Den förhärskande synen på kultur som något statiskt, som går att inringa och definiera, präglar både den politiska högern och dito vänster i Sverige. Det är därför som de etablerade partierna aldrig klarar av att föra en vettig debatt mot Sverigedemokraterna – premisserna är de sistnämndas, planhalvan deras. Från vänstern: ”de andra” är på ett visst sätt och det ska ”de” få vara. Från högern: ”de andra” är på ett visst sätt och ibland måste vi bekämpa ”deras” sätt eftersom det inte passar ”oss”. Samma felaktiga utgångspunkt att människor, nationer och kulturer skulle vara något annat än evigt föränderliga processer.
Vilande på samma tankegrund – att svensk kultur (liksom alla andra kulturer) har varit densamma i hundra år – vill Sverigedemokraterna satsa massor med pengar på hembygdsföreningar, eftersom partiet betraktar denna ”eftersatta verksamhet” som ”tillhörande kärnan i det svenska kulturarvet”. Detta är partiets kulturpolitik. Mattias Karlsson, SD:s kulturpolitiska talesperson, pressades i P1 i går i en diskussion om detta till en definition av svensk kultur och det svenska kulturarvet. Han lyckades klämma ur sig att det är sådant som har ”funnits i vårt land en längre tid och är viktigt för en stor del av befolkningen”.
Inte ens SD kan alltså inringa detta statiska som svensk kultur skulle vara enligt dem själva. Var ska tidsgränsen dras? Trettio år? Femtio? Hundra? Och: Hur stor del av befolkningen ska tycka att det är ”viktigt” för att det ska räknas? Hur tar man reda på vad som är viktigt? Fler människor tittar på teater, för att inte tala om spelar fotboll, per år än är medlemmar i en hembygdsförening. Vad ska dessa fakta innebära för en sverigedemokratisk kulturpolitik?
Några minuter senare sa Karlsson att svensk kultur inte ska styras uppifrån utan ”automatiskt” påverkas av utländska impulser om något sådant ens ska tillåtas ske. Se, det är precis det som har skett och sker med ”svensk” kultur och med alla andra kulturer. Alltid och konstant. Det är i stället SD som uppifrån vill styra hur och av vad och vilka Sverige ska få präglas i framtiden. Här klarade motdebattören, Hembygdsförbundens Jan Nordwall, inte av diskussionen, eftersom han inte vågade säga att även kurdisk kultur är något som är i konstant förändring där den finns, verkar och influerar/influeras. Lika ängsligt präglad han av synen på kultur som något som kan vara stillastående.
Diskussionen om kultur blottlägger inte bara tankefelet som har dominerat svensk politik i många decennier. Den tydliggör också obehagligt Sverigedemokraternas grundläggande värderingar: Om man börjar utesluta människors samlingspunkter utifrån ”kultur” (hembygdsföreningen grönt, kurdiska föreningen rött), är steget inte långt till att definiera ut människor. Det heter rasism.
Det är dags att äntligen rensa ut begreppet ”mångkultur” ur det svenska politiska språket. Inte minst från vänster vill många visa sin positiva inställning till invandring och invandrare genom att äta falafel och prisa ”deras vackra danser och goda mat”. In genom tankefelsdörren slinker religiös extremism och patriarkala härskartekniker med. Men framför allt definieras hundratusentals människor som ”dom”, exotiska och spännande eller hotfulla men inte svenska.
Varje människa är en korsväg för kulturella influenser. Ungdomskulturer, litterära preferenser, etniska traditioner, storstads- eller landsbygdsattityder, familjetraditioner. Golfkultur eller rave. Allt detta möts och blandas i varje individ. Att försöka definiera en enskild människa efter en etniskt/geografiskt bestämd ”kultur” leder bara till inlåsning och ofrihet, och ger ett motiv till diskriminering.
I Sverige förekommer många religiösa föreställningar. I min familj äter vi gärna både köttbullar och lamm i curry. Salsadans är jättepoppis i studieförbundens utbud. Somliga firar jul eller ramadan, andra äter kalkon till nyår.
Allt detta är svensk kultur!
Föreställningen om olika ”kulturer” som det gäller att bevara eller åtminstone respektera är lika destruktiv när den förekommer hos välvilliga svenska myndigheter som i SDs tappning. Lena Andersson skrev lysande om detta i DN 25 september. Att, som delar av vänstern gör, sätta etiketten rasism på varje kritik av förtryckande strukturer har lett till att Sverige i praktiken accepterat ett slags apartheid. Som Nisha skriver om vänsterns inställning: ”de andra” är på ett visst sätt och det ska ”de” få vara. Men alla former av mångfald är inte av godo. Bakom välviljan lurar föraktet.
Både höger och vänster konstruerar dessutom kulturer som homogena: alla ”dom” äter falafel, alla ”vi” äter köttbullar. Det stänger in ”dom” i ett reservat (med eller utan taggtråd runtom) och ”oss” i ett slags Skansen där en kultur-överstepräst skiljer mellan rätt svenskhet (kasta varpa?) och fel svenskhet (japansk kampsport).
Inom varje kultur – kvinnokultur, företagskultur, ungdomskultur, svensk kultur – finns många olika varianter, som utmanar varandra och konkurrerar med varandra. Inkluderare och exkluderare begår samma tankefel: en föreställning om kulturell homogenitet som önskvärt eller ens möjlig. Vem *vill* leva i en homogen kultur?
Jag hörde också debatten. Problemet är dels den statiska synen på kultur uppdelad i samisk, kurdisk, svensk etc. Dels och inte minst att debattörerna verkar vara så illa kunniga. Jag tyckte trots allt att Mattias Karlsson klarade sig hyggligt och tog hem poäng – även om hans kultursyn är både rasistisk och statisk. Det värsta är att debattmotståndarna är för dåligt kunniga. Jag menar, när svenska politiker som Mona Sahlin under valrörelsen knappt ens kan prestera namn på tre kvinnliga konstnärer. Är det rädslan att vara ”elit” som håller dem borta från att fördjupa sig i kultur. Däremot tror jag att de rasistiska aktiva meningsmotståndarna fördjupar sig i sin sjuka nisch. Och då gäller det att ha på fötterna, om man debatterar. Risken är mycket stor att vi får behålla en statisk mycket allmän kultursyn, där också ganska reaktionära partier kan få inflytande. Jag menar, det var inte så länge sedan det fanns gläfs och krav på rättning i leden bland konstfackseleverna, jurister skulle ge dem råd att inte visa konst som kunde åtalas. Det är farligt. Och det är precis vad SD säger: inget stöd till chockerande konst. Och för inte så länge sedan läste jag recension av mer experimentell konst, där skribenten ansåg att dess utövare och publik var ett eget självgott etablissemang inom det etablissemangskritiska etablissemanget. Samtidigt läste jag SD:s Björn Söder, som tyckte att opera och operett går inte vanligt folk på. Alla sådana här åsikter står alldeles för oemotsagda bland politiker;de kan inte frågan.
Då är det alltså klarlagt nu jag tillhör alltså inte gruppen vanligt folk. Folk är för övrigt inte korrekt eftersom det beskriver flera olika sorters folk.Eller?
Borde det inte heta att människor i allmänhet inte vanligtvis går på opera eller operett. Det sistnämnda är säkert korrekt eftersom det spelas kanske lite operett på dagens operahus.
Jag är självklart medveten om att jag inte tillhör vad som betecknas vanligt folk eftersom jag de två senaste dagarna har varit både på Folkoperan och Kungliga Operan, dit jag för övrigt skall gå även ikväll.
Finns det verkligen ingen kulturintresserad politiker som kan påpeka det orimliga i att påstå att ”vanligt folk” inte varken går på opera eller operett?
Så länge vi han skansen kvar som huvudfåra i en svenskt kulturtänkande lär debatten aldrig bli spännande eller konstruktiv. Skansen är utan utveckling och faståst i Zorn, C.Larsson ( Reinfelts favo. konstnär *suck* ) och röda stugors värld – svt visar fortfarande saltkråkan fast det snart är 50 år sedan den spelades in. Och för många är det SVERIGE. Riv skansen, släng bort saltkråkan och vi får en annan blid av oss själva. Gör vi inte det kommer SD att rida på skansen till spelmansmusik ändå in i folkhemmets hjärta; Astrid Lindgren! Låt dem inte göra det. Utan våga riv, det skulle Astrid ha gjort, utan att tveka…..
”Vilande på samma tankegrund – att svensk kultur (liksom alla andra kulturer) har varit densamma i hundra år –”
Före förlusten av Finland så funderade nog inte så många över av svensk kultur var för något. Språket var förstås en faktor. Men det fanns ju en stor minoritet i Finland som talade ett annat språk men som ändå var en del av Sverige. För Finland var inte en provins som tex Svenska Pommern utan en del av Sverige som tex Norrland.
Men så förlorade vi Finland 1809 och i och med det så förändrades läget. Efter några årtionden så påbörjades ett nationalstatsbygge som man får säga var framgångsrikt. Byggstenarna i nationalstatsbygget var språket, statskyrkan, historien mm. Folkskolan spelade en viktig roll i nationalstatsbygget. Folkhemmet var en fortsättning på detta nationalstatsbygge eller snarare en del av det. Alla skulle gå i samma skola där man skulle läsa samma böcker vilket är ett bra sätt att skapa en gemensam värdegrund.
Det är nog ingen som tror att svensk kultur varit densamma i hundra år. Men även om saker och ting har förändrats så är det förvånande hur mycket av detta nationsbygge som faktiskt stått sig i mer än 100 år vid det här laget.
Den starka nationalstaten är antagligen en av orsakerna till Sveriges sena anslutning till EU. Stater som inte är byggda på en nation som tex Belgien verkar ha haft lättare att acceptera Europeiska unionen
Men kulturpolitiken handlar ju inte om så långa perioder som hundra år utan på sin höjd om de kommande 4 åren. Och sett i ett fyraårsperspektiv så är antagligen kultur något som går att både inringa och definiera. Vilket inte innebär att man anser att de kulturer som man tycker sig ha identifierat ska se exakt likadana ut år 2110.
År 2110 så har vi antagligen en annan kulturminister
Lustigt det här med Mattias Karlssons försök till definition av svensk kultur. Lite längre hade han kanske kommit om han läst på sitt partis principprogram, där åtminstone kulturbegreppet som sådant definieras på ett förtjänstfullt sätt. Utifrån principprogrammet ser SD kulturen inte som en fiiin samhällssektor som man måste pumpa in mycket pengar i utan som hela den sociala verklighet i vilken vi lever. Övriga riksdagspartier skiljer däremot på kultur å ena sidan och människans vardag å den andra.
Ett allvarligt epistemologiskt problem för SD är dock att man inte kunnat definiera svenskhet.
Vikgit inlägg. Känner mig djupt befryndad med denna hållning som ser att kulturer och religioner inte är något statiskt utan något som utvecklas. Detta är ocskå det perspektiv jag lyfter fram i boken Farlig förenkling – om religion och politik som just utkommit på Nya Doxa.
”Den förhärskande synen på kultur som något statiskt, som går att inringa och definiera, präglar /…/ vänster i Sverige.”
Skulle gärna läsa exempel, specfika, på ovanstående påstående. Jag hoppade över ”höger”-biten, för där har vi ju en person, ett parti, ett uttalande. Men till vänster, vem syftar redaktörn på? Vilka? Parti? Organisation? Gruppering? Vem?
Och hur har den/dessa tillkännagett denna åsikt? Citera gärna.
Om inte detta känns görligt, skulle det vara kul med nån sorts förklaring eller försvar av ovanstående citerade påstående.
Mvh
/JohanB
Här är ett citat ur Skolverkets ämnesbeskrivning för ämnet historia i gymnasiet:
”Därmed stärks även den egna identiteten och insikten om det egna kulturarvet liksom om andras, inte minst nationella minoriteters, ursprung och kulturarv.”
Nu hör jag ju inte till dem som likt Björklund betraktar Skolverket som en vänstersammansvärjning, men citatet visar, tycker jag, att uppfattningen om statiska kulturer är väl förankrad även utanför stollesfären.
Här är några fler citat, de tre första från Regeringens proposition
1998/99:114, Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål. Längst ner ett av många exempel från Riksantikvarieämbetet som är den myndighet som ansvarar för och driver kulturarvspolitiken. Läser man Riksantikvarieämbetets texter, policys etc är myndighetens kultursyn mer än tydligt identiisk med SD´s och vänsterns. Den sammanblandas därtill ofta med ett arkitektoniskt begrepp om platsidentitet som leder till tankefelet att platsen, dess utseende och design samt historia, determinerar människan som social och kulturell varelse.
”I propositionen Regional tillväxt – för arbete
och välfärd (1997/98:62) framhölls kulturmiljön som en utgångspunkt för
lokal och regional identitet, men också som central för en regions
attraktivitet.” (s. 25)
”Kulturmiljövården skall enligt den målbeskrivning som gavs i
regeringens proposition 1987/88:104 bevara och levandegöra kulturarvet,
syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala
kulturella identiteten, möta hoten mot kulturmiljön och bidra till att öka
medvetenheten om estetiska värden och historiska sammanhang” (s. 28)
”Men kulturarvet kan också missbrukas i ett
trångsynt identitetsbyggande som i förlängningen kan leda till
utestängning av det olikartade. Kulturmiljöverksamheten skall därför ta
ansvar för kunskapen om och tolkningen av kulturarvet och härigenom
medverka till ett ansvarsfullt användande” (s. 30)
”Kulturmiljön framhålls allt oftare som en viktig faktor för en regions identitet och attraktivitet och dess betydelse för turismen är stor.” (http://www.raa.se/cms/extern/samhallsbyggnad/regional_utveckling_och_tillvaxt.html )
Kultur definieras naturligtvis av det som Verklighetens Folk anser vara kultur, för att sparka lite åt KD-hållet.
http://intersektionellsolidaritet.wordpress.com/2010/09/28/mangfaldstankande-%e2%80%93-mojligheter-och-konsekvenser/
det här är vad jag mötte när jag invandrade till sverige..
flourtanter, strindberg, skridskor, sill och nubbe, dansbana, pilsnerfilm, fiska krabbor från brygga, selma lagerlöf, demokrati, dagis, köa på systemet, pilla räkor,bygga ikeamöbel, folkhälsa, kollektivavtal, julskinka, ivar lo-johansson, midsommarvaka, bandymatch, blåbärsplockning, öppna landskap, skogsmulle, pappadagar, lill-babs, mbl, jan fridegård, älgjakt, michael bellman, repgubbar, rabarberkräm, elsa beskow, skidtur, jämställdhet, konsum, havregrynsgröt, ingmar bergman, kollo, studiecirklar, bostadstandard, beppe wolgers…
Artikeln och flera inlägg verkar se varje stöd till kulturarvet som grundat pâ en föreställning om att kulturer är statiska. Det begriper väl de allra flesta att dom inte är och inte kan vara. Men för den skull behöver man inte vara likgiltig för om kulturarvet förs vidare eller ej.
Den radikala kulturrelativism som artikeln andas leder snarast till att inga kriterier kan finnas för vad som âr god kultur, t ex kultur värd offentligt skattefinansierat (dvs ofrivilligt) stöd. I praktiken kan heller ingen driva en sâdan hâllning, istället fâr man ett flummigt gytter av allmänt ”snälla” kriterier.
Utan att pâ nâgot sätt hindra eller, gud förbjude, förbjuda kulturell mângfald, sâ mâste ett samhälle för att fungera ha en kulturell kärna, överförd i skolan via litteraturkanoner m m. Detta skapar nâgot att förhâlla sig till, viktigt bâde för kulturens bildstormande revolutionärer och för traditionella formfulländare. Fransk kultur- och skolpolitik har under ett sekel lyckats bra med detta (även om den kanske blivit overcharged under de senaste decennierna):
Kan man prata om mångkultur, så måste man definitionsmässigt kunna prata om svensk kultur. Hur skulle det vara om man började diskutera nutida, men historiskt baserad, svensk gemensam kultur? Finns Sverige? Eller är det sammansatt av irakisk kultur, grekisk kultur, amerikansk kultur?
För Guds skull, lämna defintionernas värld och inse någon gång att en gemensam svensk kulturell grund behövs för att lande ska hållas samman. Det svenska är det gemensamma! och det består i sådant som gemensam skolgång, Palme, Geijer, Tage Danielsson, Erlander, neutralitet, fred, konfliktlösning, tyst på bussen, hänsynsfulklhet etc. dvs värderingar och handlingssätt.
Som ansvarig utgivare vill jag meddela att ovanstående inlägg inte är skrivet av den person som innehar namnet det är skrivet under. Personen ifråga, som har skyddat efternamnet Hesslevik och är den ende med det efternamnet som också heter Torsten, tar avstånd från kommentaren.
Mvh
Nisha Besara
för de vill ju verkligen något, nämligen motverka en stor del av den svenska kulturen, den religiösa kulturen med islam som en av de största religionerna som utövas i landet (den största i Frankrike idag!), den språkliga kulturen med många språk som talas, den intellektuella kulturen med provokationer och innovationer och inte bara förra sekelskiftets lite konstruerade ”folkkultur” , naturligtvis också bildningens kultur, den som funderar, problematiserar och reflekterar, skriver och diskuterar och lyssnar på argument…
De andra partierna pratar lite slött om lite mer pengar till konsten, lite mindre till de konstnärliga institutionerna, lite fullkomligt ointressanta formaliteter om att dela ut stipendier och anslag i portföljer… att låta affärsmännen ta mer plats för lite futtiga allmosor till konsten, vem orkar bry sig? Några argument biter ju knappast på SD, men kanske en vilja till politisk handling, för rättvisa, jämlikhet och solidaritet… så småningom.
Kultur är till sin natur omöjlig att definera, att nagla fast. Speciellt gäller det begrepp som ”svensk kultur”. Kulturen är alltför månfacetterad, som väl är.
Dessutom är själva kulturbegreppet inte särskilt väldefinerat. Vi kan mena saker som språket och nationens historia eller sedvänjor som julfirande med julgran med eller utan sockor, kräftskivor med kulörta lyktor och supande utomhus vid midsommar. Vi kan tänka oss de sköna konsternas svenska annex med Strindberg, Ivar Lo, Tegnér, X-et, Ingemar Bergman eller vi kan tänka oss Saltsjöbadsandan, LO, AMS, Ådalen.
Vad är kultur? Och finns en svensk sådan?
Det är nog så att vi som är födda och uppvuxna här ändå har en känsla av en sammanhållande kultur, något som är det gemensamma arvet.
Jag menar att det kan kallas vana – det vi är uppvuxna med och vana vid.
Men kultur i alla bemärkelser är högst varierande i tid och rum, och inflytelserna utifrån är betydande och de sker och har alltid skett på olika sätt; genom att några av oss rest och hemfört nya influenser, genom att määniskor utifrån flyttat hit och tagit med sig nya seder, ny konst och nya beteendemönster. På senare tid har den svenska kulturen förändrats i allt snabbare takt genom att fler reser och genom att moderna media fört in kulturella element från hela jorden.
Kulturen är inte och kan inte vara statisk, som (kanske) det gamla bondesamhället var. Det som är svensk kultur idag är i hög grad en internationell kultur, antingen man talar sedvänjor, samhälle eller de sköna konsterna. Den som gråter över det lär få gråta till tidens ände.
Inget hindrar att vi bevarar och vårdar det kulturarv som tidigare generationer lämnat eftersom – tvärtom, det bör vi göra för att föra kunskapen om människans villkor vidare, men vi måste också bejaka förändringen, förnyelsen och influenserna, med den kritiska blicken på att ”strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”
Något svenskt kanon behöver vi inte, ty kulturen kan inte sättas i bur
Det var allt tur att du skrev den där sista meningen, för dessförinnan var det ju mest plattheter.
Varför skulle en kanon, med t ex tio viktiga svenska författare som alla gymnasieelever har tagit del av, sätta nâgonting i bur? Ingen nagorlunda läsintresserad person slutar ju att läsa efter att ha fatt den basen. Men de har nôgonting gemensamt att diskutera och att referera till:
Lämnar min kommentar i bloggform: http://svar42.wordpress.com/2010/09/30/vart-behov-av-orv/ på Press Enter News Agency
Jag gavs aldrig någon möjlighet att svara på Karlssons fråga om kurdisk kultur eftersom programledaren klippte mitt i samtalet. Det är lätt att höra. Min poäng var att kultur inte är statiskt utan en ständigt pågående process. Se även min debattartikel i Aftonbladet i lördags.
Varför fick SD så många röster?
- Uppdelade tider på badet.
- Män och kvinnor åtskilda i moskén.
- Män och kvinnor åtskilda på begravningar.
- Män och kvinnor bor åtskilda i familjer.
- Strunta i att lära sig språket och leva på bidrag.
- Ej låta kvinnor vara ute i samhället och förkovra sig
- Skillnad på döttrar och söner i familjen,
- Hedersskultur.
- Gå med dolda ansikten.
- Vid tillsägelse av en invandrare få ordet rasist släng i ansiktet och hotad med en smäll.
- Brända bilar och förstörelse. (tveksamt)
- Krav från ledande personer i invadrargrupper att samhället måste göra något och inga krav på sig själva.
- Manliga invandrare är oftare hotfulla och tar gärna till hot vid diskussioner (tveksamt)
- Bränner svenska flaggan och hotar så fort de inte gillar vår yttrandefrihet. (tveksamt)
- Regeringen pratar om jämlikhet men verkar bara gälla för svenskar.
- Man pratar om rasism och då är svenskar rasister för ingenting, hur ser det ut mellan invandrargrupper.
- Religonsfrihet ja tack men inte att svensk lag och samhälle anpassar sig efter religon.
- Sverige tar gärna emot flyktingar förutsatt att svensk lag gäller och svensk syn på människor.
- Skall respekt bara gälla från svenskars håll?
- Dettta är några orsaker/argument som gjort att SD får röster varav några är tveksamma.
- Ovan orsaker oroar många och har vi åsikter om detta blir vi automatisk rasister, varför är det så, lever media i en egen verklighet?
- Enligt skolvalet ska vi nog oroa oss för nästa val när SD verkar kunna dubblera sina mandat.
- Dags att börja diskutera, våga ställa krav på de som kommer hit och får hjälp. Även invandrare måste anpassa sig och förändra sig. Det kan inte bara ligga oss svenskar till last.
- Det aldrig ens fel att två träter
Min kultur finns för mig så länge jag lever och än är jag inte död! Min kultur är den som jag är uppväxt och präglad av och som jag orienterar jag mig med i tillvaron, det gäller även språket, som jag kommunicerar med. Den kulturen är den nordiska och svenska som har vuxit fram ur geografiska förhållanden, klimat och historien.
Den kultur jag är präglad av kommer från kulturbärare av traditioner, seder och bruk samt svenska författare och diktare som Per Anders Fogelström, August Strindberg, Moa och Harry Martinsson, Ivar Lo Johansson, Jan Fridegård, Gustav Fröding, Nils Ferlin samt kompositörer som Hugo Alfvén, Wilhelm Stenhammar, trubadurer som Evert Taube och Olle Adolphson. Och så vidare, alla kan googla efter ytterligare namn på Wikipedia.
Liksom det sociala livstidskontrakt som vi tidigare hade så har jag ett slags kulturellt kontrakt som ska finnas under min livstid. Annat är att stjäla min existens från mig. Som kulturbärare ger jag kulturen vidare till mina barn och barnbarn. För att leva mitt liv så är jag beroende av den kultur jag präglats av och de minnen jag har. Jag kräver respekt för min existens och min kulturella identitet som en ännu levande person. Tack!
Då kulturfrågorna framställs som förenklade och svartvita så blir svaren desamma. Självklart så är både jag och alla andra präglade av den samtid vi lever i och den är inte bara svensk utan består av hela den omvärld vi lever i, ex 1960-talet med studentrevolter, hippierörelsen, rocken, vänsterns värderingar och normer med jämlikhet och jämställdhet med mera. Både jag själv och mina barn är alltså präglade av den tid vi lever i. Jag tycker att debatten om kultur inte kan föras så förenklat och svartvitt utan borde fördjupas och problematiseras. Det finns specialister, folklivsforskare, historiker, sociologer med flera, anlita dessa i framtiden!
Men om statisk kultur inte finns så är det väl rimligt att folk som flyttat till en annan kultursfär är de som förändrar sig? Deras kulturer är ju inte heller statiska enligt samma resonemang och det är ju de som sett sig nödgade att flytta från sin kultursfär? Borde de då inte anpassa sina kulturer efter den kultursfär de funnit det gott att flytta till?