Ett spöke går runt Europa. Nej, inte kommunismens spöke som i de klassiska formuleringarna från 1848 års manifest. I dag är det budgetunderskott och statsskulder som är spöket som sätter skräck i Europas regeringskanslier och som överallt och till varje pris ska bekämpas.
En häftig kritik har mött de stora besparingspaket som hittills har pressats fram. Några säger att nedskärningarna är orättvisa, slår hårdast mot de svagaste. Det kan kanske hanteras, om det går att övertyga medborgarna om att bättre tider kommer efter budgetsaneringarna.
Men blir det bättre? De som inbillar sig att stater kan spara sig till välstånd, pläderar i praktiken för en återgång till 1910- och 1920-talens fiskala konservatism, dumheter som skapade Den Stora Depressionen. Sedan kom John Maynard Keynes teorier om en aktiv konjunkturpolitik – att staten ska spendera i dåliga tider, spara när ekonomin går för fullt.
Det är därför Polly Toynbee i The Guardian liknar den nye brittiska premiärministern David Cameron och hans vice Nick Clegg – som häromdagen lade fram ett gigantiskt sparpaket – vid gamla tiders läkare, som trodde att patienten blev frisk genom åderlåtning.
Det finns ingen som helst rationalitet i det skifte av ekonomisk strategi som nu är på väg, bara känslan av att man ”måste”. Som OECD:s ekonomer uttryckt saken, om underskottsländer inte sanerar sina skulder ”riskerar man fientliga reaktioner från finansmarknaderna”.
Det betyder i realiteten att de banker som spekulerat i vansinneslån och som hjälpts undan konkurs av regeringarna, nu anses kompetenta nog att sätta sig till doms över och mästra samma politiker. Vid mäklarborden på bankerna ska det i praktiken avgöras hur höga barnbidragen ska vara och hur mycket en pensionär kan klara sig på i månaden. ”Vem är det som styr – är det regeringarna eller finansmarknaderna?” undrar ekonomiprofessorn Robert Skidelsky i Financial Times.
Det är sorgligt att se hur villrådiga och splittrade politikerna inom EU och G20-gruppen är. Tyskarna har fått till ett fyraårigt nedskärningspaket, men priset är att regeringen närapå kollapsat: ”Merkels regering saknar styrning, påminner om en bil där det enda som fungerar är bromsarna”, skrev Daniel Brössler i Süddeutsche Zeitung nyligen.
Att tillgripa ekonomiska voodoo-konster från 20-talet är att leka med elden i ett Europa fyllt av politisk apati, allt tunnare ekonomiska marginaler för gemene man och främlingsfientlighet. Om inte finansmarknadernas makt kan brytas hotas demokratin, nu som då.
Det är bara att konstatera att det är som det är! Kapitalismen kan inte förnya sig och därför kan man bara göra som på 20-talaet. Däremot undrar man varför finansmarknaden så ivrigt gräver sin egen grav, bara genom att dra miljoner och åter miljoner människors avsky över sig! Som lök på laxen anser de parasiterande finansinstituten att John Maynard Keynes var en diktatorsik ‘socialist’, när han i självaverket borde hyllas för att vara kapitalismens räddare! Men nu är det som det är och den ordningen garanterar EU. För majoriteten av världens folk är finansinstituten en hop avskyvärda knarakare som ingen kommer att sakna. Folk har förr tagit i tu med sina problem och kommer så att göra även denna gång! Kalla det odemokratiskt eller inte.
Okunniga, korkade eller lögnaktiga? Ja den frågan kan man ställa sig. Jag tror det är blandat. Se hur vår, enligt egen utsago, ansvarsfulla finansminister Anders Borg ägnade sig åt direkt sabotage mot svensk finanpolitik under 90talet när han jobbade för Alfred Berg och Wallenbergarna. Det var varken okunnigt eller korkat. men nog klingar hans tal om ansvarsfull politik lite lögnaktigt.
http://blogg.aftonbladet.se/knaspelle
Ja, här har vi Milton Friedmans monetarism i all sin nakenhet. Först, stora skattesänkningar (”who could be against it”). Alla utom de fattigaste får sänkt skatt och blir glada, men de stora beloppen går förstås till de allra mest förmögna, som inte konsumerar utan lägger pengarna på hög. Där kan de ju inte ligga, de måste förräntas! Vem kan vi låna ut till? Ja, till staterna förstås, de har ju ont om pengar nu när skatterna har sänkts så mycket. Och ingen vinner ju val på sänkta offentliga utgifter.
Alltså en våldsam ökning av privata förmögenheter, finansierad genom offentliga underskott. Så har vi också garanterat långsiktiga ränteinkomster på de mycket förmögnas finansiella tillgångar. Sen kan man ju, när det ohållbara i denna politik blir uppenbar, skylla på att ”vi” levt över ”våra” tillgångar och straffa dem som aldrig fått skatten sänkt eller tjänat en räntekrona på den statliga skulden.
Resultat: ofattbart rika männsikor som lever bland en tilltagande massfattigdom, billig arbetskraft till att sköta parken och hushållet, tvätta bilen och servera på restaurangen.
Naturligtvis kommer detta inte att hålla i längden. Jämlikhet måste åter komma högst på den politiska dagordningen. Förmågan att betala skatt är mycket hög bland dem med mycket höga inkomster. Det är dags för en ny reduktion.
Måtte socialdemokratin klara av att formulera ett reformprogram för denna politik. Alternativet innebär mycket destruktivt våld och lidande, något som den franska adeln blev varse när de inte klarade att läsa tidens tecken 1789.
”Måtte socialdemokratin klara av att förmlera ett reformprogram för denna politik”
För det första risken att såssarna skall få makten är mikroskopisk för det andra ditt hot om destruktivt våld och Ditt relaterande till hur den franska adeln fick lida gör att det inte går att ta Din kommentar på allvar.
Möjligen har Du ett primitivt önskemål att det skulle ske men den perversa glädjen får Du inte uppleva.
Den svenska sk.arbetarklassen har med Alliansens skattepolitik fått ett rejält lyft i kassan de har nu råd att resa dubbelt så mycket som tidigare och ändå kanske spara något . Vem Du hänsyftar på som skulle vara så ondskefulla att de skulle ta till våld mot dem som står för det mesta av skatteintäkterna får Du nog leta efter i Din egen såssefantasi.Det är faktiskt rikigt osmakligt och oseriöst det Du fantiserar om.
Inför tanken på den mikroskopiska risken att någon ny läsare skulle ta ”Helena” på allvar kanske vi ska påpeka att adeln för all del fick det hett om öronen i det sena 1700-talets Frankrike, men att våldet innebar ett stort lidande för miljoner människor ur alla befolkningslager. Ojämlika samhällen genererar mycket våld, antingen i frustrerad oartikulerad klasskamp som brukar etiketteras kriminalitet och gängvåld, eller i riktat politiskt våld från grupper som säger sig föra befrielsekamp och från regeringar som bekämpar dessa. Ingenstans trivs fred, demokrati och social stabilitet tillsammans med ojämlikhet.
Om ingen kan erbjuda en trovärdig, demokratisk väg till ökad jämlikhet kommer någon att erbjuda ett våldsamt alternativ, sällan demokratiskt, sällan konstruktivt.
Mycket vore vunnet om den demokratiska vänstern lyckades fylla sin uppgift, och om den självbelåtna medelklassen insåg att även den förlorar på ekonomisk ojämlikhet.
Ja den frågan kan man ställa sig. Jag tror det är lite blandat. Vad skall man säga om vår finansminister Anders Borg när han på nittiotalet ägnade sig åt direkt sabotage mot svensk finanspolitik. Han jobbade då åt Alfred Berg och Wallenbergarna. http://blogg.aftonbladet.se/knaspelle
Det var storfinansen han jobbade åt då som nu med viss framgång. Men är det ansvarsfull politik? Han är varken korkad eller okunnig men slirar en hel del på sanningen.
Denna masoschistiska ekonomi innebär också att de senaste 50 årens heliga mål ”tiilväxt” har övergivits. Tillväxt utan löneökningar, utan med lönesänkningar, pensionsminskningar, avskedningar, och nedskärningar i sociala skyddsnät har till konsekvens negativ tillväxt. Girigheten hos bankchefer och företagsledare är alltså den övergripande principern – eller, konspiratoriskt – att skapa enorma ekonomiska klyftor.Att återskapa medeltiden.
Dagens eu(g20) politiker har inget lärt av historien, än en gång bäddar man för en fascistisk framtid genom att visa sin oförmåga att tänka utanför bankirsfären. Ju fler fattiga i världen ( eu ) desto större grogrund för rasism( den stora syndabocksjakten ) desto större framgång för fascisterna, desto större risk för ett nytt globalt storkrig, alternativt inbördeskrig inom eu.
För att utrycka sig såväl pessimistiskt som anarkistiskt, så: spräng skiten i luften.
Ett eu som imploderar såväl ekonomiskt som mänskligt, förlorarna är medborgarna
”Det är därför Polly Toynbee i The Guardian liknar den nye brittiska premiärministern … vid gamla tiders läkare, som trodde att patienten blev frisk genom åderlåtning”
Polly T gör samma misstag som de så många andra vänsterjönsar, att de förutsätter att Cameron, Merkel, Trichet m.fl. faktiskt tror att det de gör är för allas vårt bästa. Att ha detta som axiom är naivt bortom all rimlighet. Det är ett iskallt beräknande klasskrig som är i full sving, resurser ska överföras från de många till de få, det förhatliga välfärdsamhället ska nu få nådastöten. För trettio är sen hade en sådan naivitet varit förstålig och till och med ursäktlig men inte i dag. Fredde har det helt klart för sig det sovande folket kommer att stå som enfaldiga idioter när det plundras, kanske rentav heja på och applådera skeendet som Sahlin och Östros nyligen gjorde i DN.
””Vem är det som styr – är det regeringarna eller finansmarknaderna?” undrar ekonomiprofessorn Robert Skidelsky i Financial Times.”
Ja det är väl regeringarna som styr det politiska och styr det så att deras verkliga ”uppdragsgivare” får utdelning. De få kan alltid lita på sina högerregimer, de levererar till de sina. Tänk den som hade sådana politiker att rösta på.
Björn Elmbrant har alldeles rätt i att gammalt spöke går igen i den europeiska ekonomiska politiken. Sparsamhetsspöket borde rätteligen rätt och slätt kallas nedskärningsspöket; uttryckt som sparsamhet låter hanteringen allt för positiv – talesättet ”sparsamhet är en dygd” är inte relevant här. Det är ju närmast förfärande att vi ska få uppleva 1900-talets europeiska historia i repris – vi kan ju se konsekvenserna av den tidens ekonomiska fallissemang i spegeln, vilket Elmbrant är inne på.
Problemet är att ingen svensk politiker – eller europeisk för den delen – har någon föreställning om någon gångbar alternativ lösning. Det värsta är att heller ingen hjälp står att finna från den närmast unisona ekonomiska forskningen, som totalt utgår från de finansiella marknadernas överhöghet. Resursskapande produktion och sysselsättning utgör för den ekonomiska forskningen ett sidokrav, i stället för att vara ett huvudkrav. Därav delvis den erbarmliga situationen.
De finansiella marknadernas krav på nedskärningar blir bara absurda och är en katastrof för medborgarna, antingen vi rör oss i Lettland eller Tyskland. Ja, men se på den svenska så kallade lyckade budgetsaneringen på 1990-talet, gastar de på toppen – och så förtigs kostnaderna för de berörda människorna, kostnader som fortfarande drabbar oss. Och som kan exemplifieras med kommunaliseringen av den svenska skolan, drabbad av ett dråpslag vid de efterföljande kommunala nedskärningarna, eller de våldsamt ökande sjuktalen när kommunerna inte längre kunde ta tillvara annat än den 100-procentiga arbetskraften, som Björn Johnson bl.a. pekat på i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron”. Och nu ska vi få uppleva detta på europeisk nivå, medan stålbadsskribenterna ska gȏtta sig! Hua!
Ja, men vi måste rädda pensionskapitalet blir skrämselmakarnas sista replik. Vilket visar dårskapen i sin fulländning. Pensioner är i huvudsak konsumtion, här och nu, dvs. efterfrågan på produktion som måste maximeras. Men pensionskapital påstås kräva nedskärningar. Detta går bara inte. Så är svenska politiker i stort sett eniga om att mata detta finansiella svarta hål med nya AP-fondspengar och PPM-pengar i ett pyramidspel, tills systemet klappar ihop. Vårt lilla bidrag kunde vara att i stället låta de pengarna användas produktivt, t.ex. till infrastrukturinvesteringar vårt land eller till att förstärka fördelningsdelen i det offentliga pensionssystemet!
Vi måste angripa själva sättet pengar skapas på om vi vill ha en verklig förändring.
Vi ska inte ha ett parasitsystem där privata parasiter kan skapa pseudopengar kallat krediter från ingenting som de skuldsätter allt med. Pengar ska skapas skuldfritt och sättas i omlopp genom att staten under maximal demokratisk insyn och kontroll spenderar dem ut i cirkulation till allmänna nyttigheter. Då skulle vi slippa betala skatt för bankparasiternas påhitt som de i orwelliansk anda kallar ”lån”. Vi skulle kunna låta staten skapa pengar vartefter det behövs till skola, vård och omsorg, cykelbanor, kollektivtrafik etc och inte sitta i skuld till privata parasiter som skapat krediter från ingenting som vi alla blir skuldslavar till. En liten skatt skulle behövas enbart för att reglera penningmängden.
Statsskulder är nämligen fullständiga parasitpåhitt. Enligt Basel 2 (regelverket för banker om bl.a hur mycket banken får hitta på från en given kapitalbas, även kallat hävstång) behöver banker INTE HA ETT ENDA ÖRE i kassakistan för att hitta på OBEGRÄNSAT med krediter som de kan skuldsätta stat och kommun med.
För skuldsättning av hushåll gäller lite ”blygsammare” regler. Banker har möjlighet , enligt Riksbanken, att hitta på 357kr i krediter på varje 1 krona de måste hålla i riskreserv vid eventuell bankrusning. D.v.s bankerna får ha en påhittsmultiplikator (hävstång) på 357 gånger det bankparasiterna eventuellt kan lägga i kassakistan som reserv. Något som e24, konstigt nog, faktiskt tagit upp:
http://www.e24.se/business/bank-och-f … or-bolaneboom_1902285.e24
Det är denna kreditexpansion där alltmer skuldslavar införskaffas av bankparasiterna genom den s.k bomarknaden som håller upp den svenska ”marknaden” nu (kolla t.ex SCB:s senaste finansmarknadsstatistik – skuldsättningen av hushåll ökade med över 9% enbart i Maj
http://www.scb.se/Pages/PressRelease____296331.aspx ).
Men det finns ingen bomarknad. Vid en husförsäljning har inte köparna pengarna utan ”lånar” av banken som inte heller har pengarna men kan hitta på från luften såsom kredit.
Så här har vi tre deltagare på denna ”marknad” 1) en säljare (tillgångssidan) 2) potentiella köpare (efterfrågesidan) och 3) mellanhanden banken som vill sälja så mycket som möjligt av sin ”produkt” – dvs skulder skapade från ingenting.
Det är ingen marknad, det är skuldslavsrace där ”husägaren” får hyra huset av mellanhanden, parasiten=banken som trissar upp priset maximalt för att kunna krama ut maximalt ur skuldslaven.
Världen har nått skuldmax nu, det blir allt svårare för parasiten att införskaffa mer skuldslavar för att expandera kreditslaveriet, En skuldavskrivning samt omfördelning av parasitens rov är nödvändig.
Jag skulle vilja rekommendera ekonomiprofessor Michael Hudsons skrift om skuldavskrivningar och balansen mellan värd/parasit. Det är inte bara Bibelns Jubelprincip (som föreskriver att alla skulder ska avskrivas var 50 år och alla slavar släppas fria) som föreskriver skuldavskrivningar.
http://www.schalkenbach.org/michael-hudson/LOST-TRADITION.pdf
Att förstå skillnaden mellan krediter och skuldfria pengar är väsentligt. Marx förstod detta samt hur centralstyrd denna parasitverksamhet är:
“Talk about centralisation! The credit system, which has its focus in the so-called national banks and the big money-lenders and usurers surrounding them, constitutes enormous centralisation, and gives this class of parasites the fabulous power, not only to periodically despoil industrial capitalists, but also to interfere in actual production in a most dangerous manner— and this gang knows nothing about production and has nothing to do with it.”
Jag skulle också vilja rekommendera ekonomiprofessor Steve Keens skrift där han tar upp just skillnaden mellan krediter och skuldfria riktiga pengar.
http://www.debtdeflation.com/blogs/20 … erovingcavaliersofcredit/
Ja, här har vi Milton Friedmans monetarism i all sin nakenhet. Först, stora skattesänkningar (”who could be against it”). Alla utom de fattigaste får sänkt skatt och blir glada, men de stora beloppen går förstås till de allra mest förmögna, som inte konsumerar utan lägger pengarna på hög. Där kan de ju inte ligga, de måste förräntas! Vem kan vi låna ut till? Ja, till staterna förstås, de har ju ont om pengar nu när skatterna har sänkts så mycket. Och ingen vinner ju val på sänkta offentliga utgifter.Alltså en våldsam ökning av privata förmögenheter, finansierad genom offentliga underskott. Så har vi också garanterat långsiktiga ränteinkomster på de mycket förmögnas finansiella tillgångar. Sen kan man ju, när det ohållbara i denna politik blir uppenbar, skylla på att ”vi” levt över ”våra” tillgångar och straffa dem som aldrig fått skatten sänkt eller tjänat en räntekrona på den statliga skulden.Resultat: ofattbart rika männsikor som lever bland en tilltagande massfattigdom, billig arbetskraft till att sköta parken och hushållet, tvätta bilen och servera på restaurangen.Naturligtvis kommer detta inte att hålla i längden. Jämlikhet måste åter komma högst på den politiska dagordningen. Förmågan att betala skatt är mycket hög bland dem med mycket höga inkomster. Det är dags för en ny reduktion.Måtte socialdemokratin klara av att formulera ett reformprogram för denna politik. Alternativet innebär mycket destruktivt våld och lidande, något som den franska adeln blev varse när de inte klarade att läsa tidens tecken 1789.
+1
Det var inte Keynes som satte stopp för 20-talets destruktiva nedskärningspolitik, det var arbetarrörelsen.
I de länder där arbetarrörelsen var stark – Norden och USA – kunde man få igång ekonomierna, i länder som England och Frankrike där arbetarrörelsen var svag hände ingenting. Det var strejkvågen i mitten av 30-talet som övertygade Roosevelt att det behövdes en New Deal som gjorde slut på missnöjet. Och det var skandinaviska socialdemokrater som Karl Steincke och Ernst Wigforss som formulerade arbetarrörelsens sunt förnuftiga ståndpunkt att det är idioti att man kan vara så fattig att man inte har råd att arbeta.
Tyvärr har vi inget motsvarande idag. Europas socialdemokrater är lika övertygade om de neoklassiska idiotierna som vad borgarna var på 20-talet, se t.ex. Sahlins och Östros’ krav på ännu hårdare nedskärningar, http://www.dn.se/debatt/europa-behover-en-ny-och-stramare-stabilitetspakt-1.1117403. Och arbetarrörelsen törs inte utmana dem.