I morgon har det gått tio år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa för att ha brutit mot och offentligt kritiserat familjens syn på heder. I Fadimes hemstad Uppsala kommer ett minnesmonument invigas på årsdagen, och runt om i landet hålls manifestationer mot hedersvåld.
Fadime Sahindal var inte den första som dödats i hederns namn, men hennes modiga insatser som debattör gjorde att hennes död fick stort genomslag.
Mediebatten efteråt kantrade snart åt två lika beklagliga håll: Det som utmålade män från Mellanöstern i allmänhet och kurder i synnerhet som ett ogenomträngligt kollektiv av hedersförtryckande patriarker, och det där själva hedersbegreppet ansågs rasistiskt.
Sedan dess har nya begrepp som ”balkongflickor” och ”tvångsgifte” tillsammans med utredningar och rapporter fördjupat bilden av hur hedersförtryck fungerar samt att det faktiskt existerar.
Mordet på Abbas Rezaii visade att också unga heterosexuella män är offer. I höstas presenterade RFSL Ungdom och Alma Europa rapporten ”Hbt och heder” som ytterligare underströk hur samhället misslyckas med att skydda unga människor som hotas, misshandlas och/eller blir tvångsgifta på grund av hedersstrukturer.
Ändå har de senaste åren präglats av tystnad, inte minst från feministiskt håll.
Lagom till tioårsdagen av mordet på Fadime gjorde Feministiskt initiativ ett utspel på debattsajten Newsmill under rubriken ”Därför använder vi inte hedersbegreppet”.
Fi menar att allt våld i nära relationer springer ur samma patriarkala strukturer och att hedersbegreppet bidrar till att förstärka vrångbilden av att patriarkalt våld är något som utövas av ”de andra”, det vill säga män med ursprung i framför allt muslimska länder.
Det är en argumentation som stämmer till viss del, men som samtidigt är djupt problematisk.
Våld är förvisso våld, och grunden för våld i nära relationer är patriarkal och heteronormativ. Hedersvåld är en anomali i den stora majoriteten av befolkningen – oavsett etniskt ursprung. Men för att förstå – och framför allt bekämpa och förebygga – våld är det nödvändigt att definiera våldets olika uttryck.
Det är skillnad att vara utsatt för hot och/eller våld av en hel familj eller släkt mot en nuvarande eller före detta partner. Inte minst när det kommer till skyddsbedömningar bland polis och socialtjänst. På samma sätt är det skillnad på trans- och homofoba hatbrott, och rasistiska dito. Ibland sammanfaller våldsuttrycken, ibland gör de det inte.
Sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagspolitiken har det blivit än viktigare att inte lämna fältet fritt för rasistiska konspirationer om att våld mot kvinnor och hbt-personer är något medfött bland vissa ”kulturer” och därmed inte ett problem för majoritetsbefolkningen.
Att förneka förekomsten av det vi kallar hedersvåld hjälper ingen. Allra minst de som utsätts för det.
Det kanske finns några enstaka som påstår att sociala beteenden är ”medfödda” Men standard är att denna promille av en promille inte alls representerar kritiken mot ”heders” -våldet.
Jag tycker att vänstern gör det väldigt lätt för sig när man, som i denna artikel, generaliserar och viftar med rasistspöket som om Sverigedemokraterna så fort någon nämner någonting som i vänsterns huvuden är obehagligt att analysera öppet och utan fördomar (specifikt då sk ”anti” rasisters fördomar)
Den normalt begåvade förstår att alla MENA är inte ”heders”-fanatiker, fakta är att de flesta flytt just från såna kulturer. Problemet är att det är vanligare med skamproblematiken bland människor som kommer från denna sortens kultur.
Tala om det riktiga problemet, dvs sakfrågan, istället för denna relativiserande pseudodebatt om ”rasister”
bah…vikten av att läsa inlägget efter redigering blir inte tydligare än min miss.
Där det står:
Jag tycker att vänstern gör det väldigt lätt för sig när man, som i denna artikel, generaliserar och viftar med rasistspöket som om Sverigedemokraterna så fort någon nämner någonting som i vänsterns huvuden är obehagligt att analysera öppet och utan fördomar (specifikt då sk ”anti” rasisters fördomar)”
Ska det stå:
Jag tycker att vänstern gör det väldigt lätt för sig när man, som i denna artikel, generaliserar och viftar med rasistspöket som om Sverigedemokraterna, så fort någon nämner någonting som i vänsterns huvuden är obehagligt att analysera öppet och utan fördomar (specifikt då sk ”anti” rasisters fördomar) > hade genetik i sitt partiprogram <
Visst kan vi tala hedersvåld, men faktum är att det fortfarande är något extremt ovanligt. Vanligt våld i Sverige är att någon på fyllan slår någon annan på fyllan.
Ändå talas det mer om hedersvåld än om alkoholens effekter. Märkligt.
SD gynnas av att så många inte vågar beröra invandringsproblem ex vis tvångsgifte mm.
SD stoppas när problemen löses genom ex vis förbud, samtal, utbildning mm (viktigt att media inte ryggar).
Trevligt att Arena ser igenom FIs retorik, men inte hela vägen. Att våld i familjer bygger på en ‘patriarkal’ struktur är inte nödvändigtviis sant i den svenska kulturen. Förvisso är det sant att det oftast är den fyskt starkare mannen som misshandlar en kvinna, som i och för sig kan vara nog så agressiv verbalt, men att händelserna har sin rot i en patriiarkal struktur är inte så säkert. Är det någon so hört talas om ett äktenskap där inte gräl hör till vardagen mellan varven? Utan gräl, utan konflikter, finns oftast inget engagemang och ingen relation och även om det kanske inte är så trevligt är det ett vanligt och normalt tillstånd i äktenkapet för flertalet. ATt vifta bort begreppet kultur i sammanhanget är att vifta bort begrepp som värderingar, regler, struktur. Alla länder formar efterhand en kultur, en värdemassa över vad man tycker, göra och agerar efter. Det ÄR faktiskt skillnad på Sverige av modell 1945 och 2012! Kvinnorna är frigjorda på ett helt annat sätt, självförsörjande, tänker själva mm. Moralen av 1945 i Sverige avviker dock från en del andra länder där t.ex. hedersmord förekommer på så sätt att det var ett okänt begrepp i SVerige 1945 och än idag är okänt bland svenskfödda, tredje generationen Svenskar. Hedersmord är inte ett generellt problem som kan tillmätas en ‘patriarkal struktur’ uan något som specifikt föekommer i vissa kulturer precis som t.ex. könsstympning är okänta i andra kulturer, som den svenska av 1945 års modell. Numera är det kanske en del i det svenska kulturarvet, vad vet jag!
Traditionell har den svenska familjen haft en struktur där fadern skött de yttre affärerna, försörjt familjen, skyddat familjen, medan kvinnan tagit hand om de inre affärerna, barnen, hemmet mm. Medan mannen varit del i olika arbetsmässiga kollektiv och samarbetat har kvinnor inte fullt ut på samma sätt samarbetat med andra kvinnor. Är det vad som menas med patriarkalt system? Långt tidigare har samhällets moral och ekonomiska behov medfört stigmatisering vid utomäktenskapliga barn, i välbärgade kretsar har man slutit allianser med hjälp av giftermål, men det är en utlöpare av den grundläggande familjestrukturen. Förändras något med kvinnor som kollektiv och med den specifikt kvinnliga ’kulturen’ när jämlikhet råder mellan könen? Visar kvinnor förmåga att fullt ut ta ansvar för sig själva och sina handlingar, för familjen, för arbetsinsatsen, för sina medmänniskor eller kryper man tillbaka i den gamla tidens värderingar, där man får skydd och det är ’någon annans fel’ om något går snett? Allt tal om genus, patriarkat mm tycks ofta vara ett försvar för att man själva inte förmår, inte lyckas, inte uppskattas. Välkomna till mannens värld kära kvinnor, ni har själva bett om det! Därmed inte sagt att hedersmord är acceptabel, det är dt naturligtvis inte på samma sätt som våld i allmänhet bör fördömas även om motiven bakom det enskilda dramat kan skifta.
När jag läser dessa manliga kommentarer blir jag, som är 76 år i år, så trött; att vi ännu inte kommit längre med att se oss som medborgare i en värld som existerar på ett litet, litet klot ute i universum. Men jag är stolt att i morgon kunna hedra Fadime som så modigt kämpade för sin och sina medsystrarsFRIHET OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER som är UNIVERSELLA!
Tack för en bra artikel Anna Hellgren! Och när jag läser VARG I VEUMS kommentar rinner ett citat osökt upp i min skalle: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
Undrar varför du döljer dig bakom denna signatur som betyder ungefär ”dråpare (förbrytare) i helgedomen/kyrkan, i överförd betydelse: allmänt avskydd människa, persona non grata=ej önskad/välkommen person?
Brita Erkes ska ha guldstjärna!
Jag tänkte återanvända en kommentar jag idag lade in efter Bam Björlings text på Newsmill.
Att se att hedersvåld är annorlunda motiverat och organiserat än annat relationsvåld är viktigt, även om de bägge i grunden kan handla om kontrollbehov och/eller svartsjuka. Men det kan också vara så att det, enligt nedanstående forskare, dominerande kulturalistiska sättet att tala om hedersvåld riskerar att leda till att vi betraktar allt eller det mesta av våldet som sker i nära relationer i familjer med ursprunget i t ex Mellanöstern som hedersvåld där hela familjer och släkter alltid organiserar ett förtryck för deras heders skull. Tänk om det finns sprickor i också den bilden som gör att vi försämrar möjligheterna att hjälpa de utsatta och dessutom bidrar till stigmatisering och rasism?
Statsvetaren Marcus Lundgren skriver ”Diskurser om mansvåld” i antologin ”Våldets topopgrafier. Betraktelser över makt och motstånd” av Carina Listerborn, Irene Molina och Diana Mulinari (Atlas: 2011) där han lyfter fram ett intersektionalistiskt perspektiv som kritiserar polariserande kulturalistiska och feministiska perspektiv och utgår ifrån att våldet ”bör förstås i skärningspunkten mellan patriarkala normer inom familjen och samhället och det omgivande samhällets rasism som tillsammans normaliserar våldet.”
Marcus Lundgren fortsätter med att berätta om kommande publicering av sociologen Minoo Alinia som visar att det i majoriteten av fall där kvinnor med invandrarbakgrund sökt hjälp hos kvinnojourer för att undkomma våld i nära relationer har anmälan gjorts av en annan familjemedlem. Lundgren hänvisar vidare till Paulina de los Reyes vars intervjustudier visat att det ibland är en bror som utövar våldet och hoten mot en ung kvinna medan det är mamman och pappan som försvarar dottern. Detta menar Lundgren ifrågasätter tanken om att hela familjen eller hela släkten alltid är inblandad, vilket också stämmer bra med Bam Björlings erfarenheter av invandrade män och kvinnor som organiserar sig mot hedersvåld. Om våldet och förtrycket är organiserat i familjen eller släkten, och i så fall i vilken omfattning, är en empirisk fråga.
Sociologen Minoo Alinia menar att det inte räcker med att se hedersvåld som en fråga om antingen genus, sexualitet eller etnicitet och kultur. Alinia, som forskat om hedersvåld i irakiska Kurdistan, skriver att:
”Kritiken handlar om att inte låta detta problem utnyttjas i andra politiska syften, att inte låta kvinnor och deras kamp utnyttjas för olika nationalistiska och rasistiska projekt samt att inte låta jämställdhet användas för att ursäkta och rättfärdiga diskriminering och rasism. Den pekar på problem angående förhållningssätt, problemdefinitioner, kunskapsproduktion och politiska konsekvenser. Det handlar om nödvändigheten att kontextualisera och historisera för att förebygga förenklade onyanserade och stigmatiserande ”sanningar” om ”de andra”.
Citatet i kapitlet ”Den jämställda rasismen och de barbariska invandrarna” på sid 294 i antologin ”Våldets topopgrafier. Betraktelser över makt och motstånd” av Carina Listerborn, Irene Molina och Diana Mulinari (Atlas: 2011)
Alinia lyfter fram svenska forskare som Sabine Gruber , som skrivit ”I skolans vilja att åtgärda ”hedersrelaterat” våld: etnicitet, kön och våld, Rapport 2007:1” Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, som studerat ”hur elevvårdarna, vars kunskap grundar sig i föreläsningar och utbildningsmaterial som tillhandahållits av myndigheter,(Länsstyrelsens handbok, min anmärkning) ofta relaterar problemet på ett kategoriskt sätt till specifika ”kulturer” och specifika geografiska områden i Mellanöstern, Asien och Afrika.”
Alinia är noga med att kritik av hur hedersvåldsdiskursen påtvingar oss betydelsen av skillnad inte är detsamma som att förneka våldet eller dess specifika särdrag. Utan att peka på hur den saknar nyansering och hänsyn till historiska och politiska bakgrunder och istället beskriver kultur som något enhetligt i vilken man objektivt kan urskilja värderingar och traditioner som är homogena och huggna i sten.
Alinia nämner Maria Wilhelmssons ”Sanning eller konsekvens – En diskursanalys av utbildningsmaterial kring så kallad hedersrelaterat våld” Institutionen för socialt arbete, Mittuniversitetet (2008) där Wilhelmsson såg att en kulturalistisk syn på hedersvåld var utgångspunkten för landstingens utbildningsmaterial och handböcker. Dessa reviderades senare efter kritik om att de var fördomsfulla och kategoriska men utan att den kulturalistiska synen helt togs bort.
Milena Kraft visar i ”Hedersrelaterat våld och mäns våld mot kvinnor – en kulturell skillnad?” Sociologiska institutionen, Uppsala universitet (2008) att i de 182 artiklar mellan åren 2002 och 2007 i Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, och Svenska Dagbladet som handlade om våld som beskrevs som hedersvåld mellan invandrare gavs alltid kollektivistiska förklaringar och uppgifter om offrets och förövarens kultur och etniska bakgrund. Men i de 260 artiklar om våld mellan svenskfödda kvinnor och män förklarades våldet ofta i termer av personliga problem.
Se även Fataneh Farahani ”Diasporic Narratives of sexuality; Identity formation among Iranian-Swedish women.” Stockholm: Acta Univeristatis Stockholmiensis (2007) som visar att kulturella förklaringar ges för våld av invandrade män medan invandrade mäns motstånd mot våld betraktas som individuella fenomen.
Maria Carbin visar i ”Mellan tystnad och tal: flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik”. Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet (2009) hur debatten dominerats av det kulturella perspektivet och hur det stigit fram i takt med att det strukturella perspektivet kritiserats allt mer.
Maria Carbin har också skrivit ”Hedersrelaterat våld och förtryck – En kunskap – och forskningsöversikt, NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid (2010)
I dagens DN skriver Maja Hagerman om boken ”Du ska dö” där Fadimes syster berättar ”att alla släktingar inte var för mordet. Det fanns många kusiner, även manliga, som gav Fadime sitt stöd. Men andra i släkten i Sverige bestämde och hade väldigt stor makt.”
Detta kompletterar vad Minoo Alinia och Paulina de los Reyes kommit fram till i sina studier, att inte hela familjen eller släkten per någon slags automatik använder sig av ett hederstänkande och ifrågasätter tanken om hederskultur som allestädes närvarande och kulturer i Mellanöstern som monoliter.
Viktigt är också vad Hagerman återberättar vad Fadime sa: ”Hade mina föräldrar fått stöd…så hade det inte behövt bli så här. Hade samhället hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga…så hade detta kanske kunnat undvikas.”
Driver du med oss?
Hedersrelaterat våld och förtryck – en kunskaps- och forskningsöversikt. NCK-Rapport 2010: 1. Nationellt centrum för kvinnofrid.
http://viewer.zmags.com/publication/745233a6#/745233a6/4
NCK har en kort intressant text om hedersbegreppet
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Hedersrelaterat_vald_och_fortryck/Begreppet+heder/
Niklas Kuoppa, på sitt sätt en intressant redovisning av olika ståndpunkter du gör. Jag får känslan av att man till varje pris vill undvika, vill gå runt, ett erkännande av att fenomenet hedersvåld endast eller i utmärkande grad endast finns i vissa kulturer och att man är livrädd för någon slags inbillad rasism man kan få på köpet. Intrycket blir att man försöker negligera och relativisera företeelsen och även jämföra med annat våld. Nu tycker jag att man slår krokben på sig själva i sin akademiska iver att använda ‘fina’ ord utan att ‘substantiera’ dem. I grunden är det två begrepp man måste skilja på nämligen MOTIV och HANDLING. Mord och våld är inte accepterat i vårt land. Motivet ‘att bevara familjens heder’ kan inte heller anses acceptabelt ställt mot den individuella friheten. Motivbilder baseras på en samling värderingar och vid sidan av det egna intresset och pekuniära egenintressen så är värderingar definitionsmässigt rotade i den kultur som dominerar det ega tänkandet. Någon ren tankemässig och värderingsmässig individuell frihet existerar inte. Hedersvåld, kvinnlig könsstympning mm förekommer i vissa kulturer, inte i andra. Inom vart samhälle finns subkulturer och det finns individer som inte anpassar sig till gemensamma värderingar. Med utbildning och pengar tenderar histroriskt rotade förhållningssätt att mjukas upp. Att angripa företeelsen hedersvåld måste innebära att ta strid mot gängse värderingar som finns i specifika kulturer! genom att påverka människorna, barnen mfl via skola, myndigheter, media. Media har då en viktig roll i att förmedla objektivitet, olika ståndpunkter mm. Ett enkelt fördömande, vilket man kan sympatisera med, är troligen kontraproduktivt eftersom demagogisk media kommer att uppfattas sakna trovärdighet. Att jag anser hedersvåld tillhöra något av de värsta inslagen i det nya Sverige behöver jag nog inte nämna särskilt.
” kämpade för sina medsystrarsFRIHET OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER som är UNIVERSELLA! ” I praktiken inte så i alla kulturer, men visst är det ett mål att sträva efter.
Hellgren ”missar” ? att även inkludera hetrosexuella män som offer för patriarkala strukturer, då även de får sin handlingsfrihet begränsad i liknande kontexter.
Definitionen av hedersvåld är omöjlig för majoriteten av feminister att erkänna eftersom den underminerar teorin om könsmaktsordningen där ALLA män(undantaget hbt) ses som överordnade ALLA kvinnor i samhället.
Ur ett politiskt perspektiv råder det ett feministiskt teorifanatism i delar av V som blundar för att Sverige 2012 INTE är samma samhälle som det Hirdman analyserade.
Den svenska väljarkårens inställning till könsmaktsordningens relevans finner man i det parti som bygger hela sin politiska analys på könsmaktsorningen.
Modig, jag tycker t ex Minoo Alinia är mycket tydlig med sin kritik av både ensidigt användande av könsmaktsordning respektive kulturalistisk förståelse av hedersbrott.
Tikal, jag skulle tro att för majoriteten feminister är könsmaktsordningen mycket viktig för förståelsen av makt, men inte alena rådande. Kön, klass, sexualitet, ålder, etnicitet, fysisk och psykisk funktionsförmåga är exempel på kategorier som i olika sammanhang används var för sig eller i någon kombination när människor skapar maktordningar. Även bland F!-medlemmar finns detta intersektionalistiska tänkande.
http://feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=63
http://feministisktinitiativ.se/faq.php#7
”Fi tror inte att alla kvinnor kan enas om allt. Vi skiljer oss i intressen, förhoppningar och önskningar, förutsättningar och resurser. Vi tillskrivs olika positioner i samhället beroende på våra ekonomiska villkor och vilken klass vi råkar födas in i, vilken utbildning vi har, vilket land vi är födda i, vilken sexuell läggning vi har, vilken hudfärg vi har och vilka kulturella tillhörigheter vi har. Men även om kvinnor talar med olika röster, befinner sig på olika platser, har olika erfarenheter och lever under skilda villkor, så möter vi alla den maktstruktur som överordnar män och underordnar kvinnor. Vi enas i viljan att montera ner den maktordning som utgår från föreställningen om att män ska ha mer makt och inflytande än kvinnor.”
@ Niclas
” Vi enas i viljan att montera ner den maktordning som utgår från föreställningen om att män ska ha mer makt och inflytande än kvinnor.”
Var är den vetenskapliga verifieringen om att vi i Sverige 2012 har en allmän könsordning där män är överordnade kvinnor ?
Socialtjänsten. Utbildningsväsendet. Vårdnadstvister. ???
Vilka män har föreställningen om att män ska ha mer makt och inflytande ?
Var är de vetenskapliga beläggen för en sådant påstående ?
Är det inte här som feminist vänster (Fi å V, generalisering) missar kulturella patriarkala strukturer i sin kulturrelativism?
Tikal, min poäng var att visa att även F! som betonar tanken om en könsmaktsordning inte är fastlåsta i den och ser andra former av kategorier som maktordningar upprätthålls kring.
Grejen är att allt som muslimerna har gemensamt me judar får ej kritiseras.
Det som indirekt har med sexuellt våld, omskärelse och leder till Moses kult får media inte ta upp!