enande gestalt. Och Löfven har förutsättningar att överbrygga spänningarna i det sargade S-partiet.
Mitt i arbetarrörelsens värsta kris träder alltså Stefan Löfven fram som hämtad ur det socialdemokratiska urberget. Han är född i Stockholm men flyttade tidigt till en fosterfamilj i röda Ådalen. Löfven hoppade av socialhögskolan i Umeå och blev svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Han har en lång facklig karriär i Metallarbetareförbundet bakom sig och blev ordförande i IF Metall 2005.
Håkan Juholts fanclub och partiets så kallade ”vänster” kan inte heller resa ragg mot en person med Stefan Löfvens bakgrund, erfarenhet och förankring. Han är inte någon politikerbroiler. Och han tillhör inte partieliten i Stockholm. Han är helt enkelt en drömkandidat för rörelsen.
Samtidigt appellerar han även till partiets så kallade ”högerflank”. Han befinner sig kort sagt i partiets mittfåra. Som ordförande i IF Metall har han konkret erfarenhet från det privata näringslivet och dess villkor. Genom Industriavtalet har han samarbetat med fackförbund inom såväl TCO som SACO. Han är en traditionell socialdemokratisk tillväxtpolitiker. Men också väl förtrogen med globaliseringens utmaningar och bejakar det europeiska samarbetet. Han har vågat ta beslut som varit kontroversiella även i de egna fackliga leden, exempelvis det så kallade omställningsavtalet under den akuta krisen efter finanskraschen 2008.
Har Löfven förutsättningar att appellera till de sympatisörer och väljare som Socialdemokraterna förlorat? Det är förstås en annan femma. Sosseröran de senaste månaderna har gröpt ur förtroendet för det gamla statsbärande partiet. Så det är en lång väg tillbaka ens till valresultatet 2010. Som i sig var ett historiskt bottennapp.
Men Stefan Löfven har flera egenskaper som talar till hans fördel. Han befinner sig i partiets mittfåra. Där en partiledare alltid måste befinna sig. Löfven har en personlig stil och ett tilltal som gör det svårt för Reinfeldt att trycka på ”sossepampstangenten”. Den fick Göran Persson på fall. Löfven har inte bara en teoretisk utan praktisk erfarenhet från näringslivet, till skillnad från fullblodsbroilers som Borg och Reinfeldt. Löfven är eftertänksam och saklig, läser böcker och går på teater.
Historiskt har emellertid få fackliga ledare riktigt lyckats växla över från facket till politiken. Med Gunnar Sträng som det främsta lysande undantaget. Och som IF Metallare drev Löfven intressefrågor där han nu som partiledare måste jämka samman olika intressen. IF Metalls inställning till kärnkraften är en annan än partiets. Striden vad gäller kvinnopotterna inom LO innebär att han har en hel del att bevisa på jämställdhetsfronten. Och nu måste en tidigare IF Metallare ta sig an flera knäckfrågor inom välfärdspolitiken, där socialdemokraterna i dag är otydliga och splittrade.
Som partiledare behöver Stefan Löfven alltså bredda sitt register. Hans parti har redan tappat greppet om den gröna omställningen. Efter Mona Sahlins avgång har socialdemokraterna förlorat fokus på feministiska frågor, mångfald och antirasism. Socialdemokraterna måste lyfta fram fler yngre profiler, fler kvinnor och kan år 2012 inte ha ett helvitt ledargarnityr.
I dag kan liksom en glädjesuck höras från den socialdemokratiska rörelsen. Men i morgon väntar den bistra politiska verkligheten.
Stefan Löfven verkar vara en hyvens prick, som man gärna skulle vilja gå ut och ta en öl med. Av din beskrivning framgår ju också att han har en rad erfarenheter som kan vara bra för en socialdemokratisk partiordförande.
Problemet med valet av Stefan Löfven är knappast att det är han som nu valts, utan hur det gått till. Att det finns stora personmotsättningar i partiets topp lär väl ingen kunna drömma bort efter den senaste månaden. Jag kan, från mitt grodperspektiv, inte uppleva att den sprickan finns på medlemsnivå i partiet. Däremot kan jag ibland känna ett helvetesgap mellan medlemmar och en partielit som även Arenafolket tillhör (http://mitt-i-steget.blogspot.com/2012/01/du-ar-inte-bjuden.html)
Det var bråttom att välja en ny partiledare, för att det är politiken, och inte personerna, som ska stå i centrum. Tja, läs din ledare igen och bryt ner resonemangen i personbeskrivningar och i politiska ståndpunkter. Då är det förstås oroande att det lilla vi får veta om Stefan Löfvens politiska ståndpunkter går på tvärs med en tydlig medlemsopinion när det gäller kärnkraft, jämställdhet och EU.
Till sist: behovet av undvika splittring. Partiet har nu i sin strävan efter enighet effektivt delat sig i två sedan början av nittiotalet. Den halva som lämnat spartiet, och de som inte gjort det. Sedan 2005 har vi dessutom lyckats splittra sympatisörerna i två grupper: de som fortfarande kan tänka sig att rösta socialdemokratiskt och de som hellre väljer något annat. Ska strategin för enighet fortsätta så, blir det ju enklare när det bara finns en kvar!
Är det möjligt att lämna personfrågan för ett ögonblick? Vad partiet behöver göra är att slänga de senaste 20 årens bedrövliga nyliberala smitta överbord och ta tillbaka de väsentliga frågorna. Idag har borgarna öppet mål, det är bara att skjuta; förskingringen av samhällets tillgångar i form av skolor, sjukhus, Vin & sprit etc. Bidragspolitiken med ROT- RUT- FAS 3-slöseri, segregeringen i skolan, frånvaron av miljöpolitik, listan kan göras hur lång som helst. Regeringen jobbar långsiktigt och ibland sakta så vi inte ska märka av privatiseringarna. En vacker dag står vi där utan allemansrätt, utan trygghetslagar, kort sagt utan ett människovärdigt samhälle. Alliansens våta dröm är ett samhälle utan offentlig sektor där skatterna enbart ska omvandlas till privata vinster. Där var och en av oss är ”vårt eget varumärke”, till salu för högst- (lägst ?)bjudande. Varför är arbetarepartiet och facket så förbannat tysta?
Finns det ingen ryggrad? Den nya ledaren borde tala klartext! Då kommer rösterna att trilla in.
Knappt hade Juholt förpassats ut genom s-dörren och Löfven slussats in, så vips hade (S) kommit överens med (M) om att gå med i europakten. Tänk vad det kan slumpa sig!!
Och media spelar med i den här tragikomiska föreställningen på ett sätt som skulle göra vilket propagandaministerium som helst stolt. Man behöver inte vara speciellt konspiratorisk för att se hur information nu silas, mörkas och vinklas för medborgarna ska hållas omedvetna om ett beslut som, enligt opinionsundersökningarna, åtminstone 80% av medborgarna motsätter sig.
Det är en demokratisk skandal att (S) på detta sätt medverkar till att begränsa Sveriges ekonomiska och politiska oberoende Gräddan bland företag, politiker, byråkrater i Sverige och EU, liksom en fjärrstyrd mediasektor har med det här beslutet tydligt visat vilka det är som bestämmer och att man inte tänker vika en tum från de korrumperande köttgrytor EU bjuder på.
Trots att det sker till priset av vår demokrati.
Så länge Reinfeldts / Borgs sömnpiller verkar… så trillar inga nya röster in till S. Valet 2014 kommer duon och dess media att lova det femte och säkert säkert även ett nytt sjätte piller för att i lugn och ro rasera kvarstående välfärd. Kan Löfven med S och övrig opposition ändra denna dystopi vore det ett mirakel.
Ska (s) få tillbaka sina förlorade väljare måste man sätta sig ned och bestämma sig för den politik man vill driva. Det behövs även att den nye partiledaren får ett starkt stöd från partiet (vilket Juholt aldrig fick). Sedan får man bestämma sig för om man vill gå till vänster, mitten eller till höger i politiken. Går man till vänster kan man glömma att få tillbaka storstadsväljarna som nu vant sig vid att kunna välja och vraka bland alla alternativ.
Tunga namn som Göran och Ingvar gör nästan ironiska uttalanden om hur viktigt det är med erfarenhet från exportsektorn och en pragmatisk hållning när det går utför för näringslivet som under 2009.
I kontrast mot vänsterfalangen i partiet som med högljudd retorik och svepande utfall mot nuvarande stabila regering försöker att ta tillbaks partiet mot 70 och 80 talets förödande politik som förde landet till haveri i början av nittiotalet.
Politisk ordning gäller. Först inkomster genom ett expanderande näringsliv sedan investeringar i infrastruktur m fl sektorer som gör att välfärden kan utvecklas.
Att argumentera för motsatesen som oppositionen gjort med J i spetsen och påhejad av vänstern är att riskera ekonomin och därmed att försämra för de mest utsatta grupperna.
Stefan Löfwén har alla förutsättningar att bli en bra partiledare. Låt honom välja en stab av pålitliga medarbetare, så kommer han attt bygga upp ett nytt förtroende för Socialdemokraterna i Sverige. Hans förmåga att leda förhandlingar och komma överens är en bra utgångspunkt. Lycka till, Stefan!
Kan inte vara lätt att vara kassör i (s).
Först en redig fallskärm till Sahlin ( tillägget till riksdagslönen). Sen en obudgeterad likadan till Juholt . Det är cirkus 80 papp i månaden X 2 personer + soc avgifter
Juholts sk bidragsfusk ( som inte var nåt fusk , googla för källor) motsvarar c a två månader av extralönen från partiet!
Och nu 144 papp i månaden som (s) själva får täcka. 2,5 mille per år inkl soc avg , alltså.
Man kan kritisera detta utifrån principer att höga företrädare bör ligga någorlunda nära vanligt folk, utifrån trovärdighet. Men även rent partiinternt är det vansinnigt använda pengar. Hur många agitatorer eller mediafolk skulle man kunna anställt för dessa pengar som nu går rakt ner i fickan på enskilda?
Att borgarmedia inte hetsar är ju naturligt, eftersom Löfvens lön och Juholt/ Sahlins fallskärmar är precis den typ av samhälle dom vill ha. eliternas revansch.
Men att det är så satans tyst om villkoren för arbetarrörelsens företrädare även i arbetarrörelsen själv?