S-kris ännu i kända hjulspår

Eric har rätt i att sossarna inte klarar av att hantera det faktum att balansen mellan demokrati och marknad förändrats. Under decennier så har den socialdemokratiska makthegemonin försökt att forma det kollektiva svenska medvetandet till att jämställa demokrati med majoritetsvälde. Detta innebär att de individuella fri- och rättigheterna som är inbäddade i den liberala synen på det oinskränkbara minoritetsskyddet har ignorerats. Idag ser vi en utveckling som befriar svenskarna från pöbelvälde och leder bort från tankar om löntagarfonder och pomperipossaskatter. Östros exemplifierade sossarnas inställning till individens rättigheter när han rättfärdigade införandet av en fastighetsskatt med att det bara drabbar var tionde fastighetsägare. Detta är en otäck syn på människors egendom som sossarna fortfarande har svårt att frigöra sig från. Att nio av tio inte drabbas av en höjd skatt betyder inte att man kan behandla den sista tiondelen hur man vill.

När Eric pratar om marknaden ser han den förmodligen som något diffust, oformligt väsen som i sig verkar som motarbetande kraft till det som sossarna vill åstadkomma. Vi vet hur det brukar låta. Marknaden ska tyglas, stävjas och begränsas. Som om marknaden var ett hinder för en positiv samhällsutveckling, när det i själva verket är en förutsättning för den. Istället kan man översätta marknaden till självbestämmande både när det gäller förfoganderätten över egna tillgångar som kapital och företag eller rätten att välja skola och sjukvård. Det sossarna bör komma underfund med är helt enkelt hur de avser att skydda privat ägande, vem som bör äga rätten till frukterna av sitt eget arbete och att skydda människors frihet att välja själva. Vill man vinna några riksdagsval i framtiden måste man vinna medelklassens förtroende. Då måste man också förstå varför medelklassen har vänt dem ryggen. Det ser än så länge tunt ut på den fronten.

Du skriver så här Eric….;
”Valberedningens ordförande Berit Andnor är på turné bland S-distrikten. Men hon diskuterar inte kandidater, utan kriterier som en blivande partiordförande bör uppfylla. Vore det inte mer lämpligt om ett gäng kandidater åkte runt i distrikten för att möta medlemmar och sympatisörer i syfte att lyssna på synpunkter och diskutera politik?”
Intressant frågeställning i o f s. Men – jag tror det är viktigt att veta Vad man vill göra. Att lyssna in distrikten i det sammanhanget.
Och om man avser göra det man vill göra – så tillsätter man de som anses lämpliga för det. En valberedning kan även betraktas, liknas som, om ett stort företags personalrekryterare. Att arbeta enligt frågeställningarna…;
- Vad ska göras?
- Hur gör vi detta?
- Vem ska göra det?
Sedan avslutar man med uppsummerings frågan…;
Varför gör vi detta…?
Behöver egentligen inte vara svårare än så här – rent schematiskt

En alldeles ovanligt bra ledare idag.
Erik Sundström förstår precis hur och varför S går kräftgång.
Den blivande LEDAREN är det viktigaste för dagen ,det måste bli en person som förstår och vill bevara det Sverige som vi håller på att bli.
LEDAREN måste förstå att alla människor oavsett yrke och verksamhet vill göra karriär och tjäna pengar. Allt annat är oärligt politiskt svammel.
Den politiska adeln inom S behöver fräschas upp den är lockar ingen ny väljare. Undvik nepotism.
In med nya unga krafter med moderna seriösa idéer och se upp med vänsterflanken.
Den politiska fajten är efterlängtad, come on med nya friska tag.

Sveriges problem under den närmaste åren tror jag kommer att vara hur vi förhåller oss till korruptionen. Den som förnekar korruptionens inverkan på samhällslivet riskerar att förlora kontakten med verkligheten. Det finns enligt min mening ett obehagligt och tråkigt samband med rötan i kungahuset, den kommunala korruptionen och krisen i socialdemokratin. Primeskandalen är ett tecken på att att det fortfarande är S som är stadsbärande i betydelsen att S kris sammanfaller med samhällets kris. Att göra som regeringen gör, att försöka anpassa samhället till korruptionen genom att lagvägen gynna särintressen, innebär att man på demokratisk vag stadfäster odemokratiska funktionssätt i samhället. I ett mindre korrumperat samhälle hade känslan för rättvisan och demokratiska ideal försvårat detta.

Tyvärr är problemet kanske inte bara vad motståndarsidan gör. Som politiken har sett ut från nittiotalets början oavsett partifärg fram tills idag har det enligt min mening skett en förskjutning från en demokratisk idé till en idé om ett politiskt förvaltarskap av en ideologi, i det här fallet den nyliberala ideologin. Detta brukar uppstå när en ideologi har utnämnt sig till segrare. Därför visar vårt samhälle upp obehagliga likheter med det gamla östblockets funktionssätt. Själva förvaltandet av statsapparaten har ersatt ett demokratiskt innehåll och begreppet demokrati har använts för att motivera förvaltningens utformning utan att vara dess idé. Istället blir den politiska sfären ett slagfält för särintressen, vars agenda är att vinna makten för att gynna de egna intressena. I ett samhälle av västerländskt snitt finns naturligtvis sådana tendenser även om samhället i övrigt fungerar någorlunda demokratiskt inom ramen för ett parlamentariskt system.

Av något skäl har Sverige drabbats hårdare av korruption och rättsröta än många andra länder under de senaste åren. Det finns antagligen många skäl till detta som jag inte kan redogöra för, men utvecklingen har ur demokratisk synvinkel under de senaste 25 åren inte varit gynnsam för majoriteten av de människor som bor i Sverige. Man har, menar jag, oavsett partifärg drivit en politik där man har låtit idén om maximal tillväxt förklädd till retorik om ekonomiskt ansvarstagande vara viktigare än allt annat.

Vår egen självbild om att Sverige inte har problem med korruption blir i det fallet det största hindret för att ta itu med de problem som faktiskt finns. Nu är det inte så att jag tror att Sverige är världens mest korrupta land och att allt är svart och snart ramlar vi alla ner på historiens sophög, men jag tror att en organisation som töms på sitt idémässiga innehåll bereder vägen för korruption av olika slag. Problemet ligger både hos de som är korrupta och de som tittar bort och inget gör. Detta rör naturligtvis hela samhället och jag menar inte att man säga att detta är Social-demokraternas fel, men S måste vara berett att ta på sig en del av skulden. Att ta på sig en del av skulden innebär också möjligheten till förändring, att inse nödvändigheten att definiera om de begrepp som utgör grunden för ens handlingar.

Jag tror att det stora problemet för varje politisk organisation i Sverige är trovärdigheten, utan en demokratisk trovärdighet blir det svårt att i längden driva politik i en demokrati.