Skattefrågan var avgörande för de rödgrönas dåliga val 2010. Det är en slutsats många försöker glömma. Men valrörelsens stora vändpunkt kom när de rödgröna lade sitt gemensamma valprogram med fastighets- och bensinskatter. Under sommarmånaderna grävde de borgerliga partierna sedan guld med skattefrågan.
Ett knappt år tidigare hade Mona Sahlin berättat att opinionsundersökningar och fokusgrupper visade positiv attityd till vissa skattehöjningar, även när de påverkade de tillfrågade. Men när det blev skarpt läge i vallokalerna gällde uppenbarligen andra prioriteringar. Skattefrågan är oppositionens största dilemma. Den som vågar gå till val 2014 på högre skatter kan räcka upp handen. Ingen?
I senaste numret av tidskriften Arena (3/11) grubblar tre skribenter över problemet. Kan man tänka sig reformpolitik utan skattehöjningar? Kommer medborgarna inse det orimliga i fortsatta sänkningar? Måste hela skattekomplexet tänkas i nya termer och former?
Det är sannolikt att Moderaternas bestående insats kommer bli att ha vänt samhällets syn på skatter upp och ner. För första gången i modern tid verkar medborgarna välja privat konsumtion före gemensam: fler nya skjortor i garderoben går före säker sjukvård. Vänstern kan inte ens skylla på den sorgligt demoniserade medelklassen. Moderaternas idé om privat konsumtion som livets mening vinner i alla samhällsskikt. Opinionsundersökningar visar fortfarande stöd för höga skattenivåer. Men i sina politiska val avslöjar medborgarna ändå något annat.
Den borgerliga regeringen har sänkt skattekvoten från 50 till 46 procent. Deras ambition är att fortsätta med nya jobbskatteavdrag. Det finns ändå utrymme för reformer utan skattehöjningar. Men alla vet att nödvändiga investeringar för framtiden – bättre skolor, höghastighetståg, fler bostäder, fungerande infrastruktur i storstäderna – kommer kräva skatteåterställare. Det handlar om sunt förnuft, samhällelig rationalitet och ansvar för nästa generation.
Men hur förvandlar man den slutsatsen till en politik som vinner stöd? I Arena skriver Angela Aylward, från den gröna tankesmedjan Cogito, att ”oppositionen måste knäcka koden som gör solidariteten begriplig igen”. Koden handlar inte om övertalning med fina ord. Men hur den faktiska skattepolitiken ska se ut. Är det verkligen säkert att just skatt på arbete ska fortsätta vara grundstommen? Är en radikal grön skatteväxling möjlig? Kan man beskatta konsumtion annorlunda och mer effektivt?
De rödgröna partiernas formella samarbete är upplöst. Men de borde ändå enas om en arbetsgrupp, fri från partipolitisk inskränkthet, som får i uppdrag att tänka väldigt fritt och kreativt om ny skattepolitik. Det är en ödesfråga och 2014 är nära.
Diskussionen om var en sorts maximal effekt ligger. Ekonomi handlar ju inte om ett slutet system. Höjer man skattekvoten från 46 till t ex 55 procent är det ju långt i från säkert att det offentligas intäkter ökar med en motsvarande grad och då tänker jag inte på minskad MOMS intäkt i första hand utan att man flyttar ekonomisk aktivitet från en privat (både person ohc företag) till en offentlig konsumtion (som givetvis delvis kommer företag till del).
Oavsett var man står på skalan höger – vänster så är dessa faktorer helt avgörande. Argumentet för jobbskatteavdrag var ju att det skulle skapa större kaka (och det fanns vetenskapligt stöd för det vad jag begrep). Men nu kan det ju utvärderas. Inget är ju svart och vitt i den här diskussionen så man kan ju inte säga något tvärsäkert. Men det kan analyseras i en diskussion
Problemen med sänkt skatt är flera. Säkert har ingen emot att om låginkomsttagarna får en hundralapp lägre skatt i månaden att också höginkomsttagarna får en hundralapp också.
Men när de redan välsituerade istället får två miljoner eller 39 miljoner eller mer då ruckas fördelningsaspekterna.
Därför är det obegripligt att arbetarklassen valde bort återinförd lyxvillebeskattning för villor med ett taxeringsvärde av 4 miljoner och högre eller en återinförd, blygsam förmögenhetsskatt.
Medelklassen sägs identifiera sig uppåt istället för till sina rötter.
Jag är också neutral, dvs håller med om vad du skriver. Det vore konstigt om en majoritet av väljarna sympatiserar med innehavare av lyxvillor, och låter detta bli vägledande för hur man röstar. Istället är det nog en fråga om pedagogik, vilken sida var bäst på pedagogik och propaganda i valet?
Det är klart att viljan, stressen att söka arbete ökar när man tjänar mer på att arbeta och bidragen inte är höga. I mina jobb runt 2001-2002 så förlorade jag pengar på att börja arbeta. Det kändes ju inte direkt hållbart. Skattesänkningen och bidragssänkningen har därför varit motiverad. Jag har sett att det fört med sig att fler arbetar i min nära omgivning.
Per Wirténs argument att ”alla” anser att skattehöjningar behövs för att kunna investera saknar substans. Problemet är väl mest att det inte är de nödvändiga investeringarna som politikerna verkar sikta på. Höghastighetsjärnväg är kul förstås, men vanligt dubbelspår Köpenhamn till Oslo borde rimligen komma före.
Det rimliga är att den offentliga sektorn effektiviserar snarare än att den tar in mer i skatt. Fördelen med dagens välfärdssystem är att det är såpass heltäckande att det inte kommer att bli stora ändringar framöver. Sista biten är väl tandvårdsförsäkring.
”Björn inte E”. Problemet är ju att utbudssidan inte påverkas av att folk söker fler jobb. Vi har idag massarbetslöshet, och det är fel att lägga hela skulden för detta på de arbetslösa genom ökad press att söka jobb, och försämrade ersättningar.
Givetvis ska arbetslöshetsersättningen vara lägre än lönen, men den ska samtidigt fungera som en omställningsförsäkring.
”Men valrörelsens stora vändpunkt kom när de rödgröna lade sitt gemensamma valprogram med fastighets- och bensinskatter.”
I samma program föreslog de rödgröna även sänkt skatt (för pensionärer) och de accepterade regeringens jobbskatteavdrag.
Hur vet du att dessa saker inte påverkade? I de opinionsmätningar där människor säger sig kunna tänka sig högre skatter är det för de flesta villkorat med att välfärden blir bättre men min upplevelse av de rödgrönas förslag var att de inte hade någon tydlig plan för hur det skulle gå till (de klagade mest på alliansen och sa att det skulle bli lite bättre ifall de själva vann men föreslog inga rejäla reformer).
Det här med att låga skatter är vägen till väljarnas hjärtan (eller plånböcker som de kallas nu för tiden) är något som trycks fram genom media hela tiden: ”så mycket tjänar Du på att skatten sänks”. Då måste oppositionen bli tydligare och säga: ”så mycket förlorar du och dina medmänniskor i stort på att skatten sänks och titta, allt det här skulle vi kunna göra istället!”.
Men visst, jag tycker också att det vore vettigt att se över skattesystemet. Det finns dock inget egenvärde i högre skatter men behövs det så behövs det och då får man vara tydlig med vad man vill åstadkomma (vad gäller investeringar i välfärd och infrastruktur) och inte vika ner sig i debatten för att media tycker att sänkt skatt är det viktigaste som finns.
Att de rödgröna förlorade valet berodde inte på att medborgarna anser att ”fler nya skjortor i garderoben går före säker sjukvård” utan på att de var kloka nog att inse att S, V och Mp bakom den falska enigheten var oeniga om det mesta, och på att flera av de förslag man gick till val på var bedrövligt ogenomtänkta. Omedelbart efter valet tog ju ledande S-politiker avstånd från stora delar av den politik de ett par dagar tidigare försvarat. Fortfarande har ingen förklarat vem/vilka det var som tvingade dem att mot sin vilja gå till val på en politik de inte trodde på.
Om skatter: det är faktiskt inkomsterna, inte utgifterna, som gör att vi har råd att betala skatt. Proffsekonomer hatar den tanken och lyckas få andra att liksom Per Wirtén tala om skatt på ”arbete” i stället för på inkomster. Progressiv inkomstskatt döper man om till ”straffskatt på utbildning”. Moms och skatter på boende anses däremot inte vara ”skadliga” skatter. Men momsen är snarast regressiv, och bostäderna är redan hårdare beskattade än allt annat och utgör för många deras absolut största utgiftspost. Återstår miljöskatter, som emellertid har två problem. Ett är det fördelningspolitiska, men viktigare är att en framgångsrik miljöskatt på sikt bör ge lägre och lägre inkomster och alltså omöjligt kan utgöra en pålitlig skattebas.
Sorry, men det finns tyvärr inga fria luncher.
Per Wirtén nämner ett par artiklar om skatter i senaste numret av Arena. Han avstår, möjligen av barmhärtighet, från att ta upp den fjärde artikeln på samma ämne, Petter Larssons om ”medelklassens självbedrägeri”, en orgie i okunnighet och demagogi. Så länge detta är ”vänstern” kommer alternativet att vinna en promenadseger. Och det beror inte på att människor vill ha fler nya skjortor i stället för sjukvård.
Vad vänstern skulle behöva är en sanningskommission som rensar bort alla gamla lögner. Sen gärna, som PW föreslår, en fri och kreativ arbetsgrupp som tar itu med skattefrågorna.
Vad är din huvudkritik mot Petter Larssons artikel?
Den svenska skattedebatten är absurd.
Svensken är överbeskattad, en viktig anledning till att vi har permanent massarbetslöshet. Det finns inget motsatsförhållande mellan konsumtion och investeringar mer än i ett läge med full sysselsättning, utnyttjande av landets resurser. Investeringar är inget annat än framtida konsumtion.
Vi lever nu i det extremistiska nyliberala samhället, vars finansminister hyllas av oppositionens ekonomiske ”expert”. Den öppna arbetslösheten går ner till strax under ÅTTA procent och finansministern meddelar att det ska bi finanspolitisk åtstramning i form av höjt sk överskottsmål, med svepskälet att betala av en obefintlig offentlig skuld. Riksbanken höjer räntan.
Vårpropositionen 2011:
Tabell 20 Offentliga sektorns finanser (miljarder kronor)
Nettoskuld (minus innebär att det är överskott)
2006 __ -412
2007 __ -547
2008 __ -404
2009 __ -613
2010 __ -712
2011 __ -735
2012 __ -801
2013 __ -904
2014 __ -1049
2015 __ -1231
Procent av BNP
2006 __ -14
2007 __ -17,5
2008 __ -12,6
2009 __ -19,8
2010 __ -21,6
2011 __ -21,3
2012 __ -22,1
2013 __ -23,7
2014 __ -26,3
2015 __ -29,6
2006 beräknades det vara närmare en billjon (1000 miljarder), det kom annat emellan och blev uppenbarligen lite mindre.
Detta är dött finansiellt sparande som göder de finansiella spekulationsmarknaderna i stället för att investeras i den reala ekonomin som kan ge välfärd åt medborgarna i framtiden.
Dessa överskott motsvaras av hushållens allt högre belåning av sina bostäder för konsumtion, det offentligas överskotts är medborgarnas minus.
Göran Persson har ibland beklagat sig över att det finns för lite kapital här i landet, det är förstås inte så konstigt när medborgarna sen ett par decennier tillbaks permanent går minus i sina affärer med det offentliga, det offentligas affärer med medborgarna är ett nollsummespel.
”This is not rocket science, but it appears to befuddle scores of educated people, “
Stephanie Kelton
Ph.D. is Associate Professor of Economics at the University of Missouri-Kansas City, Research Scholar at The Levy Economics Institute and Director of Graduate Student Research at the Center for Full Employment and Price Stability. Her research expertise is in: Federal Reserve operations, fiscal policy, social security, health care, international finance and employment policy.
Lasse: fin artikel, men bokföringsreglerna avser ett statiskt läge och ger även en dynamisk effekt som t.ex. hålla tillbaka löner och valutakurs och gynna exportindustrin mha budgetöverskott och den vägen öka konkurrensmöjligheten, stabilisera valutan och bytesbalansen.
Skatter och offentlig konsumtion, sparande och investeringar kontra privat konsumtion, investeringar och sparande. Man kan väl säga att politiken borde handla utifrån begreppet samhällsekonomisk effektivitet, utifrån analys av marknadsimperfektioner och utifrån val på kort- och lång sikt av var investeringar ska satsas. Frågan är då vad vi får för pengarna, inte om skattetrycket är högt.
Frågor som uppstår är bl.a. om sjukvården bedrivs på ett effektiv, icke resursslösande sätt utifrån konstaterandet att privata försäkringslösningar och privat produktion inte är samhällsekonomiskt optimal med hänvisning till situationen i dagens USA där trots ständigt ökande kostnader 25 % saknar fösäkring.
Frågan är om migrationsverk och regering för en rimlig invandringspolitik.
Frågan är om skolsystemet fungerar på ett bra sätt som investering i framtida produktion.
Frågan är om propåer om högf´hastighetsbanor för persontrafik är rimlig i ett glest befolkat land.
Frågan är om leningen och beslutsfattarna över en så stor sektor som Sveriges offentliga investeringar och konsumtion utgör är kapabel, har kunskap och förmåga, att göra rätt val, att driva verksamheten effektivt och att ersätta konkurrensen som utslagsmekanism som det fungerar på privata marknader.
Min åsikt är att det är ett politiskt problem med rekrytering, retorik, media.
@modig
bokföringsreglerna gäller makroflödet som brukar sammanfattas årsvis. Vill man bestrida bokföringen måste man vederlägga 500 år av dubbel italiensk bokföring.
En liten nation kan förstås inte kosta på sig att den privata sektorn importerar betydligt mer än som exporteras och drar på sig fodringar i utländsk valuta. Sådana eskapader har en tendens att bli socialiserade, dels är det inte bra för landet med en skuldsatt privat sektor dels ser ju mäktiga internationella finansintressen hellre att socialiseras då en stat sällan dör eller går i konkurs som intressenter i privat sektor har en tendens att göra. Man skulle förstås kunna tycka att privat sektor skulle stå för sitt men det tenderar inte att fungera så irl.
Men att som vi gjort sätta hela den inhemska ekonomin för fäfot för att ha rekordstora permanenta exportöverskott är ljusår från att stabilisera utrikesaffärer som kan sätta landet på pottkanten. Mellan 1993 och 2009 var där på ett ungefär ett ackumulerat export överskott i storleksordningen 2009 års BNP, det är så oerhört mycket konsumtion som svensken producerat men avstått att konsumera själv att det är svårt att föreställa sig. För att uppnå detta har man försämrat barnens utbildning, låtit gamla dementa lida av liggsår och rent av dö av vanvård, hundratusentals och åter hundratusentals förpassats till utanförskap, bidragsberoende och sjukdom så de permanent förpassats ut från arbetsmarknaden och egen försörjning. En närmast kriminell politik.
Det är förstås inte lätt att förutse framtiden och därmed vilket som är de rätta investeringarna. Marknaden är förstås till stor del ett bra sätt att sålla agnarna från vetet för att inte få för stor missallokering. Men många saker är också av naturen att de är så omfattande till sin natur att de rimligen inte kan tillåtas slås ut av marknadens nycker och behöver långsiktigt stöd.
Det finns alltid problem med att misstag görs, misstag kommer alltid att göras. I det offentliga är det förstås medborgarna via demokratin som kan stå för utslagningen av felinvesteringar.
Den stora skillnaden mellan det privata och offentliga är att i det privata ”tillåts” betydligt mer fel, trail and error, vilket sållar och ger utveckling. I det offentliga är det mer påpassat och där kan man inte hålla på med lika mycket chansningar vilket gör det stelare och lite trögare. Bägge delar kan ha sina fördelar och nackdelar. Men nu är det ju så att man vanligen bara räknar träffarna och glömmer missarna i det ena och bara räknar missarna i det andra.
Inte ifrågasätter jag bokföringen (även om experten i beräkningsystsemt säkert hittar brister t.ex. om GDP eller GDI ger bäst bild och statistiska insamlingsproblem, men nej, jag ifrågasätter inte det aggregerade sambandet och som du säger, det mäts i efterhand. Likaså skiljer sig begrepp som bruttoskuld och nettoskuld åt i sina implikationer för den offentliga skuldsättningen, men det är lika viktigt huruvida skuldsättningen är privat eller offentlig, eftersom resurser inte utan vidare kan föras över (se t.ex. Japan där den offentliga skuldsättningen passerat 200 %, medan offentlig + privat är ungefär 100 %).
Min fråga avsåg den dynamiska effekten över några år med överskott respektive underskott på den ena eller andra sidan av ekvationen.
För att ha en utgångspunkt måste vi starta med Bild regimens ovilja 1991 att devalvera/släppa kronan och den utslagning av främst mindre företag som pågick och utslagning av underleverantörer. Idag har exportens storlek och likaså importen ökat från ungefär 30 % av BNP till ca 50 %. Vi är alltså mer integrerade med omvärlden. Underleverantörer till svensk industri finns inte endast i Sverige, utan redan i början av 80-talet (vilket förnekades av dåtidens ekonomer som skyllde allt på löneläget och valutakursen) såg vi hur svenska underleverantörer slogs ut. Först med Krugman på 80-talet och den nya handelsteorin observerade man internationella skalfördelars betydelse för produktionens lokalisering och det har kanske ännu inte nått fram. I praktiken kan vi t.ex. se hur Scania centraliserar viss produktion till vissa orter av produkter som sedan försörjer monteringen world wide oavsett geografi pga skalfördelar och hur montering läggs närmre marknaden. Motsvarande pågår med säkerhet i andra industrier. Siffror över fenomenet har jag inte. Sannolikt saknas de. Vad vi sett enligt exportrådet är att tjänsteexporten ökat och därvid är de stora posterna turism i Sverige, med ett tusrim netto som balanserar, transport (med ökad EU konkurrens) och koncernfakturering av centrala tjänster och här finns IT som framträdande poster.
Med detta sagt att krisåren 1992 med hög arbetslöshet, utslagning av företag, utländskt lånebehov, växande statskuld till slut vändes mha den lägre växelkursen och tillbakahållande av privat konsumtion. Från ca 1997 sänkte riksbanken räntan och överskotten i statbudgeten tog vid. Utvecklingen gynnade den svenska exportindustrin. Ca 2006 var läget betydligt bättre och idag, då statskulden netto är ca 37 % är det läge att diskutera om överskott i bytesbalansen är rätt. Men här måste hänsyn tas till den internationelal krisen och behovet av reserver och möjlighet avvärja eventuell förnyad finansiell kris. I princip för Sverige samma politik som Tysklan och de sydostasiatiska länderna, genom bytesbalansöverskott och budgetöverskott håller man ned valutan och privat konsumtion och låter industrin expandera medan lönerna hålls nere, samtidigt som landet blir mer oberoende av internationella långivare som IMF.
Den strukturella svenska arbetslösheten diskuteras sällan och det kan bero på undersysselsättningen bland invandrare kontra svenskfödda, liksom ungdomsarbetslösheten, troligen beroende på skolsystemet.
Problemet med budgetöverskotten, som jag ser det, är inte att inhemsk konsumtion hållits tillbaka utan problemen finns i en stagnerande politisk offentlig miljö där resurser inte frisläpps, där åttaganden inte diskuteras, där effektivisering inte sker. Siffror är jag inte, men normal hantering i privata företag är en ständig prouktivitetsjakt och koncenration på kärnverksamheten. Vi ser inte detta i det ofentliga, i media ser vi sällan en diskussion, det enda är borgerlighetens ideologiskt betingade alternativ: privatisera.
Vi kan börja lista möjliga underligheter:
. Varför är antalet läkare större än någionsin medan vårdkvaliten minskar?
. Varför har de länder med mest kringpersonal per läkare högst kostnader utan att det är relaterat till uppmätt effekt (hälsa) (USA främst)?
. Varför har offentlig sektor varit sen att införa IT?
.Varför är flexibiliteten inom offentlig sektor låg?
.Varför läser vi aldrig om nedskärningar inom verk och myndigheter? När t.ex. arbetsmiljöverket får mindre budget blir det ett ramaskri, men rent generellt borde åratal av skyddsarbete och framsteg leda till att behovet av personal minskar vid någon tidpunkt
.Varför har universiteten på grundniuvå kurser inom film, genus etc som inte leder till arbete (utom i media)
.Varför blir det ståhej om nedläggning av försäkringskassans lokalkontor? De flesta människor träffar inte personligen försäkringsmyndigheten och myndighetspersonerna kan rimligen förflytta sig dit personer/företag finns vid behov
…ETC.
@modig
När var vi beroende av IMF:s långivning?
Det var kapital och valuta avregleringen som orsakade utlandsupplåningen vid 90-tals krisen, den blindgalna fastighetsspekulationen i utlandet och förstås räntearbitrage när man lånade d-mark till låg ränta för att placera i svenska högräntepapper. En ren spekulationsaffär som kunniga politiker borde ha satt stopp för i tid, men vi saknade sådana och hade bara politiker impregnerade med nyliberal ideologi. I något läge före kraschen hade privat sektor utlandsupplåning som Brasilien hade då.
Något speciellt behov av utlandsupplåning fanns inte av rent handelspolitiska skäl. Offentlig sektor har inte haft några behov av utlandsupplåning.
Det var förstås dåligt av Carlsson och Allan Larson att låsa kronan till en korg där dollarn vägde tungt när dollarn var som dyrast. När dollarn föll kraftigt borde man förstås ha varit flexibla nog att gå ur denna låsning. Sunt förnuft är bättre än ekonomiska psykogriller.
Den egentliga sk balansräkningskrisen fick sin kulmen under Bildt regimen. Att sen när kronan fallit och ekonomiloket USA drog igång den globala högkonjunkturen bedriva hejdlös åtstramning så arbetslösheten toppade 1997 flera år efter den inhemska krisen kulminerade och den internationella lågkonjunkturen tagit slut kostade svensken mycket onödigt lidande. Som också Jonung ett mer än ett decennium senare påpekade, det hade förstås varit bättre om han sagt något när det begav sig. Men då kanske inte 10% ägt uppemot 3/4 av landets rikedomar idag medan resten lånar för att förse det offentliga med överskott.
Lasse: Kul diskussion, vi kör vidare på annan sida senare. men några frågor:
1) Jag vill minnas Carlsson och Feldt knöt Svenska kronan til ECUn och D-marken, att valutakorgen föregick. Allan Larsson efterträdde väl Feldt när han gick ett år eller två innan valet efter att Feldt inte hade fått gehör för finansiella åtstramningar (som borde följt på avregleringar i mitten på 80-talet).
2) Underskott i bytesbalansen fanns väl redan ca 1988 och det och att inflationen inte hejdades var de tecken som angav att kronan var övervärderad. 1991 skakade det europeiska valutasamarbetet och England lämnade, försökte först förvsara valutakursen, men gav upp efter någon månad och efter Soros attacker med följd att ekonomin återhämtade sig.
3) Arbetslösheten var väl ca 7 % sommaren 1992 och fortsatte stiga under kronförsvaret under hösten och ökade efter att valutan släppts och medförde budgetunderskott i takt med sjunkande skatteintäkter. Kronförsvaret pågick i över ett år och eftersläpning i ekonomin parat med minskad kreditvillighet hos finanssektorn bidrog till utslagning
4) Skuldsättning utomlands uppmuntades av SAP regeringen åren innan krisen. Företagen ägnade sig år räntearbitrage och fastigetsspekulation, men i grunden hade Sverige ett underskott i bytesbalansen och importerade kapital.
5) IMF blev aldrig inblandat som i Asienkrisen 1997, men Persons utalanden om ‘att den som är satt i skuld är inte fri’ och talet om finansvalparna på Wall Street pekar på hur beroendet av utländska långivare styrde agerandet från 1994.
6) Återställande av balans i de utrikes affärerna, nedväxling till låg inflation, gynnande av exportindustrin var nog motiverat utifrån erfarenheterna från 70-tal och 80-tal och det läge Sverige befann sig i och med tanke på statskuldens storlek och de begränsningar det förde med sig i anteringsmöjligheter vid eventuellt fönyad kris. Bäckströms fasthållande vid en ränta på närme 8 % ända till 1997 är nog mer tveksam.
7) Offentlig budgethantering under krisåren där bistånd och invandring omhuldades trots krisläget är mycket tveksam, samtidigt som försvaret avvecklades utan att ny kapacitet byggdes upp. Hanteringen av bostadsförsörjningen är mycket tveksam.
I valet mellan inhemsk konsumtion och uppbyggna av konkurrenskraftig exportindustri väljer jag det senare, men problemen att få fram ny industri lyckades man inte lösa.
9) Organisering och effektivisering av offentlig sektor, av ifrågasättande av vad och hur det offentliga skulle hanteras, va kommuner ska ägna sig åt, vad som kan justeras, den diskussionen har man inte klarat att ta.
@modig
Det fanns knappast någon anledning för IMF att blanda sig i Sveriges hemkokta kris. De flesta av de privata aktörerna var ”smarta” nog att gå ur sina utländska positioner innan bilan föll. Offentlig sektor var definitivt inte i något läge för att IMF skulle ingripa å det internationella kapitalets vägnar. Med OECD:s 3:e lägsta offentliga nettoskuld var knappast den offentliga skuldsättningen något stort problem. Persson lånade utomlands å privat sektors vägnar för de behov som fanns för bytesbalansen då. Det offentliga lånade en del utomlands då det var så att man faktiskt kunde låna till lägre ränta av utlandet än man kunde i svenska kronor. De svenska kapitalinstitutionerna bedrev en politiskkampanj mot Sverige och svenskarna, påverkade av sin egen propaganda om den onda välfärdsstaten. Det gick ju bra då vi har och hade så genuint ekonomiskt okunniga politiker som av okunnighet eller kanske med vilje använde sig av den makt de har att styra i hela folkets intresse.
Däremot har vi ju nyligen haft IMF (med EU i släptåg) ingripande som räddat landet åtminstone tillsvidare efter att finanseliten löpt amok i Baltikum och kontrollorganen Riksbanken och Finansinspektion återigen misslyckats kapitalt med sin myndighetsutövning. Man kan knappast säga att våra arma politiker har haft mycket stöd av den anställda expertisen på dessa ställen för att bedriva en politik i hela folkets intresse sen flera decennier tillbaks.
När den globala finanskrisen slog till fick Fed komma och hjälpa den inkompetenta och handlingsoförmögna ECB och hålla EU flytande. Men även fed misslyckades kapitalt i sin myndighetsutövning att övervaka banker och finans så denna sektor inte löper amok. Trots detta sitter alla ansvariga kvar och utses igen och skäms inte för att prata om sin egen förträfflighet och hur viktigt det är att de är ”självständiga” och inte har demokratiskask ”checks and balances”.
”/L”, ”Svensken är överbeskattad, en viktig anledning till att vi har permanent massarbetslöshet.”
Om det var så att lågskatteländer generellt hade låg arbetslöshet, då skulle jag tro dig.
Personligen betalar jag hellre skatt för ett generellt välfärdssystem, än privata avgifter till företag som försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på min plånbok.
Per Wirtén skriver att för första gången i modern tid verkar medborgarna välja privat konsumtion före gemensam.
Detta kan vara ett skäl. Och just på att prioritera offentlig konsumtion framför privat har vänsterpartierna alltid varit outstanding.
Men som oftast finns det flera skäl.
Ett annat skäl till att många vill ha lägre skatt är att skatterna inte används effektivt. Av detta har vänsterpartierna varit ointresserade och usla. För dessa är det alltid bristande resurser som har varit problemet, något som inte är trovärdigt. De flesta väljare har erfarenhet av att använda sina egna pengar effektivt. Varför skall väljarna behöva hantera sin egen ekonomi med större effektivitet än det offentliga gör med sin? Ett exempel som tas upp i dagens SvD är den inneffektiva polisorganisationen som kostar alltmer och levererar mindre.
Ett tredje skäl är att många väljare inte sympatiserar med det som skattemedlen används till. En orsak till detta kan vara den ökande splittringen med nya etniska grupper som gör att solidariteten mellan grupper nu är mindre än när samhället var mer homogent. En annan orsak kan vara den slapphet vänsterpartierna har visat gentemot dem som lever på skattebetalarnas pengar. Något fusk med bidrag förekom inte enligt socialdemokraterna när Alf Svensson svor i den socialdemokratiska kyrkan och sade det som nästan alla kände till. När t.ex. Östros med darr i stämman bedyrade att (s) aldrig skulle ta ut en skattekrona i onödan och att skatterna skulle användas effektivt uppfattade jag honom närmast som att ha en ståuppkomikers trovärdighet. Att fuska med bidrag har vänsterpartierna alltid haft överseende med, medan skattefusk har behandlats med största möjliga hårdhet. De som bidrar till samhällets fortbestånd har behandlats sämre än dem som av olika skäl lever på skattebetalarnas bekostnad. Hur socialdemokraterna har behandlat företagare som även förväntas sätta andra i arbete är en av vänsterpartiernas verkliga bottennapp. En sådan politik är knappast hållbar.
Skall vänstern kunna komma igen med skattehöjningar så är det nog en förutsättning att de kan få en trovärdighet som överstiger noll i hur skatterna hanteras och att de går till angelägna ändamål utan onödigt spill på tveksamma verksamheter. Det räcker nog inte längre med att vara trovärdig i att höja skatterna.
Goran, dina påståenden är lite väl svepande, så det är svårt att veta vad du menar egentligen. Även de som bidrar till samhällets fortbestånd (jobbar?) behöver väl t ex en rimlig ersättning när man blir sjuk? Innebär det att man blir bättre behandlad när man blir sjuk?
Sverige tillhör de främsta exportnationerna. Som du framställer det skulle ju företagen inte klara sig i Sverige.
Slutligen. Om man nu kan rationalisera polisverksamheten i betydande omfattning, då ser jag gärna att regeringen gör det. 2014 har den borgerliga regeringen suttit i 8 år, då kan vi utvärdera vad som har hänt.
Statistiken släpar efter men skattekvoten redovisas bara sjunkit mellen 1-2 % sedan Borg har ansvaret.
Men moderaterna filar ständigt på statsutgifterna och klart är att det är den som har lite pengar som får betala.
Från biståndsbudgeten tas till ambassadbyggen och ambassadkostnader och från biståndet tas flyktingkostnader i Sverige. I verkligheten betyder det minskade pengar till tredje världen.
Här har statsrevisorerna en uppgift att granska och informera. Nyligen kom nyheten att svenskar i utlandet betjänas 16 timmar för 9 kr i timmen, all inclusive och förra året färjpersonal i liknande slavförhållanden och något företag som använde människor för 17 kr på svensk mark.
Det är ju den vägen sänkta skatter ska gå, med några före på vägen. Svensk sköterska med specialutbildning har jämfört ingenjör 10 000 mindre efter 15 år i yrket.
Hög skatt torde inte betyda massarbetslöshet. Massarbetslöshet tillhör de länder som saknar investeringar och är lågskatteområden.
Däremot har höga löner lite inverkan på produktiviteten, en hungrig varg jagar bäst.
Detta betyder att produktiviteten svarar upp bäst, där löpande bandet bestämmer arbetstakten,, där är inte samhällsfarligt med höga löner.
Fördelarna med låga löner i etablissemanget är att vi slipper karriäristerna och att endast eldsjälar söker dessa jobb,, pålästa och nördar som dessa är.
Här är ett upplysningsarbete nödvändigt, gratis högre utbildning måste ses som en gratisförmån, en belöning betald av skattebetalarna, i paritet med de sjukas försäkringsersättningar. En personlig förmån alltså, en chans till personlig utveckling och inte ett träligt arbete.
Då får vi ett produktivt samhälle med rätt person på rätt plats.
fastighetsskatten för de dyraste villorna presenterades i Almedalen 2009 av Sahlin, Ohly och Eriksson
höjd koldioxidsskatt hade (S) som aktivit förslag redan 2009
Väljarna uppfattade inte att valet stod mellan offentlig verksamhet och privat konsumtion. Sakligt sett ligger det en del i detta. S ville öka den privata konsumtionen för pensionärer och moderaterna lyckades framställa det som att socialdemokraterna värnade om förtidspensionärer som kunde arbeta. Även om väljarna ogillade utförsäkring av cancersjuka var det många som såg personer i sin omgivning som verkade arbetsföra men ändå var förtidspensionerade. Socialdemokraterna lyckades inte föra ut sin politik för rehablitering av långtidssjuka och framstod som att man försvarade den dramatiska ökningen av förtidspensioneringarna. Socialdemokraterna hade chansen att låta valet handla om ungdomsarbetslösheten, men valde att sikta in sig på pensionärerna. Om socialdemokraterna hade föreslagit höjda barnbidrag och skattefrihet för arbetslösa och långtidssjukskrivna som återvänder till arbete istället för att gå med på jobbskatteavdraget hade man fått en mer renodlad motsättning kring både fördelning och tillväxt.
Socialdemokraternas 50% skattekvot torde återfinnas på 90-talet. Kanske en viss Bildt spelar in?
Således har SCB jämfört 2005 och 2010 48,9 och 45,8. Det är en skillnad på 3,1%. Här finns en skillnad på en miljard på kapitalskatteuttaget, det torde gynnat de rikaste. Statliga skatteuttaget har också sänkts under samma jf-år med 1,5 miljarder, torde gynnat höginkomsttagare.
I övrigt har skatteinkomsterna ökat jf 2005 – 2010.eller ligger lika.
De kommunala, sociala avgifterna har ökat kraftigt.
Adam Smith:
Konsumtion är det enda syftet och ändamålet med all produktion, och producenternas intressen bör därför tillgodoses endast i den mån konsumenternas intressen därigenom främjas. Denna grundsats är så fullkomligt självklar, att det skulle vara orimligt att försöka bevisa den. Men merkantilsystemet offrar nästan alltid konsumentens intresse för producenten, som om produktionen och ej konsumtionen vore det yttersta ändamålet med all industri och handel.
John Maynard Keynes:
Konsumtionen, för att upprepa det självklara, är det enda syftet med all ekonomisk aktivitet.
Irving Fisher:
Konsumtionen är ekonomins A och O.
Det har förstås ingen ekonomisk betydelse om det konsumeras i privat regi eller offentlig. Syftet med investeringar är att i framtiden kunna producera/konsumera mer och eller med mindre ansträngning.
konsumtion 1993 – 2010
investeringar 1993 – 2010
Som man kan se har både offentlig konsumtion och investeringar ökat till en högre nivå än det varit under tidigare S regimer. Att offentlig konsumtion och investeringar inte tillåtits växa med den allmänna BNP tillväxten är inget speciellt Alliansproblem, det var värre under S regimerna. Dessa hade en tendens att släppa på lite offentlig konsumtionsökning när det var dags för val för att sen strama åt efter valen. Att det ökar när arbetslösheten stiger är i praktiken ofrånkomligt, de sk automatiska stabilisatorerna i form av stöd till de arbetslösa sköter det automatiskt.
Förutom skatter har den offentliga sektorn faktiskt en annan stor inkomstkälla, och det är vinster från näringsverksamhet av olika slag (Vattenfall, SBAB, kommunala bostadsföretag osv). I 30 år eller så har det varit självklart att offentligt drivna företag ska privatiseras. Men om nu medborgarna vill ha hög välfärd och kunna göra nödvändiga investeringar för energiomställning osv utan att betala via skattsedeln måste vi börja fundera över hur vinster för återinvestering i offentliga sektorn kan rakas av marknaden i högre grad än nu. Statliga och kommunala företag behöver inte vara den enda vägen, utan även att gynna t ex kooperativa, samhällsnyttiga, icke-vinstdrivande verksamheter.
Wirtén har rätt i att skattefrågan är något av nyckeln för (s) vägval. Vem ska få ha pengar av 1. Staten, 2. Företagen. 3. Medborgarna? Svenska folket vet att (s) alltid satsat på de två första. Partiet har inte velat att vanligt folk ska få ha pengar och stå på egna ben. Då konsumerar de bara – usch!. Precis som om folk bara var konsumenter. Torftigt är det. Men det är en vanlig nidbild från vänstern att folk bara är konsumenter. Livet är ju faktiskt så mycket mer. Tack och lov.
Jag känner inte riktigt igen din beskrivning.
Socialdemokraterna har tvärtom haft en bra insikt om att människor är såväl konsumenter som i behov av andra saker, t ex anställningstrygghet, semester, transporter, sjukvård och bostäder.
Mycket hör till det privata området, och inom andra områden är det bättre och effektivare om man löser gemensamt via stat eller kommun, och då kan skattefinansiering vara bra. Skatterna är inte till för ”staten” som du antyder, utan är ett medel för att ge service till medborgarna.
@Lasse W
Hittade ett bra citat i Uppsalatidningen (21/2011) från vänsterpartisten Emma Wallrup som säger om en (av vänstern) önskad skattehöjning i Uppsala:
”De nödvändiga behoven tillgodoses, samtidigt som vi minskar utrymmet för konsumtion av sådant som inte är helt nödvändigt.”
Så länge som denna inställning finns inom vänstern är skattefrågan inte någon valvinnare! Det finns allt färre väljare som accepterar att politikerna alltid vet bättre och därför ska ta hand om dina pengar så att du inte förslösar dem på något onyttigt.
Artikeln i Uppsalatidningen tar bland annat upp ett förslag att minska barngrupperna i förskolan. De flesta inser säkert vikten av att barnen får en bra start i livet och att det kostar pengar att anställa kvalificerad personal. Det är bra att dessa politiker vågar lägga ett sådant förslag. Politiker bör ta sitt ansvar och lägga de förslag de tror på. Sen är det ju upp till väljarna att avgöra i valet vad man tycker, så är det i en demokrati.
Att utvecklingen skulle ständigt gå mot sin högsta förfining, att varje nutid skulle vara den bästa av världar, är en sanning som bör skärskådas.
Att sänkta skatter kräver att välfärden ersätts, liksom i USA, av insatser av volontärer och av allmosor och av sämre villkor för de behövande är vad som vi så väl känner till från läkare utan gränser och andra insatser på frivillig väg.
Redan nu finansieras välfärden av låga sköterskelöner eller billiga lärarkostnader. Undersköterskorna nämns visserligen i debatten men bara för att leda bort uppmärksamheten för de riktigt stora skattesänkningarna för de välbeställda.
Samma har sjukpensionärerna varit uppe i debatten. Alla som varit med ett tag vet att sjukpensionären ofta var privat företagare som fick chansen att dra ned till halvtid. men sällan gjorde det i sin verkstad eller inom jordbruket.
Därför skapades detta bilden av de sjuka som simulanter.
Till bilden hör att 5% rikaste äger hälften och de övriga 95 eller mindre äger hälften och 96% av högsta lönerna finns i Stockholms län.
För att skapa ett hållbart samhälle – mänskligt och ekologiskt – förutsätts en relativt hög grad av solidaritet och jämlikhet (i betydelsen att alla medborgare behöver garanteras trygghet, delaktighet och möjligheter).
Vi lever i ett krackelerande samhälle – tryggheten, känslan av delaktighet och möjligheter att skapa sig ett fungerande liv minskar. Segregation, utslagning, främlingsfientlighet, stress, ohållbar konsumism som leder till ett resursutnyttjande som är ekologiskt ohållbart, etc. – utmaningarna för ett fungerande samhälle är enorma.
Socialdemokratins stora insatser under 1900-talet var att man byggde ett fungerande samhälle – ett samhälle som har beskrivits som det bästa som mänskligheten skapat. Någonstans på vägen tappade socialdemokratin sina ledstjärnor, sin identitet och sin historiska uppgift (de lärde tvistar om det beror på det globaliserade kapitalet eller en förtvinande partiapparat som blev enbart förvaltande och utan politiks energi och vision).
Vi står där nu att både Sverige och världen i stort skriker efter hållbara lösningar.
Det hållbara samhället förutsätter ett stort gemensamt åtagande – ett samhälle som vi alla bidrar till medverkar till. Det är självklart att vi behöver ett relativt högt skatteutttag och att det behöver ökas jämfört med idag. Den linjen måste socialdemokratin stå upp för – främst därför att det gemensamma samhällsbygget har så stora behov men också för att idén om socialdemokratin ska vara levande.
Alternativet när det gäller de bägge perspektiven förskräcker.
Nu har regeringen genomfört ett antal skattesänkningar, för dem som har turen att vara friska och ha ett jobb. Allra mest tjänar höginkomsttagare på den förda politiken. Samtidigt försämrar man för sjuka och arbetslösa.
Det lönade sig att jobba i Sverige redan 2006. Var dessa åtgärder verkligen nödvändiga? Blir det fler jobbtillfällen, bara för att man försämrar villkoren ännu mer för dem som inte har jobb?
”ett antal skattesänkningar, för dem som har turen att vara friska och ha ett jobb.”
OK, detta är en liten förhatlig grupp som man ska klämma åt så mycket som möjligt så att den försvinner? Sedan ska alla leva på jämlika bidrag?
Nej, så var inte alls min ståndpunkt. Men om du målar upp denna vrångbild, så blir ju regeringens politik väldigt genomtänkt och klok i en jämförelse.
Min ståndpunkt borde vara väldigt trivial. Alla kan bli sjuka, alla kan förlora jobbet, därför får man inte föra en politik som förstör skyddsnätet. Nu måste regeringen sluta upp att öka skillnaderna i samhället ännu mer. Det är dags att fixa jobb istället, om man har någon politik för det, mer än att invänta konjunkturuppgången.
Något som rasat rakt ned i kostnader är flyget när linjerna öppnades för konkurrens och friare budgivning. Europas huvudstäder blev inom räckhåll på några timmar och för några hundralappar. Samtidigt rasade pilotlöner och mat och bagage blev avgiftbelagda.
Här borde finnas utrymme för ekonomisk styrning med ett rejäl konsumtionsskatt som begränsade miljönedsmutsningen?
Ack, nej! Istället kom pressen på de arbetslösa och sjuka. De utsågs till fienden, till tillväxten och kapitalet.
Skatt på arbete infördes för att det skulle vara lönsamt att investera i maskiner i en tid av arbetsbrist. Nu har vi det omvända läget, det är dyrt att investera i arbetskraft även om det skulle behövas både i privat och offentlig sektor.
En grön skatteväxling är definitivt en ingrediens som behövs i en ny skattepolitik.
Socialdemikraterna måste sluta snegla på opinionsmätningar och föra fram en politik man verkligen tror på.
Tror man på omfördelning måste man ju stå för det också.
Tor Udd
Det är endast arbete som producerar ekonomiskt värde och inget annat kan beskatta utan snedvridning av resursanvändningen från det optimala. Trots det kan det vara av vikt att styra användningen av vissa naturresurser som råvaror, miljöpåvekande verksamhet, men det är inte optimalt att beskatta maskiner!
Visst kan annat än arbete beskattas, bl a andra produktionsfaktorer.
Ohemula vinster kan beskattas och investeras i infrastruktur och transporter.
Maskinerna drar energi så där beskattas de redan eller via mervärdesskatter.
Personers lyxkonsumtion kan beskattas då överkonsumtion alltid har negativ miljöpåverkan.
Skatt på arbete -? Var i något officiellt tryck används detta uttryck?
Är det inte inkomstskatten som avses? Om inte vad är det då?
Eller är det bara ännu ett av de moderata flumbegreppen – avsett att vilseleda och förvoirra?
Alla skatter snedvrider användningen av resurser jämfört med läget utan skatter där marginalkostnaden avgör priset och valet av användning. Vissa snedvrider mer. Fastighetsskatten litet eftersom priselasticiteten är låg, man måste bo och kan inte flytta huset utomlands, vissa mer som el-skatten som framtvingar mer av el sparande, vissa mindre som bensinskatten eftersom priselasticiteten är låg inom stora intervall – man måste fortfarande hämta barn på dagis, handla, ta sig til jobbet etc. Progressiva skatter är mer snedvridande än proportionella. Förmögenhetsskatt gör det lönsamt flytta pengar utomlands. Moms, ja köpa måste man efter behov, är ganska bra ur resursfördelningssysnpunkt.
I slutändan är det arbete som beskattas, arbete som fordras för att utvinna olja, averka skog, odla vår jord, sköta fabriker och maskiner, skola och sjukvård. Produktiviteten ökar med teknologiska hjälpmedel och naturresurser, men i slutändan är det arbete som producerar ekonomiskt värde.
Naturligtvis finns det skäl att påverka marknaden för att få fram alternativ till t.ex. oljan som närmar sig topproduktion med avtagande nyupptäckter av fyndigheter. Skatten måste då bedömas utifrån om den har effekt med tanke på syftet eller om den enbart utgör en snedvridning och kassako. Den elintensiva basindustrin i landet är t.ex. utsatt för konkurrens på exportmarknaderna och vi är beroende av export. De stora bilmarknaderna ute i världen påverkas lite av åtgärder på skattesidan i vårt lilla land. Priset på el påverkar definitivt åtgärder på egnahemssidan för att spara energi med bergvärme od.
Många gånger går åtgärder i samhället stick i stäv med varandra. Bostadsbristen skapar t.ex. mer av långväga pendling och större bilberoende. Lokalisering av köpcentra utanför stadskärnorna gör detsamma. Arbetsplatsernas lokalisering framtvingar pendling. Ökade samhällskostnader som finansieras via skatter kan öka pressen på andra arbetsplatser, minska utrymmet för andra offentliga verksamheter.
Men i det hela gäller att det är arbete som producerar ekonomiskt värde, det är arbete som skapar de ekonomiska reurser som sedan beskattas oavsett om det är via kapitalskatt eller fastighetsskatt.
Jag inför 90% skatt på ohemula bonusar till ledningsfigurer!
”Skattehöjaren”