Eurokrisen har lett till en rockad mellan politiker och ekonomer. Det brukade vara ekonomerna som talade om normpolitik. Som menade att om man räddar länder som inte skött sin ekonomi ordentligt bäddar man för mer problem framöver. I dag har ekonomerna bytt fot och anser att räddningspaket behövs. Men politikerna håller emot och kräver nedskärningar och privatiseringar – med normpolitiken som motivering.
Financial Times rapporterar om den klyfta som har uppstått mellan ECB och IMF. Den europeiska centralbanken, som i praktiken styrs av Tyskland, är rädd att om Italien och Portugal kommer för lätt undan kommer de på nytt att överskrida sina budgetar i framtiden. ECB kräver därför att Portugal genomför privatiseringar och nedskärningar i statsanställdas löner. Portugals egen regering vill i sin tur privatisera till exempel det statliga vattenbolaget.
Men Internationella valutafonden, en mer ekonomstyrd organisation, håller emot ECB:s åtstramningar. De är oroade över att nedskärningar kan skada tillväxten. IMF verkar tvärtom själva vilja gå in med garantier på 600 miljarder euro för att stärka Italien. Inte heller Greklands 50 miljarders privatiseringsprogram är IMF:s idé. Det är regeringens.
Även andra fristående experter och ekonomer kastar normpolitiken över ända. I ett brev till Europas finansministrar menar undertecknare som Sony Kapoor på tankesmedjan Re-Define och Daniel Gros på CEPS att staterna nu måste ingripa och garantera banksystemet för att förhindra en kris.
IMF är en organisation med tydlig ekonomisk expertprägel. När länder krisade krävde IMF historiskt en kombination av åtstramningar i offentlig sektor, privatiseringar och välfärd endast till de sämst ställda. Vattenförsörjning i Latinamerika privatiserades i IMF:s och Världsbankens regi, ofta med folkliga protester som följd.
Men IMF har gjort hemläxan. Fokus har skiftat från krisers konstruktiva möjligheter, till krisers negativa effekter på tillväxten. IMF:s nya chef Christine Lagarde har understrukit att de länder som har råd, som Sverige, bör spendera sig ur en ökande internationell oro. Om vi i Sverige köper varor och tjänster från Italien hejdar vi deras kris och därmed oron i världen. I slutändan gynnar det oss själva.
IMF-ekonomen Michael Kumhof har visat hur kriser kan undvikas om jämlikheten i samhället ökar. IMF:s tidning Finance and Developments senaste nummer handlar om hur ojämlikhet hindrar tillväxt.
”Åsikten att ojämlikhet skadar tillväxten har kommit att delas av allt fler de senaste åren. Historiskt hade den motsatta uppfattningen – att ojämlikhet gynnar tillväxten – fäste hos ekonomer.” skriver till exempel Världsbankens chefsekonom Branko Milanovic.
Humankapital, inte finansiellt kapital, är vad som skapar tillväxt, menar IMF. Vi har helt enkelt inte råd att offra välfärd och utbildning i kristider.
Så skyll inte nedskärningar och privatiseringar på ekonomerna. Det handlar om ideologi.
Nog skyller vi på ekonomerna, ekonomerna bakom EMU och framförallt Chikago skolan, som dominerat USAs politik (USA som har mest röster inom IMF) sedan 80-tal under Reagan och Thatcher. Vi skyller på det sk Washington Consensus som via IMF och WTO tvingat fram avregleringar mm. När IMF grep in i utvecklingsländer med problem var standard att privatisera, släppa finansmarknaderna fria inkl kapitalrörelser över gränserna, åtstramning av statens utgifter OCH devalvering (vilket inte kan ske inom EMU). WTO har vidare avskaffat tullskydd och gjort det omöjligt skydda inhemsk industri i utvecklingsländer (det Asiatiska undret har skett under skydd). Under Strauss-Khan började IMF ändra kurs mot en mer Keynesianskt inspirerad politik och har börjat betona konjunkturstimulanser, framförallt chefskonomen Blanchard
leder en omorientering medan organisationer som OECD och BIS predikat åtstramningar tills för några veckor sedan, liksom ekonomerna inom ECB, inom Tory regeringen i England och den tyska regeringens rådgivande ekonomorgan mfl.
Ekonomer är inte befriade från ekonomiskt-politiskt-ideologiska värderingar och dessa värderingar styr sökandet efter teori och tolkningen av världen. Vad vi borde se nu är Chikago skolan falla sönder, men Republikanerna i USA och media som Wall Street Journal håller fast vid synen att stimulanser är fel, att statskulden är problemet (där Keynesianerna anser stimulanserna ha varit otillräckliga och därmed förlängt lågkonjunkturen och på så sätt gett onödigt hög skuldsättning (pga inkomstbortfallet).
Men, det mesta av dessa åsikter baseras på Herr Krugmans blogg (eminent skribent med stort kunnande och stor trovärdighet (och även han har fel mellan varven, dock inte i sin beskrivning av en delad ekonomikår), så jag bifogar ett par relevanta länkar bl.a. till ett strålande, av historien falsifierat, citat av herr ekonomen Greenspan när det begav sig:
http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/11/28/memories-of-vsps-past/
Och till en av de kommentarer om förfallet inom ekonomkåren och den ekonomiska vetenskapen:
http://krugman.blogs.nytimes.com/2009/01/27/a-dark-age-of-macroeconomics-wonkish/
Avslutningsvis är grundläggande ekonomikunskaper väsentliga för att förstå världen och politiken på basal nivåoch utan det står man sig ganska slätt. När det gäller avancerad ekonomisk kunskap är det på sin plats att citera John Maynar Keynes (ungefär)
”Bakom varje statsman står en sedan länge avliden ekonom (och hans ekonomiska teorier).”
Att jämlikhet skapar tillväxt är det väl snart bara politiker som inte förstått. Må Friedman snart få vila i ofrid med tanke på allt han ställt till med.
Väl rutet.
Först och främst måste varje medlemsland fås att förstå sin egen roll.
Det finns ingen sugardaddy som kommer och fixar allt när det gått snett. Alla har ett visst eget ansvar. Om alla medlemmarna arbetar proffessionellt tillsammans så blir summan av totalen större än annars.
”Om vi i Sverige köper varor och tjänster från Italien hejdar vi deras kris och därmed oron i världen”. Detta är ett bedrägligt synsätt. (Jämför ”ge eleverna lite bättre betyg så att de kommer vidare till universitetet”) Hur kan IMFs chef uttala detta? Vi köper inget av någon utan rationella anledningar. I såfall blir allt bara ett spel för galleriet och ingen vinner i längden. Italien måste få sina kunder på ärliga meriter. Är produkterna mindre vassa drabbar det priset.
nä inte skall man skylla på ekonomerna – men inte heller glömma att de allra flesta ekonomer, om de nu är anställda i banker, finanskasinoföretag, börsjobbare, eller univeristet – privata som Stockholms Handelshögskola, med Wallenbergpengar bakom sig, eller offentliga, har en märkligt likartad ton i skällan. Det är lika naivt att friskriva dessa personer som att friskriva dem som kollektiv från medansvar som att glömma alla jurister som medverkat i brott mot mänskligheten, journalister som tjänat som maktens megafoner, präster, inkvisitorer, poliser, militärer… Lagarde är en högerpolitiker, fast av franskt snitt, dvs mer benägen till statlig reglering än vanliga nyliberaler. Att socialdemokrater (Kjell-Olof Feldt och hans kanslihushöger) greps av den nyliberala yrseln skall heller inte glömmas.
Jo förresten, vad har Kjell-Olof Feldt att göra hos Sociademokrater?….
Intressant artikel, och ett intressant meningsutbyte här idag. Tydligen är det så att uppfattningarna inom ekonomikåren ändå så sakta håller på att förändras. Det var på tiden! Jag har haft väldigt svårt att förstå varför Friedman och Cikagoskolan tillmättes sådan betydelse. Den blev faktiskt en slags frälsningslära, och ekonomin gjorde ett slags plötsligt kast på 80-talet. För egen del upplevde jag det enbart som ett jättestort baksteg, som att kastas tillbaka till 1800-talet. Liberalismen hade ju för länge sedan inte visat sig fungera, och den så kallade nyliberalismen var ju bara ett dåligt koncentrat av liberalismen, och som gjord för att passa Wall Street. Med Friedman som profet har mycket riktigt kapitalismen gått i spinn, och håller nu på att ödelägga hela det västeuropeiska sättet att leva. Nu behöver vi en ny världsordning, och det är mycket bråttom. Occupy Wall Street är något mycket hoppfullt , och kan mycket väl vara början till något helt annorlunda
Intressant program på TV igår om Sovjet under 1980-talet, inifrån. När de vanliga människorna själva upptäckte att allt var förljuget och fel. Människor berättade hur de upplevde situationen som blev alltmer ohållbar. Mellan 1989 och 1991 så föll allting ihop. Ingen blodspillan, ingen sorg bara ett konstaterande om att vi måste nu börja om, 50 år efter alla andra. Idag skrattar man över hur det var och över hur man kunde vara så naiva, Gamla filmsnuttar blir till parodier. När det inte längre fanns något att köpa i affärerna utom vodka, då var det slut.
Varför är vi i västerlandet så rika idag? Har någon funderat på vad ekonomisk tillväxt beror på? Arena kunde väl kanske starta en grundkurs?
Om det går bra kan ni köra andra vändan i Chicago för där finns ju många svenskättlingar.
Stig: Diskussionen handlar inte om kommunism kontra kapitalism, utan om de framgångsrika åren i värsterlandet mellan 1945 och 1970. då Keynesianism och reglering av marknaden ledde till oslagbar tillväxt och framväxt av välfärdsstaten kontra politiken mellan 1980 och 2007, med betydligt lägre tillväxt, nedmontering av välfärdsstaten och avreglering och med lika kraftiga inkomstskillnader (USA) som åren innan 30-tals krisen och en finanskris i storlek 1929 som resultat. Dina propåer om att stater måste ta ansvar skjuter vid sidan av problemet i Europa där balansproblem i utrikesaffärer är en grundläggande orsak till den kapitalimport som gött ekonomierna i syd och som lett till löneinflation och bytesbalansunderskott och där EMUs konstruktion som guldmyntfot där stater inte kan devalvera för att åstadkomma balans påminner starkt om situationen på 30-talet. USA släppte guldmyntfoten ca 1932/33 och det ledde till tillväxt perioden 1933-37. Förtidigt, 1938, började man strama åt statsbudgeten, som var i underskott för att stimulera ekonomin, med återfall i recession som resultat. Först krigsåren fick fart på ekonomin med full sysselsättning som resultat.
Världen har aldrig tidigare utvecklats i den takt som sker idag.
Fattigdomen minskar bland alltfler i en rasande takt.
Barnadödligheten minskar snabbare i Afrika än någon prognosmakare klarat att förutsäga.
Läget har aldrig tidigare varit bättre.
Ingen ledare i Storbritannien i modern tid har betytt mer än Thatcher.
Transistorn och teknikutvecklingen är de främsta orsakerna.
Många politiker hinner tyvärr ej med i svängarna.
Spännande tid framöver.
Stig: Det går bra för England, Tory regeringen och åtstramningarna…..
http://www.guardian.co.uk/business/2011/nov/16/osborne-deficit-uk-economy-growth
Obegripligt ökad börsaktivitet baserad på rykten denna vecka. Tron på att IMF ska lösa problemen med en fond om 600 miljarder Euro (2/3 delar av deras förmåga att betalas av bra mycket fattigare länder än Italien) och dagens tro att EU finansminstrar ska få till en lösning och att ECB ska fixa till det…
1) Att FED öppnar dollarlinor till centralbanker i Europa och att dessa sänker över natten räntan tyder på likviditetsproblem för bankerna och problem erhålla dollarfinansiering från USA, så varför jublar investerare åt det?
2) Borg säger en lösning mellan IMF och ECB är att föredra, att ECB ska fungera som bankernas bank, men inte rubba inflationsmålet. Vad som diskuteras är att ECB ska frångå EU traktaten och trycka pengar, låna dem till IMF, som sedan lånar ut till PIIGS. Man ökar alltså penningmängden med nytryckta pengar och därmed penningmängd och ökar risken för inflation. Eftersom EU länderna går i otakt innebär nya pengar att de nordiska länderna betalar pga ECB systemet som normalt fördelar Euro efter andel av produktion och befolkning dvs Tyskland får betala nu om Italien får mer Euro. Risken för inflation är troligen relativt stor i Europa eftersom pengarna lätt växlas mot exempelvis dollar och pund (som nu går upp tillsammans med obligationspriserna). Söker man ’sterilisera’ penningtillgången genom att dra in penningmängd i Tyskland mfl länder, ja då bromsar man konjunkturen. Ökad penningproduktion kan annars öka inflationen och hjälpa PIIGS att ändra kostnadsbilden gentemot Tyskland.
3) PIIGS döms till långvarig åtstramning och hög arbetslöshet och hög statskuld om inte lånen skrivs av och länderna inför egen valuta (exempelvis parallellt med Euron) och för över skuldsättningen dit och i princip lämnar EMU.
Den som lever får se.
Vill bara säga att denna artikel är ett föredöme. Rätt i tid. Hög trovärdighet. Bra källor. Intressant konflikt, IMF-ECB. Stark opinionskraft.
Har skickat den till några redaktioner för att visa på exempel på journalistik som man annars bara hittar i New York Times men har rätt att kräva att få i Sverige också. I vart fall några gånger i veckan från de stora mediaföretagens tidningar eller sändningar.
Dan Andersson