Medan medlemmarna satt bänkade i Manchester Centrals auditorium var partiledarkandidaterna inlåsta bakom scenen. Det var inte kardinalerna i Vatikanens konklav som hade röstat, utan tre grupper tilldelade lika stor makt: medlemmarna, parlamentsledamöterna och fackföreningarna.
Kandidaterna hade berövats sina blackberries och mobiler. Inget skulle läcka ut i förväg. Två minuter innan klubban slog i bordet på Labours Leadership Conference fick kandidaterna beskedet att Ed Miliband hade vunnit. Men först i fjärde omgången efter att alla de övriga kandidaternas andrahandsröster hade fördelats. Ed Miliband vann med bara 1,3 procents marginal. I de första tre omgångarna hade David Miliband ledningen.
Sedan lotsades de in. Bara en handfull visste resultatet. David Miliband log. Ed Miliband såg sammanbiten ut. Många tolkade nog ansiktsuttrycken fel. Var det lättnad vi såg i David Milibands blick? Partiledarskapet är en tung börda att bära. Ansvaret att leda låg nu på hans yngre bror. Brödrastriden mellan Ed och David Miliband saknar motstycke i den politiska historien. Dramatiken var oöverträffad.
Ed Miliband står något till vänster om sin bror. Åtminstone retoriskt. David ligger mer nära Blair och den tredje vägen, även om han inte är någon enkel blairit. Ed var outsidern. Jämförelsen med Barack Obama som vann den interna striden med Hillary Clinton är självklar. David Milibands kampanj hade mer pengar och var mer professionell. Den levererade i någon mån mer politisk substans. David Miliband är en intellektuell politisk strateg. Medan Ed Miliband drev en Obamaliknande gräsrotskampanj, engagerade fler och vann.
Partiledarvalet tolkas som en pendelrörelse till vänster inom socialdemokratin. Kanske en nödvändig korrigering efter Tony Blairs utflykter. Andra är rädda för en ny ökenvandring för Labour. Men vänstersvängen är modest. Jag hinner växla några ord med The Guardians Polly Toynbee mellan ett par av hennes TV-intervjuer. Hon menar att skillnaderna mellan bröderna är försumbara. Särskilt vid en jämförelse med 1980-talet, då gapet mellan höger och vänster i Labour var gigantiskt.
Förändringen är reell. New Labour-eran är nu över. Labour lägger Tony Blair till handlingarna och går vidare. Det var hög tid. Valet av Ed Miliband sänder denna tydliga signal till vänstern i Europa. Vad det nya består i återstår att se. Ed Miliband talade i sitt tacktal om att skapa ”The Good Society”, en hänvisning till ett brittiskt-tyskt manifest som är starkt kritiskt till den tredje vägen.
En sak är helt säker. Som Ed Miliband uttryckte det i sitt tal i lördags: en ny generation har nu tagit kommandot i Labour. Och efter finanskrisen är dagordningen och utmaningarna annorlunda än när Tony Blair äntrade scenen 1994. Ed Milibands tydligaste budskap är att han vill vinna tillbaka partiets kärnväljare och folkets förtroende. Men hans första utspel riktades till den ”pressade medelklassen”. Denna balansgång präglar arbetarrörelsens dilemma i hela Europa.
En gammal partimedlem sa att hans hjärna ville rösta på David Miliband och hans hjärta på Ed Miliband. Hjärtat vann med minst möjliga marginal. Men för att lyckas krävs att båda är med.
”En sak är helt säker. Som Ed Miliband uttryckte det i sitt tal i lördags: en ny generation har nu tagit kommandot i Labour.”
Det är nog ganska så många som väntar på att en ny generation ska ta över i Labours Svenska systerparti Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti.
Inga ”haveriommissioner” kommer att återuprrätta förtroendet för den nuvarande ledningen. Något som Gordon Brown insåg och tog konsekvenserna av det.
Det är bara att beundra Lars-Olovs omsorg för socialdemoktarterna
Är det kanske dags för (s) i Sverige att ta lärdom av Laour i England? Det jag menar är att de har mod och integritet att förstå sina fel, att förstå sina nederlag och dem som förlorar val har integritet att lämna sin plats till förfogande. I vårt land hänger sig alla fast vid makten. ”Kriskommisioner” tillsättes för att analysera vad som gick fel. ”Kriskommisioner” som består av någorlunda lojala partimedlemmar. (s) i Sverige liknar den svenska polisen: Man utreder sig själv när fel begåtts! I stället för dessa kommissioner borde man lämna sina platser till förfogande och kalla till en partikonvent. Alla de som känner sig manat att leda partiet ställer upp som kandidater. Konventet väjer sedan partiordförande som i sin tur förnyar ledningen och inleder en förnyelse av politiken.
”David Miliband log. Ed Miliband såg sammanbiten ut. Många tolkade nog ansiktsuttrycken fel. Var det lättnad vi såg i David Milibands blick? ”
Nej, lättnad är nog fel. Men vad annars ska han göra? Se ledsen/arg ut och utmålas som dålig förlorare/bitter?
Håller med Juan Fonseca. Det är så typiskt svenskt att först analysera allting innan man handlar. Det var väl det som hände när Tsunamin slog in i Thailand. Analys och utvärdering tog alldeles för lång tid. Och sedan blev det panik och huvuden rullade. Nu finns det ingen stark ledning i partiet som kan eller vågar agera på det sätt som JF föreslår. Den ledande maktgrupperingen sluter till om sig. Och slår vakt om sina positioner. Det är som i vilket land som helst i tredje världen.
Egentligen är det ingen skillnad nu i förhållande till valet 2006. Alla vet så himla väl var skon klämmer. Samhälls- och attitydförändringar. Högre utbildningsnivå hos befolkningen. Fler kvalificerad jobb som gör folk mindre utbytbara. En ökad individualism och ”satsa på dig själv” -kultur. Här som i Storbritannien. Det är illavarslande med den här kriskommissionen. I bästa fall är det bara så himla svenskt. Trögt och obeslutsamt.
Lite nya yngre ansikten och en modernare partistruktur och uppsagda relationer med facken skulle väcka intresse. Och möjliggöra en nystart. För det gamla kommer aldrig tillbaka. I det här valet gick partiet till val på gammalt momentum och gamla kärnvärderingar -jämlikhet, rättvisa, skattehöjingar för rika osv. Det fungerade inte. Nu är det dags att öppna dörrarna till andra grupper än de som (s) traditionellt vänt sig till.
Visst vore det på tiden om s återblev ett arbetarparti. Det är ju brist på det i landet. Kanske vore det på sin plats ochså (förutom det J. Fonseca alldeles riktigt föreslår) att be svenska arbetaren om URSÄKT för hur vi andvände hennes pengar för att rädda landet under krisen på nittiotalet då Statsminister Bildt vägrade släppa kronan och försatte landet i nära konkurs.
S fick efter 2 års vanstyre av finanserna (och idiologiska skäl enligt Karolinska sjukhusets politisk tillsatta chef) ”sanera” ekonomin i 10 år(!) Allt detta togs från sveriges ryggrad – ARBETARNA. Själv gick jag på gymnasiet då studiebidraget sänktes med 100 kr 2 ggr under tre år!
Arbetarna skulle ju få tillbax sina pengar, istället lämnades det ett överskott på 70 mdr kr till aliansen 2006. Och två år senare med över 60 sålda vinstgivande statliga företag hade aliansen ordnat ett lånebehov på 200 mrd kr!! Och fyra år senare har vi rasistisk parti i riksdagen.
Dags för s att orientera sig, be om ursäkt, lova (och hålla) att återlämna pengarna vi räddade bankerna och landet med under Statsminister och under utredning för brott MOT MÄNSKLIGHETEN Bildt. På så sätt kan aliansen bli synade i sin bluff om att det är tack vare deras politik klarade vi senaste krisen och inte genom att Sverige reglerade detta (skyddade oss) redan tidigt nittiotal.
Juan Fonseca skriver den klokaste eftervalskommentaren till såväl det Brittiska som det svenska valet här.
En kriskommission och tungt ideologiskt livgarde sätts in för att rädda partiledningen.
Och små kampanjer av typen att någon medlem i gardet som tydligen stått i kontakt med hela LO-kollektivet under valnatten träder fram redan på förmiddagen dagen efter valdagen och meddelar oss att partiledaren har LOs stöd.