Kapitalismens kriser underblåser civilisationskritik. På 1970-talet var kritiken mot konsumtionssamhället utbredd och tillväxten ifrågasatt. Liknande röster gör sig gällande i dag. Då var efterkrigstidens statskapitalism under upplösning. Nu är den liberala eller nyliberala ordningen ifrågasatt. Samtidigt som globaliseringen ritar om världskartan minst lika fundamentalt som en gång den industriella revolutionen i ”Merry Old England” för drygt 200 år sedan.
I brittiska Labour är den nya partiledaren Ed Miliband i akut behov av ett nytt politiskt koncept. Nyligen omfamnade han ”Blue Labour”. Blå Labour låter kanske något malplacerat i ett parti där ”The Red Flag” sedan urminnes tider har varit partiets halvofficiella melodi.
Men ”Blue Labour” är ett svar på Tory-partiets ”Big Society”, ett försök att återgå till gamla konservativa traditioner efter nyliberalismens värsta excesser. Högerns fixstjärna Philip Blond kritiserade i boken ”Red Tory. How Left and Right Have Broken Britain and How We Can Fix it” (tidigare recenserad i tidskriften Arena) både Margaret Thatcher och Labours ”statskramare”. Han laddar sin bok med klassisk konservatism men hyllade också facklig organisering och den solidaritet i arbetarklassen som fanns – just det, fanns – förr i tiden. Håller vänster på att bli blå och högern röd?
Ed Miliband, å sin sida, vill skaka av sig ”New Labour” och ”Tredje vägen”. Ut med Anthony Giddens. In med Maurice Glasman, en nyligen adlad politisk teoretiker som på ytan låter väldigt mycket som Philip Blond. Båda kritiserar marknaden och Labours bossiga attityd. Jonathan Rutherford, knuten till radikala ”Soundings”, talar om en ”konservativ socialism”. Alastair Bonnet ger i sin bok ”Left in the past” nostalgin en radikal dimension.
Vänsterns idétradition rymmer såväl ”konservativa” som ”liberala” drag. Såväl konservativa som socialister reagerade mot industrialismens brutalisering på 1800-talet. En tidig brittisk socialist som William Morris verkade för en återgång till traditionellt hantverk. Han drömde snarare om medeltiden än om ett framtida industriellt utopia.
Även här hemma i Sverige odlades konservativa tankar på Brunnsvik. Stockholmaren Carl Lindhagen och i modern tid broderskapare som Stefan Edman och Lars Ingelstam har snarast företrätt en ”grön” socialdemokrati.
Emellertid. Vänstern har i praktiken inget val. Den måste erövra framtiden och kan aldrig nöja sig med att bara förvalta historien. Att göra politik av nostalgin är som att skriva i vatten. Men det konservativa är ett nödvändigt korrektiv till en okritisk utvecklingsoptimism. Under lång tid har ”anything goes” varit normen i europeisk vänster. Globaliseringen har ofta betraktats som en naturkraft där politiken i bästa fall kan erbjuda broar mellan gamla och nya jobb.
Blue Labour kan förhoppningsvis bidra till en mer värderingsorienterad syn på den framtida politiken. Grunden måste emellertid vara en modernism som stärker demokratin, minskar ojämlikheten och lägger grunden för alla individers fria utveckling.
Uppgiften kan inte reduceras till att ta framtiden för given och bara ”gilla läget”. Lika lite som uppgiften kan vara att förvalta historien. Bara om vänstern åter lyckas bli trovärdig i uppgiften att förändra och förbättra världen, blir framtiden mer red än blue.
Kan konservatism stå för vad fan som helst? Lite mer precision i språket vill jag ha om artikeln skall bli begriplig.
Blue Labour låter som vägen tillbaka mot mitten, och det är väl ingen häpnadsväckande analys att förmågan att förändra måste bottna i ett demokratiskt mandat. Den polititker som vill åstadkomma förändring men som samtidigt föraktfullt fnyser åt ”popularitetstävlingen” som kulminerar i allmänna val har ju totalt missat poängen. Utan att få med sig en majoritet av väljarna återstår bara livet i opposition, dvs. tillvaron fylld av att gnälla på andra.
”Blue Labour kan förhoppningsvis bidra till en mer värderingsorienterad syn på den framtida politiken. Grunden måste emellertid vara en modernism som stärker demokratin, minskar ojämlikheten och lägger grunden för alla individers fria utveckling.”
Detta låter ju underbart, men var går gränsen för fria individers utveckling och åtgärder för att minska ojämlikheten? Hur ser man på skatter som negativt påverkar en individs fria utveckling? Finns det inte ett motsatsförhållande mellan att minska ojämlikhet och att inte lägga hinder i individers fria utveckling?
Det är först när de fina värderingarna omsätts i konkreta politiska förslag som man ser vilka värderingar som är överordnade andra. Juholt har precis flaggat för ny förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Hur rimmar det med ett begrepp som individers fria utveckling? Hur demokratiskt är det?
Du talar om mittenpolitik, men företräder en högerposition när du diskuterar frihet. Det har funnits perioder i historien när samhällets främsta uppgift var att försvara makthavares och förmögnas positioner, på bekostnad av vanligt folks frihet och utvecklingsmöjligheter. Är det så du vill ha det igen?
Lars E,
”Du talar om mittenpolitik, men företräder en högerposition när du diskuterar frihet.”
Ja Lars, vad är frihet igentligen? Det är i alla fall inget slagord som vänstern har försökt gå till val på. Förmodligen därför att det skulle låta lite falskt när man är ansvariga för att lyckats trycka ner människors ekonomiska frihet i decennier genom att beskatta dem hårdare än någon annan regim på denna planet har gjort. Vänsterpositionen av frihet har således väldigt lite med ekonomisk frihet att göra. Handlar det om frihet att välja skola, vård eller apotekare då? Nä, inte om vänstern får välja. Frihet för vänstern är friheten för varje medborgare att bli försörjd av någon annan utan krav på motprestation. Det är frihet för vänstern.
Detta med höga skatter…Jo, visst var det bättre förr i Östtyskland där man betalade ~15% i skatter och friare var man också. Dessutom kunde folk utvecklas som människor…
Blue Labour whats that?
Maybe a kind of wish .
Rekommenderar varmt att alla politiskt intresserade läser Richard Wilkinson och Kate Picket’s ”Jämlikhetsanden”. Många bra svar.
”Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra moderna samhällen fungerar är kraftfulla verktyg som kan användas för att vända den negativa spiral av ökande samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om politiken inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlikheten.”