Inramningen till gårdagens möte med S-kriskommissionen, som direktsändes via SVT Play, skulle kunna användas som illustration till socialdemokratins pågående kris. Åtta tv-team och ett fyrtiotal journalister åkte till kursgården Rönneberga på Lidingö. Antalet murvlar lär inledningsvis ha överstigit antalet S-deltagare. Och när de som ska rapportera om huruvida partiet lever är fler än de som ska få partiet att leva, finns anledning till oro.
Under konferensens första dag uppvisade dock S, som trots allt fick 1 827 497 röster i riksdagsvalet 2010, tydliga livstecken. Anne-Marie Lindgren bjöd på en intressant exposé från 1880-talet till dagens utmaningar. Paneldebatten med Karin Pettersson, Sven-Erik Bucht och Lena Sommestad var bitvis spänstig. SKTF:s ordförande Eva Nordmark, som spås bli TCO-ordförande efter Sture Nordh, avrundade dagen. Att konferensen genomfördes i öppenhet och kunde följas på webben var utmärkt.
Övningen på Rönneberga löser dock inte de problem som ännu präglar den socialdemokratiska kombinationen av eftervalsdebatt, identitetskris och partiledarval. Valberedningens ordförande Berit Andnor är på turné bland S-distrikten. Men hon diskuterar inte kandidater, utan kriterier som en blivande partiordförande bör uppfylla. Vore det inte mer lämpligt om ett gäng kandidater åkte runt i distrikten för att möta medlemmar och sympatisörer i syfte att lyssna på synpunkter och diskutera politik?
De som kan tänkas vilja ha uppdraget som S-partiledare ligger i stället så lågt som möjligt för att inte bränna onödiga broar. Följden blir att Reinfeldts framtidslösa minoritetsregering kan misslyckas med tågtrafiken och småbråka helt ostört. Spekulationer kring vilka som ska leda S, V och MP i valet 2014 förlamar det oppositionsarbete som är så viktigt i en demokrati.
I det vakuum där huvudsysselsättningen är att tolka hur olika socialdemokrater säger ”nej”, lyser även den sakpolitiska idédiskussionen med sin frånvaro. Anne-Marie Lindgrens huvudpoäng var att relationen mellan marknad och demokrati har förändrats till demokratins nackdel, samt att S ännu inte har en egen analys av den nya, globaliserade verkligheten. Eftervalsdebatten borde naturligtvis handla om att uppdatera socialdemokratins samhällsanalys, men oftast staplas floskler och besvärjelser på varandra.
På Rönneberga deltar bara svenska debattörer som står S nära. Kriskommissionens arbete går ännu i kända hjulspår och borde inkludera fler delar av det svenska samhällslivet – men även ha närmare kontakt med debatten om vänsterns framtid i till exempel Europa och Sydamerika.
Du ska inte leta efter genvägar där vägen löper rak. S bör räta på ryggen, ta tag i sin oppositionsroll, öppna upp partiledarvalet, bredda kriskommissionen och göra en samhällsanalys som utgår ifrån att en försvagad nationalstat inte kan hantera den förändrade balansen mellan demokrati och marknad.
Skarpt av Eric Sundström: sista meningen…..”utgår från att en försvagad nationalstat inte kan hantera den förändrade balansen mellan demokrati ooch marknad”. Vänsterfalangen inom (s) tror att det går att gå tillbaks till en politik för full sysselsättning och att det går att riva upp anti-inflations-överskotts-normpolitiken. De tror också att det går att återreglera elmarknaden. Det sista vore välkommet men jag tror inte att det går.
(s) är just nu både allt och inget. Spännvidden inom partiet är enorm. Det verkar som om vänsterfalangens folk dominerade Rönnebergaseminariet. Den har varit mest högljudd efter valet. Vänsterfalangen vill någon sorts återgång till (s) guldålder på 70-80-talen då nationalstaten alltjämt stod stark och gränserna för kapitalet var stängda. Och den globala konkurrensen var=0.
Jag tror det är mest besvärjelser och drömmar….men det är där (s) har sin själ. Sympatiskt…..men det är nog inte möjligt att återgå till den politiken. Högerfalangen inom (s) som nog är mycket större bidar sin tid…..
Eric har rätt i att sossarna inte klarar av att hantera det faktum att balansen mellan demokrati och marknad förändrats. Under decennier så har den socialdemokratiska makthegemonin försökt att forma det kollektiva svenska medvetandet till att jämställa demokrati med majoritetsvälde. Detta innebär att de individuella fri- och rättigheterna som är inbäddade i den liberala synen på det oinskränkbara minoritetsskyddet har ignorerats. Idag ser vi en utveckling som befriar svenskarna från pöbelvälde och leder bort från tankar om löntagarfonder och pomperipossaskatter. Östros exemplifierade sossarnas inställning till individens rättigheter när han rättfärdigade införandet av en fastighetsskatt med att det bara drabbar var tionde fastighetsägare. Detta är en otäck syn på människors egendom som sossarna fortfarande har svårt att frigöra sig från. Att nio av tio inte drabbas av en höjd skatt betyder inte att man kan behandla den sista tiondelen hur man vill.
När Eric pratar om marknaden ser han den förmodligen som något diffust, oformligt väsen som i sig verkar som motarbetande kraft till det som sossarna vill åstadkomma. Vi vet hur det brukar låta. Marknaden ska tyglas, stävjas och begränsas. Som om marknaden var ett hinder för en positiv samhällsutveckling, när det i själva verket är en förutsättning för den. Istället kan man översätta marknaden till självbestämmande både när det gäller förfoganderätten över egna tillgångar som kapital och företag eller rätten att välja skola och sjukvård. Det sossarna bör komma underfund med är helt enkelt hur de avser att skydda privat ägande, vem som bör äga rätten till frukterna av sitt eget arbete och att skydda människors frihet att välja själva. Vill man vinna några riksdagsval i framtiden måste man vinna medelklassens förtroende. Då måste man också förstå varför medelklassen har vänt dem ryggen. Det ser än så länge tunt ut på den fronten.
De flesta håller med dig om att marknadsekonomin är viktig för välstånd och utvecklling. Men om detta bara gynnar en liten grupp, eller om t ex människor och miljö utnyttjas och förstörs, så måste marknaden regleras. Detta är också självklart för de flesta. Att tänka bort marknadsekonomins problem är knappast någon valvinnare.
sossar för långt till höger där har vi felet
Det är högst märkligt att så många inte kan inse problemet med den s k marknadsekonomin vi har idag. Den har ju utvecklats till ett groteskt monster. Spekulation och storskalighet får de flesta månniskor att känna rädsla och främlingsskap. Vi är utlämnade åt en anonym hänsynslös makt som varken bryr sig om människor eller miljö, inte heller företagen eller deras produkter utan bara på att tjäna pengar. Våra förtroendevalda har inte längre något verkligt inflytande. Det är skillnad på verklig marknadsekonomi och det system vi har idag, och det är denna debatt som behövs.
Du skriver så här Eric….;
”Valberedningens ordförande Berit Andnor är på turné bland S-distrikten. Men hon diskuterar inte kandidater, utan kriterier som en blivande partiordförande bör uppfylla. Vore det inte mer lämpligt om ett gäng kandidater åkte runt i distrikten för att möta medlemmar och sympatisörer i syfte att lyssna på synpunkter och diskutera politik?”
Intressant frågeställning i o f s. Men – jag tror det är viktigt att veta Vad man vill göra. Att lyssna in distrikten i det sammanhanget.
Och om man avser göra det man vill göra – så tillsätter man de som anses lämpliga för det. En valberedning kan även betraktas, liknas som, om ett stort företags personalrekryterare. Att arbeta enligt frågeställningarna…;
- Vad ska göras?
- Hur gör vi detta?
- Vem ska göra det?
Sedan avslutar man med uppsummerings frågan…;
Varför gör vi detta…?
Behöver egentligen inte vara svårare än så här – rent schematiskt
Och det är detta mänskligt utsorterande, odemokratiska, ekonomistiskt-kapitalistiska system i form av girigt vinstdrivande, privata företag inom våra skolor, sjukvård och äldreomsorg, som den ansvarslösa högern i dogmatisk-fanatisk sekterism infört med våra skattepengar som grundkapital, som är boven i det sönderfallande svenska välfärdsdramat!
Sen undrar jag varför ni,våra socialdemokratiska representanter i Riksdagen, är så rädda för att skriva eller säga rakt ut, att det är de komersiella vinstdrivande privata företagen som sakta men säkert förstör och sänker vår en gång världsbästa välfärd!
Senast (2010) hade vi fallit till 9:e plats i UNDHP:s välståndslista
En alldeles ovanligt bra ledare idag.
Erik Sundström förstår precis hur och varför S går kräftgång.
Den blivande LEDAREN är det viktigaste för dagen ,det måste bli en person som förstår och vill bevara det Sverige som vi håller på att bli.
LEDAREN måste förstå att alla människor oavsett yrke och verksamhet vill göra karriär och tjäna pengar. Allt annat är oärligt politiskt svammel.
Den politiska adeln inom S behöver fräschas upp den är lockar ingen ny väljare. Undvik nepotism.
In med nya unga krafter med moderna seriösa idéer och se upp med vänsterflanken.
Den politiska fajten är efterlängtad, come on med nya friska tag.
Hej ”Helena”, är du redan hemma från din shopping runda idag? Gick det bra?
@ André R
Det gick utmärkt jag kom hem med en MASERATI och en FERRARI
bra jobbat eller hur?
Idag grep polisen på Island två Bankdirektörer. Jag antar du tycker det är det är förkastligt att rättsväsendet på detta sätt stör finansmarknaden. Den verkar ju alltid på ett sättsom är för allas bästa. Eller hur? Vanliga människor på Island står i djup tacksamhetsskuld till det privata bankväsendet.
Sveriges problem under den närmaste åren tror jag kommer att vara hur vi förhåller oss till korruptionen. Den som förnekar korruptionens inverkan på samhällslivet riskerar att förlora kontakten med verkligheten. Det finns enligt min mening ett obehagligt och tråkigt samband med rötan i kungahuset, den kommunala korruptionen och krisen i socialdemokratin. Primeskandalen är ett tecken på att att det fortfarande är S som är stadsbärande i betydelsen att S kris sammanfaller med samhällets kris. Att göra som regeringen gör, att försöka anpassa samhället till korruptionen genom att lagvägen gynna särintressen, innebär att man på demokratisk vag stadfäster odemokratiska funktionssätt i samhället. I ett mindre korrumperat samhälle hade känslan för rättvisan och demokratiska ideal försvårat detta.
Tyvärr är problemet kanske inte bara vad motståndarsidan gör. Som politiken har sett ut från nittiotalets början oavsett partifärg fram tills idag har det enligt min mening skett en förskjutning från en demokratisk idé till en idé om ett politiskt förvaltarskap av en ideologi, i det här fallet den nyliberala ideologin. Detta brukar uppstå när en ideologi har utnämnt sig till segrare. Därför visar vårt samhälle upp obehagliga likheter med det gamla östblockets funktionssätt. Själva förvaltandet av statsapparaten har ersatt ett demokratiskt innehåll och begreppet demokrati har använts för att motivera förvaltningens utformning utan att vara dess idé. Istället blir den politiska sfären ett slagfält för särintressen, vars agenda är att vinna makten för att gynna de egna intressena. I ett samhälle av västerländskt snitt finns naturligtvis sådana tendenser även om samhället i övrigt fungerar någorlunda demokratiskt inom ramen för ett parlamentariskt system.
Av något skäl har Sverige drabbats hårdare av korruption och rättsröta än många andra länder under de senaste åren. Det finns antagligen många skäl till detta som jag inte kan redogöra för, men utvecklingen har ur demokratisk synvinkel under de senaste 25 åren inte varit gynnsam för majoriteten av de människor som bor i Sverige. Man har, menar jag, oavsett partifärg drivit en politik där man har låtit idén om maximal tillväxt förklädd till retorik om ekonomiskt ansvarstagande vara viktigare än allt annat.
Vår egen självbild om att Sverige inte har problem med korruption blir i det fallet det största hindret för att ta itu med de problem som faktiskt finns. Nu är det inte så att jag tror att Sverige är världens mest korrupta land och att allt är svart och snart ramlar vi alla ner på historiens sophög, men jag tror att en organisation som töms på sitt idémässiga innehåll bereder vägen för korruption av olika slag. Problemet ligger både hos de som är korrupta och de som tittar bort och inget gör. Detta rör naturligtvis hela samhället och jag menar inte att man säga att detta är Social-demokraternas fel, men S måste vara berett att ta på sig en del av skulden. Att ta på sig en del av skulden innebär också möjligheten till förändring, att inse nödvändigheten att definiera om de begrepp som utgör grunden för ens handlingar.
Jag tror att det stora problemet för varje politisk organisation i Sverige är trovärdigheten, utan en demokratisk trovärdighet blir det svårt att i längden driva politik i en demokrati.
Ekonomiskt-politiskt borde den finanskris världen nu går igenom och de analyser av orsak, verkan och åtgärdspaket som gjorts och görs från många håll bland främst ekonomer och som ganska entydigt pekar ut avregleringar och ökade klyftor dvs nyliberalism under trettio år som grundläggande faktorn bakom krisen och i efterhand kanske även monetära åtgärder för att påverka förloppet räknas ut. Antalet kriser de senaste trettio åren att jämföra med stabiliteten och framstegen under trettio år efter världkriget pekar åter på Keynesianismens grundläggande försteg ekonomiskt teoretiskt liksom senare decenniers teoribyggnad kring assymetrisk information som grundläggande för marknadsmisslyckanden. Problemen i Europa visar även på grundläggande svagheter inom Euro systemet med bristande balans mellan överskottsländer och underskottsländer, brist på federal budget och krishantering och framförallt brist på mekanismer att åstadkomma en snabb intern devalvering när det inte längre är möjligt att devalvera.
Socialdemokratin torde under ett antal år framåt ha att ompröva sin ekonomiska politik i takt med diskussioner och förändringar i omvärlden. Intern på hemmaplan finns ett antal viktiga områden att diskutera främst avseende omfattningen av det kommunala och staliga åtagandet, effektivisering och kostnadsbesparingar och värnandet av trygghetssystemen dvs sjukbidrag, pensioner, samma skatt, a-kassor.
Invandringspolitikens effekter på det svenska samhälet sociakulturellt och de ekonomiska konsekvenserna både kortsiktigt företagsekonomiskt som belastning på det offentliga och långsiktigt samhällsekonomiskt där frågor kring utbildning homogenitet, gemensamma värderingar etc. dvs tillväxtfrågor hanteras.
Hur hantera globaliseringen, framväxt av nya storföretag, energifrågan, EU, arbetslösheten, utjämningen mellan generationer och samhällsgrupper, bostadsfrågan, kommunikationerna. Klassiska frågor som kräver insikt, kunnande, erfarenhet. Hur hantera media?
Så frågan om partiledare och politik förefaller vara en fråga om vem och vilka kan leda utvecklingen av en analys och politik de närmsta fyra åren samtidigt som opposition drivs i de aktuella frågorna.
Det förefaller som att betydligt fler än partiledaren behöver bytas ut och det förefaller som att akademisk kompetens och erfarenhet från kvalificerade poster behövs för att ersätta befintlig nomenklatura till nästa valomgång. Vinna eller försvinna.