Är två stater verkligen en realistisk lösning av Palestinakonflikten? Sedan några år har tvivlet växt bland olika framtidsspejare. I stället har de noterat hur konflikten är på väg till en om lika rättigheter i en och samma stat.
Att Israel nu återigen gett grönt ljus för fortsatt kolonisering av Västbanken kan vara dödsstöten för de redan svajiga förhandlingarna i Washington. Kanske innebär det att tvivlet nu även når de diplomatiska processerna.
Man kan beskriva Palestinakonfliktens långa historia som en serie paradigm; olika konsensus om hur den presenterats och hur vägen till fred kan se ut. På 1960-talet dominerade synsättet att det var en konflikt mellan Israel och grannländerna. Efter palestiniernas politiska entré blev idén om två folk och två stater naturlig. Hela den fredsprocess som började med stora förhoppningar, men utvecklats till håglösa gester, baserades på tvåstatslösningen som paradigm.
När Benyamin Netanyahu och den israeliska högern till sist accepterat idén om två stater verkar det för sent. I en artikel i amerikanska Dissent skriver Danny Rubinstein: ”På konfliktens båda sidor har man accepterat antagandet att även om alla vill ha en tvåstatslösning, så pressar den faktiska situationen alla mot en enstatslösning. Det är en lösning ingen vill ha, men den närmar sig ändå.” Rubinstein var tidigare ledarskribent på Ha’aretz och är nu knuten till Israels universitetsvärld. En av de första som drog samma slutsats, och då väckte stor uppmärksamhet, var den nu avlidne historikern Tony Judt. Det nya framväxande paradigmet brukar ibland (förenklat) kallas ”det sydafrikanska”.
Västbanken är så hårt koloniserat av israeliska samhällen, städer och infrastruktur att en palestinsk stat helt enkelt blivit omöjlig. Ingen kan spåra minsta vilja att lämna de ockuperade områdena – inte någon gång under den långa förhandlingsprocess som började i Oslo.
Men Rubinstein sätter sökljuset på den palestinska sidan. Även där finns orsaker till tvåstatslösningens förlorade kraft. Palestinier fortsätter emigrera från de ockuperade områdena, administrationens trovärdighet är låg och hela den palestinska nationella rörelsen har krackelerat. I Östra Jerusalem har allt fler palestinier börjat ta det ”förbjudna” steget och ansöka om israeliskt medborgarskap. Bland politiker, intellektuella och aktivister pågår diskussioner om en enstatslösning som en mer möjlig väg bort från rättslöshet och ockupation.
Om förhandlingarna nu bryter samman kan det markera en avgörande vändpunkt. Den är inget att jubla över. Konflikten växlar kanske paradigm mot nya mönster och spår. Men övergreppen och våldet upphör inte. Två stater var en bra idé.
Tvåstatslösningen har aldrig varit en bra idé. Ett skäl är förstås att den aldrig varit praktiskt möjlig, inte ens om Israel hade menat allvar med sitt deltagande i förhandlingar om en sådan. Att Israel aldrig har menat allvar borde stå klart för alla vid det här laget. Taktiken har varit att låtsasförhandla, medan man har förändrat ”fakta på marken” i stadig och inte särskilt långsam takt. Israels problem är att omvärlden skulle ha reagerat alltför hårt mot en ännu snabbare etnisk rensning med hjälp av ännu mera våld. Nu söker man sig fram längs gränsen för vad fr a USA kan acceptera. Det har fungerat bra i över sextio år.
Det andra skälet är förstås att en tvåstatslösning är oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter. Vilken ställning skulle icke-judar få i Israel? Judar i Palestina? Antingen skulle Israel upphöra att vara en judisk stat – och då skulle hela syftet med statsbildningen gå om intet. Eller också skulle icke-judar inte ges samma rättigheter som judar – oförenligt med demokrati. Den tredje möjligheten vore en strikt apartheidpolitik med etnisk rensning och tvångsförflytting av människor som ett återkommande inslag i båda länderna – inte så värst förenligt med mänskliga rättigheter och demokrati.
Lösningen ligger i att upphäva föreställningen om människor som tillhöriga förställda gemenskaper som ”folk”. Den föreställningen, liksom antisemitismen, har sina rötter i Europa. Det är i Europa människor som kalltas för judar, oavsett vad de själva velat kalla sig, gång på gång utsatts för övergrepp och massmord. Det är här den stora uppgörelsen behöver ske.
” På 1960-talet dominerade synsättet att det var en konflikt mellan Israel och grannländerna”
På 60-talet så var det konflikt mellan Israel och grannländerna. Denna konflikt ledde bland annat till krigen 1967 och 1973. Detta var inte bara ett ”synsätt” utan dom krigen var på riktigt.
Och grannländerna måste spela en roll om det ska bli en stabil fred i regionen. Det gör dom inte nu så därför är dom förhandlingar som pågår nu dömda att misslyckas. Alla aktörer som krävs för att skapa en stabil fred i regionen är inte med helt enkelt.
När Israel bildades så gick grannländerna till anfallskrig mot Israel. Det var detta krig som gav upphov till flyktingkatastrofen då ca 700.000 araber flydde eller fördrevs från det som blev Israel. Kriget gick dock inte som arabförbundets medlemmar tänkt sig. När kriget var förlorat så uppmanade Arabförbundet sina medlemmar att fördriva den judiska befolkningen i deras länder.
Det gav upphov till den andra flyktingkatastrofen som hade sin utgångspunkt i Israels bildande. Dessa flyktingar var minst lika många som i den första flyktingkatastrofen men man hör inte talas om dessa flyktingar i dag. Och det beror på att Israel och andra länder såg till att lösa den flyktingfrågan så de som lever idag och deras ättlingar är medborgare någonstans och inte flyktingar.
Arabstaterna och FN valde att permanenta flyktingstatusen för de som var offer för den första flyktingkatastrofen. Och man valde också att låta deras efterkommande klassas som flyktingar vilket var lika dumt som ovanligt.
Förbundsrepubliken Tyskland har miljontals medborgare som är ättlingar till flyktingar men dom är medborgare och inte flyktingar vilket givetvis är mycket bättre. Inte minst för flyktingarna själva.
Därför måste en lösning i mellanöstern inkludera grannländerna eftersom en stor del av dom som kallas flyktingar bor där. Men huvuddelen av dom är ju födda efter 1948.
Sen tror jag också att en tvåstatslösning är att föredra framför enstatslösning men det möjligt att tiden runnit ut för en sån lösning. I vilket fall som helst så krävs grannländernas medverkan. Om man väljer en enstatslösning så är det tex inte helt givet vilket landområde som denna stat ska omfatta. Det Brittiska protektoratet Palestinas gränser (där även Transjordanien ingick under en period) får nog anses vara överspelade. När israel invaderade Gazaremsan 1967 så tog man området från Egypten. Sen har Israeliska staten lämnat Gaza och det är inte otänkbart att man helst ser att detta område förblir utanför staten.
LARS-OLOV skriver lite oskuldsfullt att ”När Israel bildades så gick grannländerna till anfallskrig mot Israel”.
Detta är ju den gängse propagandaversionen av vad som hände 1948. Men nu är det ju så att den judiska staten Israel inte bara bildades av sig själv. Den bildades genom en militär statskupp. Det förekom ingen demokratisk process innan sionisterna utropade sin stat i ett område där man var i minoritet.
Därav följer att det blir ganska godtyckligt att tala om vem som anföll vem. Sanningen är med andra ord den att Israel bildades på ungefär samma sätt som Sovjetunionen. Och det troliga är väl att den sk judiska staten bara är en parentes på samma sätt som den sk socialistiska blev det.
re Olof Carlsson
Att arabstaterna gick till anfall är ingen propagandaversion utan det var vad som faktiskt hände.
Att stater bildas genom statskupper och krig är inget ovanligt. Sveriges bildande är delvis höljt i dunkel men att det inte föregicks av någon demokratisk process utan av krig mellan olika maktgrupperingar där även utländska makter var inblandade kan dock anses som klarlagt.
Skånes och Blekinges införlivande med Sverige är bättre dokumenterat och även där så handlade det inte om någon demokratisk process utan det skedde genom vapenmakt.
Nu ligger dessa händelser en bit bak i tiden men om vi pratar nittonhundratal så behöver vi inte åka längre bort än till vår närmaste granne i öster, Republiken Finland som ju blev ett resultat av ett krig 1918 det sk Finska frihetskriget eller Finska inbördeskriget
En del av dessa stater som bildats genom kupper och krig har blivit långlivade som tex Sverige medan andra har hamnat på historiens soptipp som tex Sovjetunionen. Jag kan mycket väl tänka mig att många av de stater som haft en våldsam födelse på 1900-talet som tex Finland, Kroatien och Israel kan komma att finnas länge till.
Deras ska vi säga våldsamma start behöver inte innebära att dom är predestinerade att bli en parentes i historien på samma sätt som de socialistiska staterna i Öst- och Centraleuropa som tex Sovjetunionen och Östtyskland vars tillkortakommanden i stor utsträckning berodde på socialismen .
”Västbanken (Cisjordanien) är ett område på västra sidan av Jordanfloden, som efter det första arabisk-israeliska kriget 1948 annekterades av Jordanien och sedan sexdagarskriget år 1967 är ockuperat av Israel.
Före första världskriget under det ottomanska väldet var området en provins i Syrien och invånarna var syriska, efter 1948 inleddes en politisk process som nu resulterat i att de tidigare syrierna nu kallas sig palestineier”
Per Wirtén påstår, att ingen vill ha en enstatslösning. Utifrån ett historiskt perspektiv, som endast sträcker sig till 1988, är detta sant. Då – först då – godtog PLO en tvåstatslösning utifrån en acceptans av att det nog var det enda politiskt möjliga alternativet, om man ville ha ett internationellt stöd.
På 70-talet verkade PLO för ett sekulärt Palestina för både judar och araber, något som av omvärlden (inklusive Israel) sågs som en total omöjlighet. Därmed skulle ju motivet för Israels bildande – en judisk stat – ha lagts på historiens skräphög.
Paradoxen är, att Israels ockupationspolitik är på väg att göra denna enstatslösning till en oundviklig nödvändighet. För varje utbyggnad av bosättningarna och för varje ny bosättare görs vägen tillbaka allt svårare, ja, i praktiken omöjlig. För bosättarna är detta en uttalad avsikt, men det kan visa sig, att de bitit sig i svansen. Deras mål är en judisk stat från Medelhavet till åtminstone Jordanfloden, helst utan några palestinier men i varje fall utan fulla medborgerliga rättigheter för dessa. Med den internationellt allt starkare betoningen av MR och demokrati saknar dock bosättardrömmen politisk realism. Ju mer bosättarna lyckas expandera desto närmare är de sitt misslyckande.
Insikten om en demokratisk enstatslösning som det enda livskraftiga alternativet har sen länge påtalats av såväl israeliska som palestinska intellektuella och dessutom även av FN-rapportörer. Än så länge har dock varken israeliska och palestinska ledare vågat instämma i detta, ja, kanske inte ens vågat tänka tanken. Först när det internationella samfundet börjar framföra detta på allvar och slutar med det diplomatiska låtsasspelet, först då finns det en chans till framsteg i Israel-Palestina-konflikten.
Nej tvåstatslösningen har har aldrig varit en bra idé, fastän FN en gång beslöt det, utan att beslutet någonsin förverkligades. Att Palestina-Israel måste enas kring en demokratisk pluralistisk stat är förstås den enda civiliserade lösningen. Schweiz klarar flera språk, flera religioner, har också haft inbördeskrig, varför skulle inte Palestina klara det? När nu den slutliga lösningen i form av total folkfördrivning av icke-judar från Palestina – ungefär som segrarna i Andra Världskriget gjorde med befolkningen (ca 13 miljoner) i de östra delarna av dåvarande Tyskland – inte ter sig godtagbar för de flesta israeler, judar, kristna eller muslimer.
Föreställningen om att det skulle finnas särskilda kristna, judiska, hinduiska, buddhistiska eller muslimska stater har bara lett till elände hittils, inte minst i Västra Asien.
Kanske ett undantag är de mest fanatiska kolonisterna på Västbanken, ofta ryska eller amerikanska invandrare. Den svenske kolonist som hörts ett par gånger i radion visade tydligt det befängda i de skäl som dessa erövrare uttalar: ”detta är ju vårt land”, ja det står ju i bibeln, Gud har sagt,,, Ungefär lika klyftigt som om svenskar skulle säga att Ryssland är svenskt eftersom vikingar grundade Gårdarike.
jag håller helt med jens C. En tvåstatslösning bygger bara in problemen och motsättningarna.
En sekulär republik inkluderat Jordanien är nog den enda tänkbara och hållbara lösningen på sikt. I nuläget borde man inom EU införa stopp i gränse för de personer som har Israeliska pass. Tror att förhandlingsviljan skulle öka markant hos den israeliska befolkningen relativt snabbt. Moraliskt borde det inte stöta på några problem. Under slutskedet i Andra världskriget beodrade Hitler att 88 fransmän skulle avrättas för varje tysk som sköts. Staten Irael har höjt insatsen till 100 palestinier mot en Israel. Gettobyggande och kränkningar på Internationellt farvatten gör inte saken bättre.
re: L-O Bergman
Om EUs länder stoppade judar med Israeliskt pass så skulle antagligen Hitler le om han hade fått veta det.
Oavsett hur många fransmän som Hitler ansåg skulle avrättas för varje tysk som sköts så har vi inte utmätt någon kollektiv bestraffning på tyskarma för det. .
Att slå ihop Israel + omkringliggande områden med det Hashemitiska konungariket Jordanien och bilda en enda republik av alltihopa är nog en lösning som varken Israeler eller Jordanier särskilt intresserade av.
För att genomföra det så måsta det internationella samfundet bland mycket annat avsätta den nuvarande regenten i Jordanien med våld.
Och det kanske inte är så lätt vilket Syrien och PLO fick erfara när dom försökte avsätta kung Hussein och ta över landet i september 1970. Det blev ”svarta september” för deras del
Den, som genom åren har följt Wirténs skriverier om Israel, vet att hans tårar över tvåstatslösningen är falska. I hans värld är Israel avlat i synd och ingenting kan ändra på det.
Bernt Jonsson tycks glömma att PLO:s sekulära Palestina ”för både judar och araber” accepterade endast judar som bodde i området före 1917… Och medan man kämpade för detta drömsamhälle, sprängde man i luften sådana farliga ställen som judiska restauranger i Paris och synagogor lite varstans….
Innan Jens Cavallin avskaffar den enda judiska staten, kan han kanske börja med att avskaffa den Islamiska Republiken Iran eller den Arabiska Republiken Egypten. Övning ger färdighet… På samma sätt kan Kjell Arvedson försöka övertyga kineser, japaner eller ryssar, att de tillhör förställda gemenskaper som ”folk”. Lyckas han med det, kan han återkomma till judarna.
Visst är väl Israel en demokrati!? När vi diskuterar lösningar på konflikten i mellanöstern är ju ansvaret som en demokrati har (i folkrättsfrågor etc..) av stor betydelse. Det är inte en judisk stat vi diskuterar, det är ett demokratiskt statsskick – och förmågan att i den andan fatta beslut, och närma sig förhandlingsbordet.
Två fel blir inte rätt. Det blir inte fred i Mellersta Östern med hjälp av kinesisk eller japansk chauvinism. Det blir knappast fred i Mellersta Östern ens om jag drar i Öster och får några japanska anhängare av min antinationalistiska uppfattning.
Din uppfattning är, om man drar den till sin spets, rent ut sagt korkad. Att avvisa en lösning på ett problem bara för att det inte är lösningen på alla problem leder inte så långt framåt. Eller ska jag avstå från att byta den trasiga lampan i mitt sovrum, så länge det inte ens finns elektriska ledningar på den afrikanska landsbygden?
Eller är det så att du menar att människors uppfattning att de tillhör ett visst ”folk” är genetiskt betingad och opåverkbar? Då får du försöka förklara för mina elever från f d Jugoslavien varför de tyckte det var besvärande att definieras som ”kroater” eller ”serber” efter att ha växt upp som ”jugoslaver”.
Och du kan ju förklara samma sak för de ”judar” som själva såg sig som ”vanliga kristna tyskar” men ändå spärrades in i koncentrationsläger efter att ha rasklassificerats av den nazistiska byråkratin.
Jag har inget emot att människor tar sig en etnisk identitet. Men jag har väldigt starka invändningar mot att denna självvalda identitet ska ge dem särskilda privilegier i någon stat, vare det Israel, Palestina, Tyskland, Sverige eller Kina. Och jag har mycket starka invändningar mot att denna identitet ska påtvingas av andra.
Det som båda länder inte verkar fatta är att ju mer extremt de beter sig, desto mer extrema regeringar röstas fram i det andra landet. Hamas gödslade jorden för en högerextrem utrikesminister i Israel och Israel i sin tur sopade ren väg framför en extremistregering på Gazaremsan.
Men så länge USA inte sätter ner foten så får Israel göra som de vill, så för min del saknar jag hopp. Så länge Arabförbundet håller Palestina under sina vingar så blir det inget från deras håll heller. Inget seriöst i alla fall.
re: LARS-OLOV
Jag förstår inte vad du har för verklighetsuppfattning. Om det inte är en krigshandling att en minoritet via en kupp utropar sig som härskare i ett territorium vad är då en krigshandling. Att sedan hävda att kriget började först när araber försökte slå tillbaka är just en propagandaversion.
Du vill få det till att det är arabers fel att 700.000 araber blev flyktingar i samband med den sionistiska statskuppen.
Du skriver vidare: ”Att stater bildas genom statskupper och krig är inget ovanligt”
När du sedan som försvar exemplifierar med händelser från medeltiden så kan jag inte dra andra slutsatser än att du förespråkar nävrätten som konfliktlösningsmetod.
Om vi nu tänker oss att en minoritetsgruppering i Sverige på liknade sätt gjorde statskupp och tog över riksdagshuset och proklamerade en helt ny författning. Skulle du i så fall hävda att dom som motsatte sig detta med våld kanske med stöd från Norge förde avfallskrig mot Sverige.
Carl-Axel Hall
Visst är Israel en demokrati. Därför bör vi diskutera hur en demokrati kan försvara sig mot odemokratiska krafter. Om du är en hantverkare i Sverige och betalar skatt, moms och avgifter, har du ingen chans mot svartjobbande konkurrenter. Hur ska Israel och andra demokratier agera mot icke-statliga fiender som inte bryr sig om några internationella lagar, struntar i mänskliga rättigheter och har stöd av stater, som uppför sig precis på samma sätt? Israel fattade ett demokratiskt beslut om 10 månaders moratorium för byggen i Judéen och Samarien därför att det sades vara ett villkor för fredssamtal. Det tog motparten nio månader att hasa sig till det berömda förhandlingsbordet och det ena de hade att säga var att moratoriet måste förlängas, annars är det adjö. Snacka om asymetri…
Kjell Arvedsson
Du föreslår, att för fredens skull borde judarna ge upp sin nationella identitet och uppgå i någonting, som du inte tvekar att kalla för Palestina. Det faller dig inte ens in att föreslå de palestinska araberna att gå upp i, tja låt oss säga Syrien och kalla sig sydsyrier, precis som de gjorde för 60 år sedan. Man kan vara en svensk skönande och önska en värld där alla kallar sig bara människor, men det tillför just den diskussionen ingenting.
Olof Carlsson
I vilken stat har den ”sionistiska statskuppen” genomförts 1948? Mig veterligen har det inte funnits någon stat i området sedan det ottomanska imperiet föll samman 1917, om man inte räknar de 80% av mandatet Palestina, som England – i strid mot internationell lag – gav bort till araberna och kallade Transjordanien. Om jag förstår dig rätt, så menar du att de arabiska minoriteterna i det ottomanska Turkiet hade rätt till egna stater, men inte den judiska minoriteten. Vad kallas en sådan inställning, nu igen?..
Re: STETTINER
Staten Israel bildades genom en kupp. Då är det väl relevant att benämna händelsen för ”statskupp”. Det förekom ingen demokratisk process där dom boende i området tillfrågades om sin eventuella önskan av att en judisk stat skulle bildas där dom bodde.
Om man sedan skall benämna vad som fanns där dessförinnan för stat, mandat eller något annat spelar inte någon roll. De som bodde där var ändå inte tillfrågade.
Du låtsas tolka vad jag menar.
Vad jag menar är att de boende i det område som sionisterna utropade till judisk stat skulle blivit tillfrågade. Tycker du att det är att begära för mycket. Att ha en sådan inställning kallas för att ha en demokratisk inställning.